Min man tror att jag fått barn med någon annan.

Roreza skrev 2019-08-17 22:23:29 följande:

Men jag fattar inte varför han är sån. Finns absolut ingen förklaring. Enligt honom har ingen gått bakom ryggen på honom, så vart kommer allt ifrån? Fattar ingenting.

Inte ovanligt att personer som är otrogna själva blir misstänksamma och agerar svartsjukt mot sin egen, inte ont anande, partner. Som man känner sig själv känner man andra, typ.

Inteutanproblem

Äldre 19 Aug 15:07

#54

Roreza skrev 2019-08-19 13:52:35 följande:

Du har helt rätt i det du skriver. Jag borde verkligen inte ge efter hans krav. Men jag gör det enbart för att jag verkligen inte orkar bråka. Om jag tar på mig något han inte tycker om och jag vägrar byta om blir det världens bråk t.e.x. Jag vill inte att våra barn ser oss bråka.

Jag vet att hans pappa var väldigt kontrollerande när han var liten. Det kanske kommer därifrån.

Tyvärr kommer hans svartsjuka (oavsett vad den i grund och botten beror på) bara fortsätta oavsett vad du än gör om han inte söker hjälp för den. Detsamma gäller kontrollbehovet, även om du så aldrig någonsin klär dig ?fel? enligt honom igen kommer han bara hitta en annan sak att vara missnöjd med dig över - med andra ord du kommer aldrig någonsin undkomma bråken.

Jag har ett ex i mitt förflutna som var svartsjuk, kontrollerande och sen en hel rad andra saker också tillslut. Jag fick inte klä mig som jag ville och likt dig vek jag ner mig eftersom jag inte orkade med bråken, gick aldrig någonsin att på riktigt resonera med honom heller, eller få honom att förstå min syn av det hela. Grejen med honom blev den att när han inte längre hade någonting att påpeka angående min klädsel blev det andra saker som var fel, hur jag pratade med kassören, hur jag svarade en man som frågade efter vägen, att påstod att jag kollade in andra män och blev vansinnig om jag nekade (kollade aldrig in andra män!). Så höll det på i alla evighet tills jag som människa och person vart totalt utplånad.

För att göra en över 3 år lång historia kort, det enda som hjälpte, på riktigt, var att skita fullaste fan i vad han tyckte och sa. Jag minns än i dag hur hela han förändrades när han insåg att han förlorat makten och kontrollen i relationen, helt plötsligt blev han väldigt väldigt liten och jag minns hur det kändes som att jag växte flera meter. Han grina, han var arg, han försökte med alla tidigare grejer men jag hade slutat bry mig om hans åsikt och vilja (han hade ju aldrig brytt sig om min!) och han blev så paff och förvirrad, nästan rädd. Nappade inte på hans försök att starta bråk heller, utan avfärdade försöken med ?jag tänker inte ta den diskussionen med dig, sök hjälp?. Tog mig ungefär 1 år i terapi själv att faktiskt komma till insikt med vad han gjort och att jag inte förtjänade att bli behandlad så som han behandlade mig. Lämnade mannen en kort tid efter denna insikt, och i efterhand har jag ju insett att han misshandlat mig psykiskt och det har tagit många år att helt repa sig ifrån det förhållandet.

Inteutanproblem

Äldre 20 Aug 10:15

#77

Roreza skrev 2019-08-19 23:06:38 följande:

Tack till alla som har tagit sig tid och kommit med råd. Det värmer verkligen. Ni är underbara som svarar.

Personerna som skrivit i tråden att dom lämnat en relation som varit ohållbar pga sin partners svartsjuka: wow, ni är verkligen starka och grymma! ????

Stärk dig själv så kommer du komma till en punkt där du klarar att välja helt själv om du ska vara kvar eller lämna. Innan man nått den punkten har man inget val, eller rättare sagt man tror att man inte har ett val. (Att stärka sig själv är bland annat att inse att det ens partner gör mot en inte är normalt förekommande i normala relationer, samt att man inte förtjänar att bli behandlad så).

Jag nådde den punkten genom att träffa en psykolog i ungefär 1 års tid, och sen faktumet att exet på allvar börjat trycka på om att jag skulle säga upp bekantskapen med min bästa vän, den enda vännen jag hade kvar för övrigt, var droppen som fick bägaren att rinna över.

Inteutanproblem

Äldre 20 Aug 19:27

#87

Roreza skrev 2019-08-20 19:04:32 följande:

Jag ska verkligen försöka att stå upp för mig själv.

Verkligen starkt av dig att ta dig ur en sån situation. Du är grym. Hoppas allt är bra med dig idag.

Det tar ofta tid att stärka sig själv, så klandra inte dig själv eller känn dig misslyckad om du inte riktigt klarar av det på en gång. Rom byggdes inte på en dag, vilket låter klyschigt men är ju faktiskt sant.

Tack så mycket! Du är också stark och grym, jag lovar att det finns där inom dig.

Allt är fint här idag, varit mycket utomhus då värdet varit underbart fint. Hoppas du fått ha en bra dag, så bra som möjligt i alla fall. Ta hand om dig <3

Inteutanproblem

Äldre 5 Sep 09:35

#115

Roreza skrev 2019-08-29 16:01:16 följande:

Nu har han hållit tyst om faderskapstestet i ca 1-1,5 vecka. Så det har ändå varit bra.

Däremot kommer hans kontrollbehov och svartsjuka fram då och då. Idag när jag skulle springa några ärenden skulle barnen vara hos honom och jag skulle alltså vara helt själv. Han frågar han mig varför jag har sminkat mig och klätt upp mig. Jag svarar då med att jag alltid brukar sminka mig och "klä upp mig" när jag ska gå ut. Han frågar då om jag verkligen ska springa ärenden eller göra något annat. Jag undrar vad han menar med någon annat och han säger att han inte vet, det vet bara jag. Frågar honom om han tror att jag ska träffa någon och han svarar "ja, inte vet jag. Ska du träffa någon? Har du skaffat nån ny vän som jag inte vet om?". Fattar direkt vad han menar och bara känner att jag inte PALLAR med hans indirekta anklagelser. Jag säger att om han tror att jag ska träffa en annan man, så ska jag inte göra det. Jag ska springa mina jävla ärenden och komma hem efter det. Han tvingar mig att svära på barnen att jag inte ska träffa en annan man. Jag säger att jag inte tänker göra det, för att det är sjukt. Ser hur hans blick blir mer och mer "allvarlig" och svär på barnen till slut(SÅ JÄVLA SJUKT!!). Jag flippar och säger att han har problem och att han MÅSTE träffa en psykolog för hans sjuka beteende. Han gäspar och säger: "Ok, i och med att du blir skogstokig så bevisar det att du döljer något. En person som ljuger blir irriterad när han/hon blir påkommen. Det är ju du som har problem" Jag ignorerar hans svar, men vill gärna ge honom en fet jävla örfil.

Alltså seriöst, jag orkar inte mer. Jag blir indirekt anklagad för att gå bakom hans rygg heeeela tiden. Det tar på mina krafter och jag känner mer och mer att jag blir mer och mer irriterad på honom, och min stubin blir kortare för varje gång. NÄR ska han lita på mig? Jag sitter på ett café just nu och jag gråter för att jag känner mig så frustrerad, arg, sårad, kränkt och ledsen. Jag vet att jag låter som en "drama queen" men det är så utmattande att bli anklagad för nånting jag inte gör/är. Jag är en person med principer och moral. Har han inte fattat det än?!

Jag vet att detta inte har något med faderskapstestet att göra, men jag måste bara få skriva av mig. Jag är så trött. Jag vill bara skrika rakt ut.

Han kommer aldrig att lita på dig, det är klart och tydligt.

Bli arg säger jag, låt stubinen brinna ut och explodera. Tryck till honom (så länge det inte finns risk för att han skulle bli våldsam) genom att avfärda hans försök till konflikt med att helt enkelt säga som det är. Jag har seriöst inte tid för ditt trams, sök hjälp. Sen skiter du i honom och bara GÅR. Skulle han gå på dig när du kommer hem igen och vilja bråka så nappa inte, utan upprepa att du inte har tid för sånt här trams. Sök hjälp.

SLUTA upp med att förklara och försvara dig framförallt, det tjänar inte du på utan det är bara hans hjärnspöken som göds av att du förklarar och försvarar dig. Ta inte diskussionen med honom överhuvudtaget, och gör som du själv vill hädanefter.

Är säker på att du ganska snart kommer komma fram till att livet blir bättre för dig utan honom som din partner.

Min man tror att jag fått barn med någon annan.

INNEHÅLL