Anonym (Hjälp)

Äldre 18 Jul 18:50

142 svar

Hans son slår och biter min barn

Hej,

Jag är skild sedan ett drygt år tillbaka. Har tre söner som är mellan 5-13år. För snart ett halvår sedan träffade jag en man och vi blev förälskade. Han har en son från en tidigare relation. Efter en tid tillsammans landade vi i att vi ville ta relationen vidare och inkludera barnen.

Jag har mött många barn i mitt liv, men jag har aldrig mött ett barn med så stor problematik som hans son. De har inte fått diagnosen satt ännu, men det verkar vara adhd i kombination med autism. Pojken är vild, skriker i det närmaste konstant, ska ha det exakt som han vill, slår mina barn och mig (och då menar jag inte på det sätt barn kan göra, han slår med full kraft och är en fara för andra eftersom han inte kan se konsekvenser), han biter mina barn och slår deras vänner. Slåss gör han många gånger per dag.

Mina barn är rädda för honom. De är väldigt lugna och tillbakadragna och deras respons när han slåss och skriker är att stirra och dra sig undan. Ofta kommer de tassande till mig och gråter. De bedjar till mig att pojken aldrig ska komma tillbaka, varje gång han har varit här. De vill inte ta hem vänner när han är här och cyklar gärna härifrån. Vilket jag förstår. Jag är också lite rädd för honom.

Han kan inte bete sig i butiker, ligger skrikande på golvet, förstör saker, hans pappa låter honom göra i princip vad han vill för att undvika konflikter (vilket han blivit tillsagd av psykolog). Det resulterar i att butikspersonalen blänger på oss och undrar varför i hela friden jag inte säger åt mitt barn. Jag vill sjunka genom golvet.

Jag älskar hans pappa, men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag står i valet och kvalet. Vet inte om jag ska avsluta relationen eller försöka hitta en väg framåt. Vad hade ni gjort? Hur hade ni tänkt?

Det har inte blivit bättre senaste dagarna när han mer eller mindre kräver att vi ska anpassa oss till hans son. Som om vi inte redan gör det. Vårt liv ändras helt, barnen accepterar att bli slagna, bitna, att han har andra regler, inte blir tillrättavisad etc. hur mycket mer ska de behöva göra? De har inte valt honom. Det är det jag som gjort.

Anonym (Mischmasch)

Äldre 24 Jul 02:07

#121

Ändra formen för förhållandet! Flytta isär om ni bor ihop och träffas utan barn. Alltså ha ett sådant förhållande som ungdomar i regel har. Många tycker det är bättre. Jag är själv sugen på ett sådant. Kravlöst och problemfritt. Man njuter av kakan men slipper baka den och diska efteråt...

Solarn

Äldre 24 Jul 03:38

#122

Anonym (Fydig!) skrev 2019-07-23 23:20:36 följande:

Efter att ha läst vad du skriver - som jag tolkar är väldigt svart eller vitt. Vad hade du själv gjort om du hade två barn varav ena barnet var utåtagerande?

Du verkar inte förstå att barn lär sig impulskontroll under uppväxten samt förmågan att visa och känna empati. Du kan inte jämföra ett barn med en vuxen människas våld mot en annan människa. Det låter jättefint att du aldrig skulle acceptera det och det är sunt, men du lägger skuld och fokus på fel individ.

Jag tycker inte att våld är okej eller att det ska accepteras. Men det är föräldrarnas ansvar, lägg inte det på ett barn.

Jag förstår inte hur du som förälder kan vara så fördömande som du är och kasta ur dig saker som att du visste att jraccon hade ett barn med npf, det är bara så lågt. Jag hoppas att du i din föräldrarroll blir riktigt riktigt utmanad ngn gång av dina barn så du får stå och skämmas. Ingen kan påverka vilket typ av barn man får och vilka egenskaper och svårigheter barnet får.

Att se ner på barn med en viss svårighet är omänskligt beteende, se ner på föräldrarna istället.

Och NEJ jag har inte ngt barn med npf. Mitt ena barn har en CP-skada så jag möter fördomar hela tiden.

Denna tråden handlar inte om vems fel det är, ingen säger att det barnet inte ska få hjälp, bara att just ts måste skydda sina barn från att bli slagna först och främst, det är hennes första ansvar som förälder till sina barn, oavsett att det inte är pojkvännens barns fel att han slåss.

Och btw, om man hoppas att något problematiskt ska hända någon annans barn har man förlorat högmarken.

Ess

Äldre 24 Jul 09:02

#123

Anonym (Fydig!) skrev 2019-07-23 23:20:36 följande:

Efter att ha läst vad du skriver - som jag tolkar är väldigt svart eller vitt. Vad hade du själv gjort om du hade två barn varav ena barnet var utåtagerande?

Du verkar inte förstå att barn lär sig impulskontroll under uppväxten samt förmågan att visa och känna empati. Du kan inte jämföra ett barn med en vuxen människas våld mot en annan människa. Det låter jättefint att du aldrig skulle acceptera det och det är sunt, men du lägger skuld och fokus på fel individ.

Jag tycker inte att våld är okej eller att det ska accepteras. Men det är föräldrarnas ansvar, lägg inte det på ett barn.

Jag förstår inte hur du som förälder kan vara så fördömande som du är och kasta ur dig saker som att du visste att jraccon hade ett barn med npf, det är bara så lågt. Jag hoppas att du i din föräldrarroll blir riktigt riktigt utmanad ngn gång av dina barn så du får stå och skämmas. Ingen kan påverka vilket typ av barn man får och vilka egenskaper och svårigheter barnet får.

Att se ner på barn med en viss svårighet är omänskligt beteende, se ner på föräldrarna istället.

Och NEJ jag har inte ngt barn med npf. Mitt ena barn har en CP-skada så jag möter fördomar hela tiden.

Nu handlar det inte om två helsyskon, utan om ett utomstående barn som slår och biter ts barn. Dvs en situation som lätt kan undvikas antingen genom att enbart träffas barnfria eller genom att göra slut.
Varför tycker du att ts barn ska va försökskaniner till hans barn och acceptera att bli slagna?

Anonym (Fydig!)

Äldre 24 Jul 13:05

#124

Solarn skrev 2019-07-24 03:38:45 följande:

Denna tråden handlar inte om vems fel det är, ingen säger att det barnet inte ska få hjälp, bara att just ts måste skydda sina barn från att bli slagna först och främst, det är hennes första ansvar som förälder till sina barn, oavsett att det inte är pojkvännens barns fel att han slåss.

Och btw, om man hoppas att något problematiskt ska hända någon annans barn har man förlorat högmarken.

Läs om och lätt rätt. Skrev ingenstans att jag önskade att ngt skulle hända personens barn. Jag skrev bli riktigt riktigt utmanad av sitt eget barn.

Anonym (Fydig!)

Äldre 24 Jul 13:08

#125

Ess skrev 2019-07-24 09:02:33 följande:

Nu handlar det inte om två helsyskon, utan om ett utomstående barn som slår och biter ts barn. Dvs en situation som lätt kan undvikas antingen genom att enbart träffas barnfria eller genom att göra slut.

Varför tycker du att ts barn ska va försökskaniner till hans barn och acceptera att bli slagna?

Det är bra förslag och lösningar du kommer med. Det jag reagerade på var att 1234567 la all skuld på barnet. Samt hoppade på jraccon.

Jag kan också läsa och som jag skrev till 1234567 så var jag nyfiken på hur denne skulle lösa det om den hade två barn och dessa problem, eftersom personen verkade ha alla svaren. Så lätt att vara kaxig om man aldrig haft barn med dessa svårigheter.

Anonym (A)

Äldre 24 Jul 13:21

#126

Anonym (Ångest) skrev 2019-07-22 16:11:54 följande:

Får ångest bara över att läsa dina svar i tråden TS. Dina barn har alltså börjat vänja sig vid att bli slagna? Förstår du inte vad detta innebär? Vad det kan leda till? När de i framtiden hamnar i en relation med en våldsam partner kommer de kanske också vänja sig vid det. Risken finns garanterat.

Verkligen

Anonym (Jo)

Äldre 24 Jul 17:31

#127

Anonym (Fydig!) skrev 2019-07-24 13:08:45 följande:

Det är bra förslag och lösningar du kommer med. Det jag reagerade på var att 1234567 la all skuld på barnet. Samt hoppade på jraccon.

Jag kan också läsa och som jag skrev till 1234567 så var jag nyfiken på hur denne skulle lösa det om den hade två barn och dessa problem, eftersom personen verkade ha alla svaren. Så lätt att vara kaxig om man aldrig haft barn med dessa svårigheter.

Fast det blir ju en helt annan situation om det är sina egna två barn eller om det är någon ?utomståendes? barn. När barnet med problematik inte är ens egna, tycker jag man behöver backa undan för sitt egna barns skull. Pappan i detta fallet verkar ju jobba på att få en bra vardag för barnet med problematik, så det är ju helt klart inte ts ansvar. Sen är det klart att man får anpassa sig om det är sitt egna barn, men även då behöver barnet som blir utsatt komma ifrån. Kanske särbo och varannan vecka där med, växla barnen så de inte behöver bo tillsammans. Man har ett ansvar gentemot båda sina barn i så fall. Stötta barnet med problematik och skydda barnet utan.

Svår situation när barnen mår dåligt, men man får göra det bästa av situationen. Skulle jag vara i specifikt ts sits, skulle jag antingen lämna förhållandet eller aldrig flytta ihop/inte låta barnen umgås. Skydda mina barn och om man orkar, stötta pappan i sitt hårda arbete med sitt barn. Men jag själv skulle inte orka, utan lämna förhållandet. Tyvärr.

Anonym (Fydig!)

Äldre 24 Jul 19:38

#128

Anonym (Jo) skrev 2019-07-24 17:31:29 följande:

Fast det blir ju en helt annan situation om det är sina egna två barn eller om det är någon ?utomståendes? barn. När barnet med problematik inte är ens egna, tycker jag man behöver backa undan för sitt egna barns skull. Pappan i detta fallet verkar ju jobba på att få en bra vardag för barnet med problematik, så det är ju helt klart inte ts ansvar. Sen är det klart att man får anpassa sig om det är sitt egna barn, men även då behöver barnet som blir utsatt komma ifrån. Kanske särbo och varannan vecka där med, växla barnen så de inte behöver bo tillsammans. Man har ett ansvar gentemot båda sina barn i så fall. Stötta barnet med problematik och skydda barnet utan.

Svår situation när barnen mår dåligt, men man får göra det bästa av situationen. Skulle jag vara i specifikt ts sits, skulle jag antingen lämna förhållandet eller aldrig flytta ihop/inte låta barnen umgås. Skydda mina barn och om man orkar, stötta pappan i sitt hårda arbete med sitt barn. Men jag själv skulle inte orka, utan lämna förhållandet. Tyvärr.

Ja det är en helt annan situation och det har jag inte sagt ngt om. Det jag ställer mig frågandes över är hur bestämd och fördömande 1234667 var och då var jag nyfiken över hur denne skulle löst det eftersom personen hoppar på en som försöker förklara situationen efter barnets synvinkel.

Solarn

Äldre 24 Jul 19:51

#129

Anonym (Fydig!) skrev 2019-07-24 13:05:32 följande:

Läs om och lätt rätt. Skrev ingenstans att jag önskade att ngt skulle hända personens barn. Jag skrev bli riktigt riktigt utmanad av sitt eget barn.

Jag läste innan jag svarade, du skrev utmanad av barnen så att 1234568 fick skämmas, det betyder knappast något positivt.

1234568

Äldre 24 Jul 21:21

#130

Anonym (Fydig!) skrev 2019-07-23 23:20:36 följande:

Efter att ha läst vad du skriver - som jag tolkar är väldigt svart eller vitt. Vad hade du själv gjort om du hade två barn varav ena barnet var utåtagerande?

Du verkar inte förstå att barn lär sig impulskontroll under uppväxten samt förmågan att visa och känna empati. Du kan inte jämföra ett barn med en vuxen människas våld mot en annan människa. Det låter jättefint att du aldrig skulle acceptera det och det är sunt, men du lägger skuld och fokus på fel individ.

Jag tycker inte att våld är okej eller att det ska accepteras. Men det är föräldrarnas ansvar, lägg inte det på ett barn.

Jag förstår inte hur du som förälder kan vara så fördömande som du är och kasta ur dig saker som att du visste att jraccon hade ett barn med npf, det är bara så lågt. Jag hoppas att du i din föräldrarroll blir riktigt riktigt utmanad ngn gång av dina barn så du får stå och skämmas. Ingen kan påverka vilket typ av barn man får och vilka egenskaper och svårigheter barnet får.

Att se ner på barn med en viss svårighet är omänskligt beteende, se ner på föräldrarna istället.

Och NEJ jag har inte ngt barn med npf. Mitt ena barn har en CP-skada så jag möter fördomar hela tiden.

Jag är ensamstående mamma till 5 åriga tvillingar. Jag har varit ensam sedan dag 1. Så min föräldraroll har nog utmanats mer än de flesta.

Barnen har dagliga konflikter, som alla syskon. Men dom skadar inte varandra. Och allt du skriver om uppfostran så vet jag också.

Jag har aldrig satt någon skuld på barnet. Det jag däremot förespråkar är att ts barn ska få hålla sin frid i hemmet.

I klartext blir min ståndpunkt att jag inte anser att man som förälder har rätten att ta ett beslut som innebär att barnen far illa. En mamma som bli kär kan inte flytta ihop med sin man, om han har problem som gör att hennes egnas barns bästa sätts på spel. Oavsett vad problemet är.

Sedan ska ju ts pojkvän självklart sätta sitt barns fokus främst.

Att jag pekade ut en mamma och påstod att hon har barn med problem, det har inget att göra med min inställning till barnet.

I det stora hela har jag inga problem med krävande barn eller barn med diagnoser. Däremot så har jag insett att jag har problem med deras föräldrar. Att deras barn har bekymmer ska inte bli alla andras bekymmer. Och föräldrar till barn med bokstavsdiagnoser har en tendens att gömma sina egna brister bakom barnets diagnos. Alla andra ska anpassa sig efter dem.

Titta i tråden bara, ts pojkvän tycker att hennes barn ska anpassa sig efter hans son. Dom ska ha olika regler ..för att hans son behöver det. Hans sons behov ska sättas före alla andras.

En annan tycker ts ska hoppas och vänta på förbättring, i fall barnet slutar slåss. Och en annan tycker 7 gånger är ingenting, barnet behöver ju få tid. Personligen tycker jag att 7 gånger som man som barn behöver sättas i en sits där man är rädd för den andra...det är 7 gånger för mycket.

Finns gränser för vad som är okej att driva igenom när man är förälder. Att man är kär är inte en ursäkt att sätta egna barns behov åt sidan.

Som sagt, mitt problem är inte barnen. Mer deras föräldrar.

Hans son slår och biter min barn

INNEHÅLL