Hans son slår och biter min barn

Och problemet med butiker, du måste inte vara i en butik med hans son, bara att välja bort det. Mannen kan inte kräva av dig att ni måste handla ihop. Utsätt dig inte för situationer som du inte vill ha. 

Undrar om mannen har tänkt sig framöver att TS ska hjälpa till mer och mer med att ta hand om hans son. Gå inte med på det TS. Du har främst ansvar för dina 3.

Detta

Gud så mycket okunskap och felaktiga föreställningar om uppfostran och annat det var i den här tråden.

Låt oss slå fast vissa saker.
1. Barnet är inte ett monster, utan ett barn med funktionshinder och svårt med impulskontroll. Många barn har det, men med rätt bemötande, anpassningar och hårt arbete kan man faktiskt få vardagen och fungera. De kognitiva funktionerna kan börja fungera bättre när hjärnan har utvecklats mer och man ev. fått medicinskt stöd.

2. Det fungerar inte att möta våld med våld, eller att tillrättavisa såna här barn. Med vanliga barn kan man kanske göra såna saker utan att det blir stora negativa effekter (LAB fungerar bättre även där), men med de här barnen förstör sådant deras självkänsla, konfliktnivån ökar och kärleken mellan förälder och barn ruckas på.

3. Pappan har uppenbarligen missförstått psykologens råd och hela konceptet kring LAB. Våld är i alla sammanhang oacceptabelt. Ett barn som använder våld eller hot om våld behöver man omedelbart stoppa. Den vuxne får gå in och akut stoppa det om det händer, och också stoppa vid misstanke om att det kommer att hända. Våld är aldrig acceptabelt.

4. LAB handlar delvis om att hålla ner konfliktnivån. Det gäller därför att "pick your fights". Därför kan man lämna mindre missförstånd utan åtgärd i syfte att kunna skapa ett lugn för att inte i onödan accelerera en konflikt. Men är det något viktigt kan man visst sätta ned foten och förbjuda, men då ska man inte skrika eller vara konfrontativ. Man ska själv vara väldigt medvetet lugn och prata med ett normalt tonfall. Barn behöver veta vilka gränser som finns, oavsett om du använder LAB eller ej.

5. LAB är det bästa sättet att bemöta dessa barn. Genom att använda LAB kommer konfliktnivån minska, men det löser givetvis inte alla problem. Och i alla situationer behöver de vuxna ansvara för att inget barn kommer till skada, varken psykiskt eller fysiskt.

Jag är inte så säker på att TS behöver lämna mannen. Så fort ett problem dyker upp ropas det om att man separera här på FL. Att lämna sin partner tycks vara lösningen på alla problem. Min inställning är att problem är till för att lösas. Om partnerns kvalitéer är väldigt dåliga, ja, då kanske separation är en bra idé. I sällsynta fall kanske man behöver separera för att omständigheterna kring en relation är omöjliga. Men för det mesta kan man nog lösa problemen om man vill och är beredd att spotta i nävarna och sätta igång.

När det gäller ditt problem TS, tänker jag att du först och främst behöver diskutera igenom situationen med din partner. Du behöver övertyga honom om att man i LAB får och ska sätta gränser, och framförallt akut stoppa våld och liknande för att säkra så att ingen kommer till skada. Om han är vettig kommer han att lyssna och inse detta.

Jag tror visst att du kan låta barnen träffa hans son igen, efter att du har försäkrat dig om att pappan och du är överens om att se till att barnen inte blir utsatta för våld igen. Berätta för dina barn att ni gjort fel, och att de ska komma till dig så fort de blir rädda, och att det inte är okej att han slår dem eller biter dem. Förbered både dina barn och pappans barn på mötet. Se till att barnen får göra något roligt som de alla tycker om, att alla är mätta och låt inte mötet bli alldeles för långt.

Accelererar situationen och leder till våld, gå in och fysiskt hindra det, och vid behov avbryt och åk hem.

Pröva i så fall något annat. Håll hela tiden fokus på att alla ska känna sig säkra, att barnen är förberedda på vad som ska hända och att de har ätit och är mätta, etc. Försök skapa lite positiva stunder för att kompensera mot det som gått så illa tidigare.

Får ni det att fungera bra, öka tiden tillsammans och samarbeta när konflikterna dyker upp. Läs på mer om LAB, gå med i facebook-grupperna som handlar om LAB. Går det relativt bra kanske ni efter ett tag kan flytta ihop på prov och testa hur det går. Låt barnen vara med i det beslutet.

Funkar det inte bra eller om barnen inte vill, fundera över andra lösningar. Lägenheter/hus bredvid varandra. Andra typer av särbo-relationer. Vänta tills relationen mellan barnen har byggts upp genom korta positiva och roliga möten.

Om det är värt allt jobb och ansträngningar bestämmer bara du. Och eftersom du och mannen hela tiden lägger fokus på att barnen ska må bra, riskerar du inte deras hälsa eller mående.

Jag tycker det är synd att ge upp en lovande relation bara för att ni har ett problem - som man faktiskt kan lösa på flera olika sätt även om det krävs arbete och insatser från er båda.

Du tycks inte veta mycket om vad barn med NPF-problem kräver eller hur de kognitiva funktionerna i hjärnan utvecklas.

Självklart behöver alla i barnets närhet anpassa sig (förskola, skola, andra barn, andra vuxna). Ungefär som att alla i en handikappads närhet behöver anpassa sig, exempelvis flytta sig när rullstolen kommer, eller hjälpa till att få den handikappade uppför trappor, eller inte ockupera handikapptoaletten, etc. Ett NPF-barn har ett funktionshinder som man behöver anpassa sig till precis som man behöver anpassa sig (fast på andra sätt) till ett barn som sitter i rullstol.

Varför anpassning? Jo, utan det är det omöjligt att få till en fungerande vardag för barnet. Barnets självkänsla förstörs och de ständiga konflikterna göra att barnet inte har tid att utvecklas kognitivt eller reglera sig. Det blir en farlig spiral av bråk och konflikter.

Alla gynnas av att man anpassar sig till en person med detta handikapp i och med att konfliktnivån då minskar.

Dock innebär anpassning inte samma sak som att man tillåter våld eller psykiskt våld eller att man inte sätter gränser för ett barn. Anpassning kan handla om att man t.ex. anpassar tiden barnen får leka med varandra (så att inte barnet med NPF blir alltför trött). Det kan också innebära att om barnet med NPF vill ha godis, så ger man det godis för att inte i onödan skapa en onödig konflikt.

Jag pratade inte om förskola, jag pratade om TS barn i deras eget hem. Deras hem ska vara deras trygghet, det ska inte behöva gå och vara rädda. TS mans son är hans ansvar, det är hans ansvar att se till att hans barn inte skadar andra barn. Vilket han har misslyckats med, alltså är det stor risk för våld att ha barnen ihop med hans nuvarande sätt att hantera situationen. TS kan väl anpassa sig om hon vill det, men hon ska inte riskera att hennes egna barn blir utsatta för våld, det är hennes ansvar först och främst. 

Det du säger nu håller jag helt med om. TS barn behöver känna sig trygga och inte vara rädda.

Och du har rätt i att jag inte har kunskap om dessa diagnoser, men det har jag aldrig påstått och det spelar heller ingen roll. Hittills har mannens krav på anpassningar lett till att barnen blir utsatta för våld, och det är det som jag är emot.

Dina barn ska INTE behöva utsättas för den här pojkens attacker. Lämna den mannen för dina barns skull. Det förhållandet är nog hur som helst dömt att gå under, för jag tror inte att någon orkar leva under så kaotiska  förhållanden. Han är dessutom inte den enda mannen på jorden...

Ja, det var säkert ordet anpassning som triggade mitt svar. Man behöver införa anpassningar för ett NPF-barn, men inte vilka anpassningar som helst. Jag hoppas att TS kan få pappan att förstå att LAB inte innebär att man låter barnet bruka våld och att han/de börjar införa rätt form av anpassningar och använder LAB på det sätt som man ska.

Pappan får kontinuerlig handledning i sitt föräldraskap. Man kan ju tänka sig att han kommer att förbättras med tiden. MEN jag kan tycka att ts ska vänta med att involvera sina barn så länge pappan inte fått ordning på sin familj och sitt föräldraskap.