Hans son slår och biter min barn

Din barn ska inte behöva ha med hans barn att göra.

Därmed finns några alternativ. Antingen ha barnen samma vecka men inte ses då.

Ha barnen olika veckor och ha möjlighet att ses hela tiden men aldrig barnfria.

Ha barnen så det överlappar så en kanske har to-to och den andre må-må och därmed får ni på två veckor 3-4 dagar barnfritt och 3-4 dagar där ni inte ses och resten där ni omväxlande har barnen.

Är inget av uppläggen något du/ni kan tänka er så avsluta.

Hej,

Jag är skild sedan ett drygt år tillbaka. Har tre söner som är mellan 5-13år. För snart ett halvår sedan träffade jag en man och vi blev förälskade. Han har en son från en tidigare relation. Efter en tid tillsammans landade vi i att vi ville ta relationen vidare och inkludera barnen.

Jag har mött många barn i mitt liv, men jag har aldrig mött ett barn med så stor problematik som hans son. De har inte fått diagnosen satt ännu, men det verkar vara adhd i kombination med autism. Pojken är vild, skriker i det närmaste konstant, ska ha det exakt som han vill, slår mina barn och mig (och då menar jag inte på det sätt barn kan göra, han slår med full kraft och är en fara för andra eftersom han inte kan se konsekvenser), han biter mina barn och slår deras vänner. Slåss gör han många gånger per dag.

Mina barn är rädda för honom. De är väldigt lugna och tillbakadragna och deras respons när han slåss och skriker är att stirra och dra sig undan. Ofta kommer de tassande till mig och gråter. De bedjar till mig att pojken aldrig ska komma tillbaka, varje gång han har varit här. De vill inte ta hem vänner när han är här och cyklar gärna härifrån. Vilket jag förstår. Jag är också lite rädd för honom.

Han kan inte bete sig i butiker, ligger skrikande på golvet, förstör saker, hans pappa låter honom göra i princip vad han vill för att undvika konflikter (vilket han blivit tillsagd av psykolog). Det resulterar i att butikspersonalen blänger på oss och undrar varför i hela friden jag inte säger åt mitt barn. Jag vill sjunka genom golvet.

Jag älskar hans pappa, men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag står i valet och kvalet. Vet inte om jag ska avsluta relationen eller försöka hitta en väg framåt. Vad hade ni gjort? Hur hade ni tänkt?

Det har inte blivit bättre senaste dagarna när han mer eller mindre kräver att vi ska anpassa oss till hans son. Som om vi inte redan gör det. Vårt liv ändras helt, barnen accepterar att bli slagna, bitna, att han har andra regler, inte blir tillrättavisad etc. hur mycket mer ska de behöva göra? De har inte valt honom. Det är det jag som gjort.

Jag skrev här för att jag hade samma åsikt som många av er har, att jag inte kan låta barnen utsättas för det här. Att det är att sätta barnen i andra hand.

Men jag måste säga att jag på sätt och vis var jag lika förberedd på motsatt reaktion, för något inom mig säger att det är hemskt att lämna en relation på grund av ett barn som i grunden behöver hjälp.

Förskola och skola hanterar barn med liknande problematik och får det att fungera.

Om det här var barnens biologiska bror hade tonen varit helt annorlunda. Då hade vi varit tvungna att lösa det efter bästa förmåga.

Nu är det inte på det viset, jag kan välja.

Jag vet två saker, det ena är att det inte går att kombinera barnen nu och det andra är att det skulle kunna ändra sig på sikt, om rätt hjälp sätts in. Jag behöver inte akut fatta beslut om framtiden. Däremot kan jag inte vänta på en förändring i år. För mig är det viktigt att bli en familj och som någon av er skrev får jag inte det jag vill ha ut av livet genom att ha en relation varannan vecka. Men det beslutet behöver jag inte ta nu.

Tack till er som kommit med värdefulla tips. Idén om att vi kan ha veckor som överlappar varandra hade jag inte tänkt på själv. Det kan vara en lösning en tid.

Huvudsaken är att dina barn slipper träffa pojken som de är rädda för och blir misshandlade av.

Vad säger dina barns pappa om situationen? Jag hade varit vansinnig om mitt ex utsatte mina barn för något sådant, så jag hoppas verkligen att du tar tag i det.

Det är helt sant att situationen varit annorlunda om det var ditt eget barn, det håller jag med om.

Men nu är det inte det, och du kan avsluta relationen imorgon.

Hans barn är inte ditt bekymmer, och det låter på din beskrivning som att det främst är pojkens föräldrar som är problemet.

Tänkt dig för om du ska satsa flera år på den här relationen och sen måste du likväl avsluta den om det inte fungerar att ha hans barn i samma hus som dina egna.

Hoppas det löser sig för dig och dina barn oavsett vilken väg du väljer att gå.

Jag skrev här för att jag hade samma åsikt som många av er har, att jag inte kan låta barnen utsättas för det här. Att det är att sätta barnen i andra hand.

Men jag måste säga att jag på sätt och vis var jag lika förberedd på motsatt reaktion, för något inom mig säger att det är hemskt att lämna en relation på grund av ett barn som i grunden behöver hjälp.

Förskola och skola hanterar barn med liknande problematik och får det att fungera.

Om det här var barnens biologiska bror hade tonen varit helt annorlunda. Då hade vi varit tvungna att lösa det efter bästa förmåga.

Nu är det inte på det viset, jag kan välja.

Jag vet två saker, det ena är att det inte går att kombinera barnen nu och det andra är att det skulle kunna ändra sig på sikt, om rätt hjälp sätts in. Jag behöver inte akut fatta beslut om framtiden. Däremot kan jag inte vänta på en förändring i år. För mig är det viktigt att bli en familj och som någon av er skrev får jag inte det jag vill ha ut av livet genom att ha en relation varannan vecka. Men det beslutet behöver jag inte ta nu.

Tack till er som kommit med värdefulla tips. Idén om att vi kan ha veckor som överlappar varandra hade jag inte tänkt på själv. Det kan vara en lösning en tid.