Roreza

Äldre 17 Aug 21:51

115 svar

Min man tror att jag fått barn med någon annan.

Jag vet inte hur jag ska börja. Har skrivit flera meningar, men raderat allt för att skriva igen. Men jag skäms över det jag ska skriva:

Jag och min make har två barn tillsammans. En av våra barn är inte lik honom. Barnet är likt mig, det andra barnet(äldsta) är likt honom. Min man har varit tyst dom senaste dagarna och undvikande. Idag frågade jag vad det var, och han förklarade att det inte var något. Efter flera om och men sa han "Jag har tänkt på att alla som träffar" x"("x" =vårt yngsta barn) säger att han inte är lik mig öht. Han är bara lik dig". Jag sa då att vår äldsta dotter liknar honom, och att vår yngsta liknar mig. Än sen? Då säger han: "jo, men eftersom att vår äldsta liknar mig vet jag till 100%att hon är min. Men jag kan ju inte veta det om" x". Blir HELT ställd eftersom att jag fattar att han är seriös.

Frågar honom om han tror att jag varit med någon annan. Alltså om det är någon annans barn och han säger "jag vet inte.

Från början skrattade jag och skojade om det. Men ju mer jag förstår vad han anklagar mig för blir jag nästan äcklad. HUR kan man tro något sånt om sin fru? Jag kanske hade förstått det om jag hade varit en kvinna som hade varit otrogen innan eller gjort något annat bakom hans rygg, men jag har ALLTID varit trogen till 110%. Han har svårt med tillit och har svårt med att jag har haft relationer innan honom. En gång gick han ut för att träna och kom tillbaka 30 min senare. Han slängde upp dörren till vårt sovrum där jag låg och nattade vårt barn. Anledningen? Han trodde att jag var med en annan man i vårt sovrum.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, men jag kanske bara vill skriva av mig. Hur ska jag hantera honom? Har oftast varit lugn, men ibland blir det för mycket och då skäller jag på honom, men han blir istället irriterad och nästan arg. Har någon varit i samma situation?

Har aldrig någonsin pratat om hans sätt att vara med någon, därav av mitt inlägg tror jag. Känner mig ensam och det känns som att vårt band inte alls känns starkt när han håller på såhär.

molly50

Äldre 21 Aug 19:58

#101

Anonym (Mm) skrev 2019-08-21 19:51:32 följande:

Men i vilka fall har man anledning att misstänka otrohet då? Finns nog väldigt många som är det utan att lämna spår efter sig. Är liksom ofta det som är grejen med otrohet. Att man inte berättar det. Och många är bra på att sopa igen spåren.

Finns alla sorter och kombinationer där ute. De som är otrogna hela tiden fast dess partner litar blint på dem och aldrig skulle kunna drömma om att tro något sådan om sin man/kvinna och så finns det de som är svartsjuka hela tiden utan grund och så finns allt däremellan.

Ja,otrogna berättar ju sällan själva att de är otrogna. Där håller jag med dig.
Men,som i TS fall,där det enligt TS är totalt obefogad svartsjuka så verkar det ju mer handla om att han inbillar sig saker än att det faktiskt är så som han tror.
Jag tycker absolut att han kan göra ett faderskapstest då,för att lugna ner sig själv,men han borde även söka hjälp för sin svartsjuka.
Det är ju inte bara barnet det handlar om utan han är svartsjuk och kontrollerande även i andra avseenden.
Så för att barnen inte ska lära sig att det är så en kvinna ska behandlas så borde han ta sitt ansvar och söka hjälp.
Vägrar han så borde TS fundera på separation.

Anonym (Yvina)

Äldre 26 Aug 14:30

#102

Tyvärr finns det många fall där mannen inte anat något, men både man och barn fått veta (när barnet är större eller kanske vuxet) att det är en annan biologisk pappa. Hur ska män kunna veta, säkert, att de inte är i den kategorin? Som sagt, många av dem som fått veta det när barnet är större, hade inga misstankar innan. Så, sluta vara så förmätna och oempatiska vad gäller detta, inse att det tyvärr händer alltför ofta och ingen är immun mot detta. Obligatoriska faderskapstest vore ju det bästa, men tyvärr förmodligen för dyrt o krångligt. Gör ett seriöst faderskapstest privat istället. Möjligheten finns ju, så varför inte? Det ger en trygghet både för barn och föräldrar.

Anonym (Mm)

Äldre 26 Aug 18:37

#103

molly50 skrev 2019-08-21 19:58:15 följande:

Ja,otrogna berättar ju sällan själva att de är otrogna. Där håller jag med dig.

Men,som i TS fall,där det enligt TS är totalt obefogad svartsjuka så verkar det ju mer handla om att han inbillar sig saker än att det faktiskt är så som han tror.

Jag tycker absolut att han kan göra ett faderskapstest då,för att lugna ner sig själv,men han borde även söka hjälp för sin svartsjuka.

Det är ju inte bara barnet det handlar om utan han är svartsjuk och kontrollerande även i andra avseenden.

Så för att barnen inte ska lära sig att det är så en kvinna ska behandlas så borde han ta sitt ansvar och söka hjälp.

Vägrar han så borde TS fundera på separation.

Jo visst håller jag med om att sjukligt svartsjuka behöver hjälp. Men du skriver att "i ts fall är det helt obefogad svarsjuka" och det är ju just det att det är det ju bara ts som vet säkert. Hur oskyldig ts än är är det det ju bara hon som vet hur det ligger till. Hennes sambo har ingen aning huruvida hans svartsjuka är befogad eller ej. Hade ju varit skönt för alla oss svartsjuka om man bara så där på förhand kunde veta vilka man kan lita på till 100 %.

Anonym (Mia)

Äldre 27 Aug 10:22

#104

Nu kan jag ju inte anklaga min man men ingen av mina barn är lik mig. De är båda kopior av sin pappa (och även farfar).

Vill inget annat än att det blir så ibland när generna slår igenom vem barnet blir mest lik.

Jag brukar skämta lite krasst om att jag bara "byggde" barnen men mer än så var jag inte delaktig.

Bagar Bengtsson

Äldre 27 Aug 13:54

#105

Jag undrar om de som känner sig kränkta med faderskapstest- känner ni er kränkta när ni går igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen, blir visiterade vid konserter eller blir övervakade via kameror på ICA?

molly50

Äldre 27 Aug 13:59

#106

Anonym (Mm) skrev 2019-08-26 18:37:04 följande:

Jo visst håller jag med om att sjukligt svartsjuka behöver hjälp. Men du skriver att "i ts fall är det helt obefogad svarsjuka" och det är ju just det att det är det ju bara ts som vet säkert. Hur oskyldig ts än är är det det ju bara hon som vet hur det ligger till. Hennes sambo har ingen aning huruvida hans svartsjuka är befogad eller ej. Hade ju varit skönt för alla oss svartsjuka om man bara så där på förhand kunde veta vilka man kan lita på till 100 %.

TS man säger själv att hans tankar är helt sjuka. Då låter det ju inte som att hans svartsjuka är befogad.
Dessutom uppvisar han ett kontrollbehov där han försöker bestämma hur TS ska klä sig,har hennes lösenord till datorn och mobilen osv.
Det tycker jag är ett sjukligt beteende. Oavsett om det är befogat eller ej.

Xenia

Äldre 27 Aug 14:31

#107

Bagar Bengtsson skrev 2019-08-27 13:54:10 följande:

Jag undrar om de som känner sig kränkta med faderskapstest- känner ni er kränkta när ni går igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen, blir visiterade vid konserter eller blir övervakade via kameror på ICA?

Om faderskapstest var obligatoriskt för alla barn, så finns ingen anledning för kvinnan att känna sig kränkt.

Men i detta fall händer det efter flera års äktenskap bara för att barnet inte liknar sin far, klart kvinnan blir kränkt då.

Som om barn bara skulle likna sina fäder och aldrig sina mödrar...

Bagar Bengtsson

Äldre 27 Aug 17:42

#108

Xenia skrev 2019-08-27 14:31:36 följande:

Om faderskapstest var obligatoriskt för alla barn, så finns ingen anledning för kvinnan att känna sig kränkt.

Men i detta fall händer det efter flera års äktenskap bara för att barnet inte liknar sin far, klart kvinnan blir kränkt då.

Som om barn bara skulle likna sina fäder och aldrig sina mödrar...

Självklart!

Roreza

Äldre 29 Aug 16:01

#109

Nu har han hållit tyst om faderskapstestet i ca 1-1,5 vecka. Så det har ändå varit bra.

Däremot kommer hans kontrollbehov och svartsjuka fram då och då. Idag när jag skulle springa några ärenden skulle barnen vara hos honom och jag skulle alltså vara helt själv. Han frågar han mig varför jag har sminkat mig och klätt upp mig. Jag svarar då med att jag alltid brukar sminka mig och "klä upp mig" när jag ska gå ut. Han frågar då om jag verkligen ska springa ärenden eller göra något annat. Jag undrar vad han menar med någon annat och han säger att han inte vet, det vet bara jag. Frågar honom om han tror att jag ska träffa någon och han svarar "ja, inte vet jag. Ska du träffa någon? Har du skaffat nån ny vän som jag inte vet om?". Fattar direkt vad han menar och bara känner att jag inte PALLAR med hans indirekta anklagelser. Jag säger att om han tror att jag ska träffa en annan man, så ska jag inte göra det. Jag ska springa mina jävla ärenden och komma hem efter det. Han tvingar mig att svära på barnen att jag inte ska träffa en annan man. Jag säger att jag inte tänker göra det, för att det är sjukt. Ser hur hans blick blir mer och mer "allvarlig" och svär på barnen till slut(SÅ JÄVLA SJUKT!!). Jag flippar och säger att han har problem och att han MÅSTE träffa en psykolog för hans sjuka beteende. Han gäspar och säger: "Ok, i och med att du blir skogstokig så bevisar det att du döljer något. En person som ljuger blir irriterad när han/hon blir påkommen. Det är ju du som har problem" Jag ignorerar hans svar, men vill gärna ge honom en fet jävla örfil.

Alltså seriöst, jag orkar inte mer. Jag blir indirekt anklagad för att gå bakom hans rygg heeeela tiden. Det tar på mina krafter och jag känner mer och mer att jag blir mer och mer irriterad på honom, och min stubin blir kortare för varje gång. NÄR ska han lita på mig? Jag sitter på ett café just nu och jag gråter för att jag känner mig så frustrerad, arg, sårad, kränkt och ledsen. Jag vet att jag låter som en "drama queen" men det är så utmattande att bli anklagad för nånting jag inte gör/är. Jag är en person med principer och moral. Har han inte fattat det än?!

Jag vet att detta inte har något med faderskapstestet att göra, men jag måste bara få skriva av mig. Jag är så trött. Jag vill bara skrika rakt ut.

legomum

Äldre 29 Aug 16:13

#110

Roreza skrev 2019-08-29 16:01:16 följande:

Nu har han hållit tyst om faderskapstestet i ca 1-1,5 vecka. Så det har ändå varit bra.

Däremot kommer hans kontrollbehov och svartsjuka fram då och då. Idag när jag skulle springa några ärenden skulle barnen vara hos honom och jag skulle alltså vara helt själv. Han frågar han mig varför jag har sminkat mig och klätt upp mig. Jag svarar då med att jag alltid brukar sminka mig och "klä upp mig" när jag ska gå ut. Han frågar då om jag verkligen ska springa ärenden eller göra något annat. Jag undrar vad han menar med någon annat och han säger att han inte vet, det vet bara jag. Frågar honom om han tror att jag ska träffa någon och han svarar "ja, inte vet jag. Ska du träffa någon? Har du skaffat nån ny vän som jag inte vet om?". Fattar direkt vad han menar och bara känner att jag inte PALLAR med hans indirekta anklagelser. Jag säger att om han tror att jag ska träffa en annan man, så ska jag inte göra det. Jag ska springa mina jävla ärenden och komma hem efter det. Han tvingar mig att svära på barnen att jag inte ska träffa en annan man. Jag säger att jag inte tänker göra det, för att det är sjukt. Ser hur hans blick blir mer och mer "allvarlig" och svär på barnen till slut(SÅ JÄVLA SJUKT!!). Jag flippar och säger att han har problem och att han MÅSTE träffa en psykolog för hans sjuka beteende. Han gäspar och säger: "Ok, i och med att du blir skogstokig så bevisar det att du döljer något. En person som ljuger blir irriterad när han/hon blir påkommen. Det är ju du som har problem" Jag ignorerar hans svar, men vill gärna ge honom en fet jävla örfil.

Alltså seriöst, jag orkar inte mer. Jag blir indirekt anklagad för att gå bakom hans rygg heeeela tiden. Det tar på mina krafter och jag känner mer och mer att jag blir mer och mer irriterad på honom, och min stubin blir kortare för varje gång. NÄR ska han lita på mig? Jag sitter på ett café just nu och jag gråter för att jag känner mig så frustrerad, arg, sårad, kränkt och ledsen. Jag vet att jag låter som en "drama queen" men det är så utmattande att bli anklagad för nånting jag inte gör/är. Jag är en person med principer och moral. Har han inte fattat det än?!

Jag vet att detta inte har något med faderskapstestet att göra, men jag måste bara få skriva av mig. Jag är så trött. Jag vill bara skrika rakt ut.

Klart som fan att man blir förbannad om man blir anklagad för otrohet. Det är en sund reaktion.

Du reagerar för du bryr dig om din sambo.

Den dag du inte reagerar betyder att du inte bryr dig DÅ ska han bli orolig.

Anonym (Lite salt)

Äldre 29 Aug 16:23

#111

Roreza skrev 2019-08-29 16:01:16 följande:

Nu har han hållit tyst om faderskapstestet i ca 1-1,5 vecka. Så det har ändå varit bra.

Däremot kommer hans kontrollbehov och svartsjuka fram då och då. Idag när jag skulle springa några ärenden skulle barnen vara hos honom och jag skulle alltså vara helt själv. Han frågar han mig varför jag har sminkat mig och klätt upp mig. Jag svarar då med att jag alltid brukar sminka mig och "klä upp mig" när jag ska gå ut. Han frågar då om jag verkligen ska springa ärenden eller göra något annat. Jag undrar vad han menar med någon annat och han säger att han inte vet, det vet bara jag. Frågar honom om han tror att jag ska träffa någon och han svarar "ja, inte vet jag. Ska du träffa någon? Har du skaffat nån ny vän som jag inte vet om?". Fattar direkt vad han menar och bara känner att jag inte PALLAR med hans indirekta anklagelser. Jag säger att om han tror att jag ska träffa en annan man, så ska jag inte göra det. Jag ska springa mina jävla ärenden och komma hem efter det. Han tvingar mig att svära på barnen att jag inte ska träffa en annan man. Jag säger att jag inte tänker göra det, för att det är sjukt. Ser hur hans blick blir mer och mer "allvarlig" och svär på barnen till slut(SÅ JÄVLA SJUKT!!). Jag flippar och säger att han har problem och att han MÅSTE träffa en psykolog för hans sjuka beteende. Han gäspar och säger: "Ok, i och med att du blir skogstokig så bevisar det att du döljer något. En person som ljuger blir irriterad när han/hon blir påkommen. Det är ju du som har problem" Jag ignorerar hans svar, men vill gärna ge honom en fet jävla örfil.

Alltså seriöst, jag orkar inte mer. Jag blir indirekt anklagad för att gå bakom hans rygg heeeela tiden. Det tar på mina krafter och jag känner mer och mer att jag blir mer och mer irriterad på honom, och min stubin blir kortare för varje gång. NÄR ska han lita på mig? Jag sitter på ett café just nu och jag gråter för att jag känner mig så frustrerad, arg, sårad, kränkt och ledsen. Jag vet att jag låter som en "drama queen" men det är så utmattande att bli anklagad för nånting jag inte gör/är. Jag är en person med principer och moral. Har han inte fattat det än?!

Jag vet att detta inte har något med faderskapstestet att göra, men jag måste bara få skriva av mig. Jag är så trött. Jag vill bara skrika rakt ut.

Om han inte vill gå till psykolog bör du göra slut. Du bör ställa ett ultimatum. Han är inte frisk, och hans beteende kan påverka barnen.

Xenia

Äldre 29 Aug 17:37

#112

Roreza skrev 2019-08-29 16:01:16 följande:

Nu har han hållit tyst om faderskapstestet i ca 1-1,5 vecka. Så det har ändå varit bra.

Däremot kommer hans kontrollbehov och svartsjuka fram då och då. Idag när jag skulle springa några ärenden skulle barnen vara hos honom och jag skulle alltså vara helt själv. Han frågar han mig varför jag har sminkat mig och klätt upp mig. Jag svarar då med att jag alltid brukar sminka mig och "klä upp mig" när jag ska gå ut. Han frågar då om jag verkligen ska springa ärenden eller göra något annat. Jag undrar vad han menar med någon annat och han säger att han inte vet, det vet bara jag. Frågar honom om han tror att jag ska träffa någon och han svarar "ja, inte vet jag. Ska du träffa någon? Har du skaffat nån ny vän som jag inte vet om?". Fattar direkt vad han menar och bara känner att jag inte PALLAR med hans indirekta anklagelser. Jag säger att om han tror att jag ska träffa en annan man, så ska jag inte göra det. Jag ska springa mina jävla ärenden och komma hem efter det. Han tvingar mig att svära på barnen att jag inte ska träffa en annan man. Jag säger att jag inte tänker göra det, för att det är sjukt. Ser hur hans blick blir mer och mer "allvarlig" och svär på barnen till slut(SÅ JÄVLA SJUKT!!). Jag flippar och säger att han har problem och att han MÅSTE träffa en psykolog för hans sjuka beteende. Han gäspar och säger: "Ok, i och med att du blir skogstokig så bevisar det att du döljer något. En person som ljuger blir irriterad när han/hon blir påkommen. Det är ju du som har problem" Jag ignorerar hans svar, men vill gärna ge honom en fet jävla örfil.

Alltså seriöst, jag orkar inte mer. Jag blir indirekt anklagad för att gå bakom hans rygg heeeela tiden. Det tar på mina krafter och jag känner mer och mer att jag blir mer och mer irriterad på honom, och min stubin blir kortare för varje gång. NÄR ska han lita på mig? Jag sitter på ett café just nu och jag gråter för att jag känner mig så frustrerad, arg, sårad, kränkt och ledsen. Jag vet att jag låter som en "drama queen" men det är så utmattande att bli anklagad för nånting jag inte gör/är. Jag är en person med principer och moral. Har han inte fattat det än?!

Jag vet att detta inte har något med faderskapstestet att göra, men jag måste bara få skriva av mig. Jag är så trött. Jag vill bara skrika rakt ut.

Du gör rätt i reagera över hans sjuka beteende. Om du "överreagerar" som han påstår så beror det ju på att det inte är första gången. Det är ett mönster och han kommer inte att självmant sluta med det. Terapi el ni går isär!

För min del tycker jag att du lika gärna kan lämna honom direkt. Du har blivit alltför påverkad redan (svär på barnen att du inte ska träffa någon annan

).

Tomelilla15

Äldre 29 Aug 20:22

#113

Ja jag vet inte. Ditt sista inlägg visst ju vara att misären fortsätter. Det är 112 inlägg här och bilden är ju rätt tydlig att din man är sjukligt svartsjuk. Du får ju ta tag i detta nu. Bestäm dig bara - vill du fortsätta ha det såhär? Annars får du ju gå vidare. Det kan du göra antingen genom ultimatum - jag lämnar dig om inte xxx. Eller så bara lämnar du. Fler inlägg om hur svartsjuk han är tillför ju inget.

Om du tror att han läser så finns massor med boktips om svartsjuka. Eller kan det funka att han gör ett test på nätet som visar hur svartsjuk han är? Finns massor. Kan du få iväg honom till psykolog om du hotar med skilsmässa där du väldigt tydligt beskriver att du hellre lever själv än med honom eftersom han beter sig som ett svin?

Kom igen nu ts! Visa lite handlingskraft!!!!!!!! Han är en svag individ, det brukar dom vara. Han är osäker och mesig. Om du bara bestämmer dig så kommer du ha psykologiska övertaget på nolltid.

molly50

Äldre 30 Aug 08:47

#114

Roreza skrev 2019-08-29 16:01:16 följande:

Nu har han hållit tyst om faderskapstestet i ca 1-1,5 vecka. Så det har ändå varit bra.

Däremot kommer hans kontrollbehov och svartsjuka fram då och då. Idag när jag skulle springa några ärenden skulle barnen vara hos honom och jag skulle alltså vara helt själv. Han frågar han mig varför jag har sminkat mig och klätt upp mig. Jag svarar då med att jag alltid brukar sminka mig och "klä upp mig" när jag ska gå ut. Han frågar då om jag verkligen ska springa ärenden eller göra något annat. Jag undrar vad han menar med någon annat och han säger att han inte vet, det vet bara jag. Frågar honom om han tror att jag ska träffa någon och han svarar "ja, inte vet jag. Ska du träffa någon? Har du skaffat nån ny vän som jag inte vet om?". Fattar direkt vad han menar och bara känner att jag inte PALLAR med hans indirekta anklagelser. Jag säger att om han tror att jag ska träffa en annan man, så ska jag inte göra det. Jag ska springa mina jävla ärenden och komma hem efter det. Han tvingar mig att svära på barnen att jag inte ska träffa en annan man. Jag säger att jag inte tänker göra det, för att det är sjukt. Ser hur hans blick blir mer och mer "allvarlig" och svär på barnen till slut(SÅ JÄVLA SJUKT!!). Jag flippar och säger att han har problem och att han MÅSTE träffa en psykolog för hans sjuka beteende. Han gäspar och säger: "Ok, i och med att du blir skogstokig så bevisar det att du döljer något. En person som ljuger blir irriterad när han/hon blir påkommen. Det är ju du som har problem" Jag ignorerar hans svar, men vill gärna ge honom en fet jävla örfil.

Alltså seriöst, jag orkar inte mer. Jag blir indirekt anklagad för att gå bakom hans rygg heeeela tiden. Det tar på mina krafter och jag känner mer och mer att jag blir mer och mer irriterad på honom, och min stubin blir kortare för varje gång. NÄR ska han lita på mig? Jag sitter på ett café just nu och jag gråter för att jag känner mig så frustrerad, arg, sårad, kränkt och ledsen. Jag vet att jag låter som en "drama queen" men det är så utmattande att bli anklagad för nånting jag inte gör/är. Jag är en person med principer och moral. Har han inte fattat det än?!

Jag vet att detta inte har något med faderskapstestet att göra, men jag måste bara få skriva av mig. Jag är så trött. Jag vill bara skrika rakt ut.

Jag vet hur det är då jag själv har varit i din situation. Det är nästan som psykisk misshandel att ständigt bli anklagad för att vara otrogen.
Om han hade anklagat dig en gång så hade du kanske reagerat annorlunda.
Men när det sker som ett upprepat mönster så tröttnar man till slut och blir arg,irriterad och ledsen.
Som jag ser det så har du två val. Antingen så ställer du ett ultimatum och kräver att han söker hjälp eller så går ni skilda vägar. Eller så går du direkt och bara talar om att du har fått nog av hans ständiga anklagelser utan grund.
Du ska oavsett vilket inte stanna kvar och bara fortsätta ta all skit från honom.
Jag förstår att det inte är lätt när det finns barn inblandade.
Men om de inte ska påverkas för mycket av det här så måste du göra något,och det nu. Både för din egen och för deras skull.
Du mår inte bra och det kommer barnen att märka till slut.

Kram och lycka till och berätta gärna hur det går.

Inteutanproblem

Äldre 5 Sep 09:35

#115

Roreza skrev 2019-08-29 16:01:16 följande:

Nu har han hållit tyst om faderskapstestet i ca 1-1,5 vecka. Så det har ändå varit bra.

Däremot kommer hans kontrollbehov och svartsjuka fram då och då. Idag när jag skulle springa några ärenden skulle barnen vara hos honom och jag skulle alltså vara helt själv. Han frågar han mig varför jag har sminkat mig och klätt upp mig. Jag svarar då med att jag alltid brukar sminka mig och "klä upp mig" när jag ska gå ut. Han frågar då om jag verkligen ska springa ärenden eller göra något annat. Jag undrar vad han menar med någon annat och han säger att han inte vet, det vet bara jag. Frågar honom om han tror att jag ska träffa någon och han svarar "ja, inte vet jag. Ska du träffa någon? Har du skaffat nån ny vän som jag inte vet om?". Fattar direkt vad han menar och bara känner att jag inte PALLAR med hans indirekta anklagelser. Jag säger att om han tror att jag ska träffa en annan man, så ska jag inte göra det. Jag ska springa mina jävla ärenden och komma hem efter det. Han tvingar mig att svära på barnen att jag inte ska träffa en annan man. Jag säger att jag inte tänker göra det, för att det är sjukt. Ser hur hans blick blir mer och mer "allvarlig" och svär på barnen till slut(SÅ JÄVLA SJUKT!!). Jag flippar och säger att han har problem och att han MÅSTE träffa en psykolog för hans sjuka beteende. Han gäspar och säger: "Ok, i och med att du blir skogstokig så bevisar det att du döljer något. En person som ljuger blir irriterad när han/hon blir påkommen. Det är ju du som har problem" Jag ignorerar hans svar, men vill gärna ge honom en fet jävla örfil.

Alltså seriöst, jag orkar inte mer. Jag blir indirekt anklagad för att gå bakom hans rygg heeeela tiden. Det tar på mina krafter och jag känner mer och mer att jag blir mer och mer irriterad på honom, och min stubin blir kortare för varje gång. NÄR ska han lita på mig? Jag sitter på ett café just nu och jag gråter för att jag känner mig så frustrerad, arg, sårad, kränkt och ledsen. Jag vet att jag låter som en "drama queen" men det är så utmattande att bli anklagad för nånting jag inte gör/är. Jag är en person med principer och moral. Har han inte fattat det än?!

Jag vet att detta inte har något med faderskapstestet att göra, men jag måste bara få skriva av mig. Jag är så trött. Jag vill bara skrika rakt ut.

Han kommer aldrig att lita på dig, det är klart och tydligt.

Bli arg säger jag, låt stubinen brinna ut och explodera. Tryck till honom (så länge det inte finns risk för att han skulle bli våldsam) genom att avfärda hans försök till konflikt med att helt enkelt säga som det är. Jag har seriöst inte tid för ditt trams, sök hjälp. Sen skiter du i honom och bara GÅR. Skulle han gå på dig när du kommer hem igen och vilja bråka så nappa inte, utan upprepa att du inte har tid för sånt här trams. Sök hjälp.

SLUTA upp med att förklara och försvara dig framförallt, det tjänar inte du på utan det är bara hans hjärnspöken som göds av att du förklarar och försvarar dig. Ta inte diskussionen med honom överhuvudtaget, och gör som du själv vill hädanefter.

Är säker på att du ganska snart kommer komma fram till att livet blir bättre för dig utan honom som din partner.

Min man tror att jag fått barn med någon annan.

INNEHÅLL