Under mitt liv på drygt 40år har jag så gott som bara träffat på ?glömska? män. Vad jag menar är att de glömmer födelsedagar, viktiga datum, de glömmer bort att fråga hur det gick när man varit hos läkaren tex.
Är ni glömska eller skiter ni i det?
Jag är väl inte ensam om att uppleva detta?
Vissa saker är ren glömska och vissa skiter jag i. I grunden antar jag att det rör sig om ett slags ointresse av vissa detaljer i min omgivning.
Jag tror det kan stämma överlag. Män har historiskt sett haft svårare att prata om känslor, de bryr sig ofta mindre om födelsedagar, dop, giftermål. De kan däremot fråga hur nya bilen går, om ungarnas match etc.
Dock har det blivit bättre bland männen och aningen sämre hos kvinnorna. Vi börjar bli mer jämlika. Sedan talar vi män sinsemellan mer om känslor, förhållanden och ungar.
Hur var det nu, var tredje vuxen man i Sverige har ingen nära vän? Inte en enda nära vän.
Jag tycker att det är konstigt att män inte ser detta som ett stort problem själva, att de verkar förlita sig på att frun sköter barn och sociala kontakter.
Hur var det nu, var tredje vuxen man i Sverige har ingen nära vän? Inte en enda nära vän.
Jag tycker att det är konstigt att män inte ser detta som ett stort problem själva, att de verkar förlita sig på att frun sköter barn och sociala kontakter.
Hur var det nu, var tredje vuxen man i Sverige har ingen nära vän? Inte en enda nära vän.
Jag tycker att det är konstigt att män inte ser detta som ett stort problem själva, att de verkar förlita sig på att frun sköter barn och sociala kontakter.
Ok. Tror du att ert barn känner omtanke från dig och att du vårdar relationen med barnet genom att komma ihåg bilförsäkring och kontosiffror? Eller är det snarare så att barnet känner omtanke genom att mamman minns kompisars föräldrars namn och går på barnets utvecklingssamtal? Det är ju omtanke det handlar om. Många män blir chockade när de separerar, över hur dålig kontakt det har med sitt barn. Det behövs inte ens en separation, kan bara vara så att barnet blir vuxet och inte har så stor lust att umgås. Jag hade själv en sådan pappa. Som aldrig var på något utvecklingssamtal, aldrig något läkarbesök, en enda uppvisning i min aktivitet under alla år. Det var min mamma som skötte allt sånt, emotionellt arbete kallas det. Idag har jag mycket dålig kontakt med min pappa pga detta, han är ensamstående och varken jag eller mitt syskon står honom nära. Jag tycker att du ska fundera på om den där uppdelningen verkligen är så bra - ett barn uppfattar inte att hålla koll på verktyg i garaget som omtanke...och det kan tyvärr göra att din relation med ditt barn försämras.
Du kommer alltså ihåg de hårda värdena, siffror och verktyg, medan din fru kommer ihåg födelsedagar, relationer, samtal, möten etc, det är så det brukar vara. Sen blir pappan förvånad när barnen tyr sig till mamman vid en skilsmässa, eller om ni fortfarande är gifta när barnen är äldre, pappan blir ledsen när barnen har en nära relation till mamman men inte till pappan.
Jag vet har många vuxna som helst som har en kass relation till sin pappa för papporna vill bara prata om saker, meka med bilen ihop etc möjligtvis.
Är du ointresserad av ditt barn, eller missar jag vad du kommer ihåg som har med honom att göra?