Hans son slår och biter min barn

Hej! Jag har arbetat en hel del med barn med olika diagnoser och är väl utbildad inom detta område. Kände mig lite tvungen att gå in i den här diskussionen för jag blir lite beklämd av de svar du får. Här kommer mina två cent i denna fråga.

Först och främst: prata med dina barn om det de har varit med om. Gör det genom att först bekräfta deras upplevelse och känslor. Sedan, när de känner sig väl förstådda och bekräftade, ge dem en förklaring till varför barnet i fråga beter sig såhär. Det är inte något som ska släta över dina barns känslor eller signalera att det de utsätts för är okej, utan att ge dem en känsla av begriplighet. Varför händer det här? Prata med barnen i termer de kan förstå. Det handlar inte om att säga ?han har autism?, för det är inte begripligt för barn, utan mer praktiskt konkret. ?Han har svårt att säga till när han blir arg?, ?han har svårt för förändringar?, eller vad det nu är som är svårt för just detta barn med en eventuell diagnos. Det här kräver ju även att ni faktiskt har gjort en analys av vad som är svårt för barnet i fråga.

För det andra: det låter som att din partner har missförstått psykologen, kanske psykologen varit otydlig. Lågaffektivt bemötande handlar inte om att alltid låta barnet få som det vill, men det finns många missförstånd kring detta. Det verkar som att din partner behöver mer stöd i att hitta ett förhållningssätt som fungerar.

För det tredje: beteendeproblem är inte något statiskt som inte går att förändra. Även om det är svårt kan förhållningssätt göra stor skillnad. Jag hoppas att din partner kan få rätt stöd i att hantera detta så att det blir fungerande på sikt.

För det fjärde vill jag uppmuntra dig att fundera själv över vad som är viktigt i ditt liv. Du har fått många råd om att genast lämna din partner. Jag tror att ni kan hitta sätt att hantera er situation om det är vad ni båda vill. Ni kanske behöver tänka utanför boxen och det kommer säkerligen att vara en mer krävande familjesituation än med ett barn utan svårigheter. Det du behöver göra är att fundera över om du är villig att lägga ner detta extra arbete och eventuellt leva på ett annat sätt än du hade tänkt dig. Det kan varken jag eller någon annan här i tråden svara på åt dig. Det kan bara du komma fram till, genom att fundera ordentligt på vad du värderar och hur du vill prioritera i livet.

För det femte kan jag tillägga att jag har träffat många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar och det jag har lärt mig av dem är att det är både väldigt tufft och väldigt berikande att ha ett barn med diagnos. Det finns alltid två sidor av myntet.

Lycka till med din familj framöver, hur den än kommer att se ut till slut.

Hur du än vänder och vrider på det, så är pojken i detta skede våldsam, bitrr och slåss. Visst kan man förändra beteende, men OM det kommet hända, så lär det inte hända nu eller närmaste tiden. Finns inga garantier på att det någonsin kommer hända.

Och nu skriver du på slutet väldigt mycket "du" måste fundera på hur "du" vill ha det. Sanningen är att hon måste fundera på vad som är bäst för barnen! Hennes barn! Och det är inte ett att ett nytt aggressivt barn flyttar in! Förändringen hos barnet bör ske innan barnet och pappan flyttar in. Och inte heller pappan verkar kunna se att det finns andra än hans son..

Visst kan man förklara för sina barn varför den andra pojken gör så här. Men det ändrar inte det faktum att dom är rädda. Han slåss oavsett om dom vet varför.

Det liksom förändrar inget.

Pojken och pappan bör ju få den hjälp dom behöver. Men ts barn behöver få ha den frid i hemmet dom alltid haft. Är svårt nog för barn att anpassa sig till en ny familj i hemmet. Men att anpassa sig till en ny familj och att ständigt behöva vara på sin vakt..det är inget som är notmalt eller ska accepteras. Och allt detta pga av att mamma blev kär?

Vi bor inte tillsammans, vi har prövat att umgås tillsammans med barnen vid 5-7 tillfällen. Trots konstant bevakning har utfall som vi inte kunnat förutse skett. Jag tycker du ska börja med att läsa inlägget jag precis skrev ovanför ditt.

Därefter tycker jag att du ska fundera över hur du påverkar människor när du skriver saker som ?ni är ett fall för socialtjänsten?. Socialtjänsten hade kunnat göra livet bättre för så många barn om det inte var tabubelagt för föräldrar att söka sig dit för stöd.

Hur du än vänder och vrider på det, så är pojken i detta skede våldsam, bitrr och slåss. Visst kan man förändra beteende, men OM det kommet hända, så lär det inte hända nu eller närmaste tiden. Finns inga garantier på att det någonsin kommer hända.

Och nu skriver du på slutet väldigt mycket "du" måste fundera på hur "du" vill ha det. Sanningen är att hon måste fundera på vad som är bäst för barnen! Hennes barn! Och det är inte ett att ett nytt aggressivt barn flyttar in! Förändringen hos barnet bör ske innan barnet och pappan flyttar in. Och inte heller pappan verkar kunna se att det finns andra än hans son..

Visst kan man förklara för sina barn varför den andra pojken gör så här. Men det ändrar inte det faktum att dom är rädda. Han slåss oavsett om dom vet varför.

Det liksom förändrar inget.

Pojken och pappan bör ju få den hjälp dom behöver. Men ts barn behöver få ha den frid i hemmet dom alltid haft. Är svårt nog för barn att anpassa sig till en ny familj i hemmet. Men att anpassa sig till en ny familj och att ständigt behöva vara på sin vakt..det är inget som är notmalt eller ska accepteras. Och allt detta pga av att mamma blev kär?

Vi bor inte tillsammans, vi har prövat att umgås tillsammans med barnen vid 5-7 tillfällen. Trots konstant bevakning har utfall som vi inte kunnat förutse skett. Jag tycker du ska börja med att läsa inlägget jag precis skrev ovanför ditt.

Därefter tycker jag att du ska fundera över hur du påverkar människor när du skriver saker som ?ni är ett fall för socialtjänsten?. Socialtjänsten hade kunnat göra livet bättre för så många barn om det inte var tabubelagt för föräldrar att söka sig dit för stöd.

Du lider av en statisk syn på situationen.

Ditt argument att det utmärkta och väl formulerade inlägget du kritiserar använder termen "du" i alldeles för hög utsträckning, är nog ett av de mest korkade argument jag sett på FL, faktiskt.

Jag ser till exempel att du använder väldigt mycket ordet "och". Särskilt i början av meningar. Vad säger det om ditt inlägg? Ingenting, givetvis.

Anledningen till att det blir en del "du" i ett sådant inlägg är för att det faktiskt är mamman som är vuxen och som har olika val att göra. Det är givet att barnens bästa finns med i det resonemanget.  Om man skriver ett inlägg till någon använder man givetvis personliga pronomen för att kunna formulera det man vill få fram.

Jag tycker att alla ni som propagerar för att mamman ska lämna mannen bör stilla er. Bryr ni er verkligen om barnens bästa, är det precis det ni ska förmedla, och det går kanske att få till en bra lösning för alla inblandade. Att snabbt skjuta på separera-knappen istället för att resonera lugnt och sansat om de olika alternativ som står till buds är tyvärr alltför vanligt här på FL.

Barnen har faktiskt bara träffat sonen 7 gånger och pappan tycks inte ha hunnit dra nytta av sin handledning och sätta sig in i hur man bemöter honom på bästa sätt än. Men han verkar villig att lyssna och ändra sig. Det är omöjligt att sia om huruvida detta kan bli bra för alla i framtiden eller inte.

Jag tänker att den framtid jag vill ha och den framtid jag vill ge mina barn inte överensstämmer med den framtid vi kan få med den här mannen och hans son.

Jag tänker att relationen skulle kräva alldeles för mycket av oss.

Jag tänker att det viktigaste för mig är att barnen har det bra. Jag vill inte vara i en relation som riskerar att påverka deras liv negativt. Jag tänker inte primärt på våldet, om våldet kvarstår är det uteslutet att fortsätta, jag tänker på kraven som mannen ställer på oss. Att det är mina barn som ska anpassa sig. Jag har inte fått konkreta exempel på hur han förväntar sig att det ska ske, det jag ser framför mig är att mina barn aktivt ska undvika konflikter med hans (LAB) genom att exempelvis ge hans son det han vill ha, låta hans son välja stol först, låta hans son välja mat etc. Hans son blir således eliten. Sonen ska ha andra regler, hans beteende ska tolereras i mycket högre utsträckning och han ska konstant få specialbehandling.

Jag anser att barn i en familj ska ha samma regler och att ett oönskat beteende ska bemötas på samma sätt.

Jag kommer aldrig acceptera att hans son ska bestämma mer än mina barn, att hans dåliga beteende ska viftas undan och att mina barn ska känna att deras välbefinnande blir lidande till förmån för hans sons välbefinnande.

Jag behandlar alla barn i mitt hem på samma sätt, här har vi samma regler och alls välbefinnande är lika viktigt. Det står jag fast vid för mina barns skull. Oavsett vad alla psykologer i världen anser.

Jag älskar den här mannen och vill inte bryta upp relationen. Det finns ingen anledning att stressa in i ett beslut. Vi kan fortsätta ses utan att barnen träffas.

Det är ju helt ditt val, och utifrån ditt inlägg verkar det ju luta åt att det blir en separation ändå till sist. Fine.

Med det sagt, så ser jag hos dig en fördomsfull inställning till  barn med funktionshinder av typen NPF när du anser att de ska bemötas på samma sätt som andra barn som har bättre möjligheter till reglering. Jag undrar om du har samma inställning till handikappade barn i rullstol, ex.vis. Menar du att de också ska förväntas klara av andra saker som vanliga barn klarar av, gå i trappor, hänga sin rock på kroken längst upp, o.s.v.  Ska samma regler gälla för dem som för andra? En väldigt märklig inställning i så fall.

Du visar därtill en hel del okunskap om du tror att LAB innebär att man viftar undan dåligt beteende och att man ställer det ena barnets välmående mot det andra. Att du inte vill ta till dig av forskning och empiri kring psykologiska förklaringsmodeller är för mig obegripligt.

Med en sådan rigid inställning kanske det i sig är ett argument till att inte bli tillsammans med en person som har ett mer vetenskapligt och utforskande tänk kring barns uppfostran.