Anonym (Hjälp)

Äldre 18 Jul 18:50

142 svar

Hans son slår och biter min barn

Hej,

Jag är skild sedan ett drygt år tillbaka. Har tre söner som är mellan 5-13år. För snart ett halvår sedan träffade jag en man och vi blev förälskade. Han har en son från en tidigare relation. Efter en tid tillsammans landade vi i att vi ville ta relationen vidare och inkludera barnen.

Jag har mött många barn i mitt liv, men jag har aldrig mött ett barn med så stor problematik som hans son. De har inte fått diagnosen satt ännu, men det verkar vara adhd i kombination med autism. Pojken är vild, skriker i det närmaste konstant, ska ha det exakt som han vill, slår mina barn och mig (och då menar jag inte på det sätt barn kan göra, han slår med full kraft och är en fara för andra eftersom han inte kan se konsekvenser), han biter mina barn och slår deras vänner. Slåss gör han många gånger per dag.

Mina barn är rädda för honom. De är väldigt lugna och tillbakadragna och deras respons när han slåss och skriker är att stirra och dra sig undan. Ofta kommer de tassande till mig och gråter. De bedjar till mig att pojken aldrig ska komma tillbaka, varje gång han har varit här. De vill inte ta hem vänner när han är här och cyklar gärna härifrån. Vilket jag förstår. Jag är också lite rädd för honom.

Han kan inte bete sig i butiker, ligger skrikande på golvet, förstör saker, hans pappa låter honom göra i princip vad han vill för att undvika konflikter (vilket han blivit tillsagd av psykolog). Det resulterar i att butikspersonalen blänger på oss och undrar varför i hela friden jag inte säger åt mitt barn. Jag vill sjunka genom golvet.

Jag älskar hans pappa, men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag står i valet och kvalet. Vet inte om jag ska avsluta relationen eller försöka hitta en väg framåt. Vad hade ni gjort? Hur hade ni tänkt?

Det har inte blivit bättre senaste dagarna när han mer eller mindre kräver att vi ska anpassa oss till hans son. Som om vi inte redan gör det. Vårt liv ändras helt, barnen accepterar att bli slagna, bitna, att han har andra regler, inte blir tillrättavisad etc. hur mycket mer ska de behöva göra? De har inte valt honom. Det är det jag som gjort.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 18 Jul 18:57

#1

Kan tillägga att vi hela tiden försöker bevaka, men ofta hinner vi inte gå in. Vredesutbrotten kommer utan för varning. Det räcker att han plötsligt får för sig att han vill ha en leksak. Beteendet är mycket svårt att förebygga.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 18 Jul 19:19

#14

AnnaSthlm skrev 2019-07-18 19:12:03 följande:

Jag hade funderat på vilket liv jag vill leva och tagit beslutet därefter. Ni kan vara särbos, många gör så. Jag hade inte velat leva ett halvt liv.

Det är precis på det sättet jag känner, jag vill inte leva ett halvt liv tillsammans. Särbo är inte ett alternativ.

Jag ville leva ett liv tillsammans, men precis som du skriver är frågan vad det blir för liv. Är jag redo att ta mig an det jobbet och genom det också åsidosätta mina egna barn (tidsmässigt, vilket blir ett direkt resultat av det) och därutöver också tolerera att han slår mina barn. Jag tror inte jag kan göra det. Önskar att det fanns en lösning, funderar på vilken effekt medicinering hade fått. Det måste finnas sätt att tygla aggressiviteten.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 18 Jul 19:22

#15

Anonym (J) skrev 2019-07-18 19:17:54 följande:

Har dina barn en pappa? Då kan de kanske bo hos pappan , så de slipper bli misshandlade.

Självklart skulle jag och de flesta avsluta förhållandet.

Riktigt själviskt av dig att utsätta dina barn för detta.

De har träffats vid uppskattningsvis 7 tillfällen, vi bor inte tillsammans. Ja, det är så jag känner. Jag känner mig självisk som ens överväger det. Den stora frågan är om det finns en väg, det enda jag ser är medicinering, som skulle kunna hejda aggressiviteten.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 18 Jul 19:29

#17

Anonym (Tess) skrev 2019-07-18 19:08:13 följande:

Jag hade aldrig orkat... mentalt eller fysisk.

Kan ni vara särbos? Hade du varit i en relation där mannen misshandlat dina barn? Förmodligen inte, lite samma sak här även om det är ett barn. Dina barn får anpassa sig och trippa på pga något som Du valt. Jag tycker det låter konstigt att en

Psykolog sagt att han ska vänta ut utbrotten. Borde inte då föräldrarna få något stöd/verktyg för att kunna hantera såna situationer? Annars kommer han ju lära sig att fortsätta för att få sin vilja igenom.

Jag lider med dina barn.

Ja, du har rätt. De ska inte behöva bli slagna.

Inte att han ska vänta ut utbrotten, utan undvika konflikter, vilket leder till att sonen gör som han vill i större utsträckning än andra barn. Springer runt som en virvelvind och skriker i affärer till exempel. Sonen ?mår dåligt av sina utbrott? och därför ska dessa undvikas.

De får samtalsstöd och verktyg i låg affektivt bemötande i väntan på att utredningen ska bli klar.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 18 Jul 20:59

#26

Fiona M skrev 2019-07-18 20:32:30 följande:

Men TS, vad tycker du själv egentligen?

Han vägrar hitta andra strategier för sonen, så du måste välja hur dina barn behandlas.

Är det verkligen ett svårt val?

Nej, då missuppfattar du. Han förhåller sig till dom riktlinjer han får till sig, de verktygen han får från nuvarande stödfunktioner. De är inte klara med utredningen. Anledningen till att jag inte genast säger tack och adjö är att han inte vet vilka verktyg som kommer tillhandahållas och vilken eventuell medicinering som kan hjälpa och hur utfallet av det blir.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 19 Jul 01:58

#46

Jag skrev här för att jag hade samma åsikt som många av er har, att jag inte kan låta barnen utsättas för det här. Att det är att sätta barnen i andra hand.

Men jag måste säga att jag på sätt och vis var jag lika förberedd på motsatt reaktion, för något inom mig säger att det är hemskt att lämna en relation på grund av ett barn som i grunden behöver hjälp.

Förskola och skola hanterar barn med liknande problematik och får det att fungera.

Om det här var barnens biologiska bror hade tonen varit helt annorlunda. Då hade vi varit tvungna att lösa det efter bästa förmåga.

Nu är det inte på det viset, jag kan välja.

Jag vet två saker, det ena är att det inte går att kombinera barnen nu och det andra är att det skulle kunna ändra sig på sikt, om rätt hjälp sätts in. Jag behöver inte akut fatta beslut om framtiden. Däremot kan jag inte vänta på en förändring i år. För mig är det viktigt att bli en familj och som någon av er skrev får jag inte det jag vill ha ut av livet genom att ha en relation varannan vecka. Men det beslutet behöver jag inte ta nu.

Tack till er som kommit med värdefulla tips. Idén om att vi kan ha veckor som överlappar varandra hade jag inte tänkt på själv. Det kan vara en lösning en tid.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 19 Jul 02:36

#48

Man343 skrev 2019-07-19 02:10:17 följande:

Huvudsaken är att dina barn slipper träffa pojken som de är rädda för och blir misshandlade av.

Vad säger dina barns pappa om situationen? Jag hade varit vansinnig om mitt ex utsatte mina barn för något sådant, så jag hoppas verkligen att du tar tag i det.

Det är helt sant att situationen varit annorlunda om det var ditt eget barn, det håller jag med om.

Men nu är det inte det, och du kan avsluta relationen imorgon.

Hans barn är inte ditt bekymmer, och det låter på din beskrivning som att det främst är pojkens föräldrar som är problemet.

Tänkt dig för om du ska satsa flera år på den här relationen och sen måste du likväl avsluta den om det inte fungerar att ha hans barn i samma hus som dina egna.

Hoppas det löser sig för dig och dina barn oavsett vilken väg du väljer att gå.

Utsatte är ett väl hårt begrepp, barnen har träffats vid några tillfällen, 5-7 gånger. Har svårt att se att min exman skulle ha starka synpunkter på det, det är att likställas med att jag hade haft en vän vars barn har ett våldsamt temperament. Givetvis är det inte tolererbart. Vi har inte heller låtit barnet löpa amok utan har naturligtvis försökt se till att det inte sker. Det läggs in väl mycket tolkningar till det värre. Utsatte hade man kunnat börja tala om ifall relationen fortsatte och vi beslutade oss för att flytta ihop trots problematiken. Då hade det varit en helt annan situation och då hade jag haft större förståelse för kommentarerna som flödat i tråden.

Jag tror hans pappa inte vet hur han ska göra för att göra rätt. Det är inte lätt att veta hur man ska agera på bästa sätt, särskilt inte som förstagångsförälder och med ett barn som har en problematik som är svår att förstå och förutse. Utredningen tar lång tid och som han ser det är hans bästa alternativ att lyssna på råden han får av det stöd som är satts in. Jag ifrågasätter delar av handlandet, har svårt att tolerera att gränsdragningar uteblir för att undvika konflikter. Men, jag är ingen professor.

Han är en engagerad pappa som vill sitt barn det bästa.

Du har helt rätt. Jag kan inte vänta i år.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 20 Jul 01:40

#86

Annita skrev 2019-07-19 21:32:52 följande:

För pojkens skull hoppas väl de flesta att han och pappan ska få rätt och bra stöd. För TS' barns skull hoppas nog de flesta att TS inte utsätter dem för denna situation i fortsättningen. Det är nog även i pojkens intresse i själva verket. Om han beter sig så här mår han nog heller inte bra av allt detta.

Hur tänker du efter svaren du fått TS?

Jag tänker att den framtid jag vill ha och den framtid jag vill ge mina barn inte överensstämmer med den framtid vi kan få med den här mannen och hans son.

Jag tänker att relationen skulle kräva alldeles för mycket av oss.

Jag tänker att det viktigaste för mig är att barnen har det bra. Jag vill inte vara i en relation som riskerar att påverka deras liv negativt. Jag tänker inte primärt på våldet, om våldet kvarstår är det uteslutet att fortsätta, jag tänker på kraven som mannen ställer på oss. Att det är mina barn som ska anpassa sig. Jag har inte fått konkreta exempel på hur han förväntar sig att det ska ske, det jag ser framför mig är att mina barn aktivt ska undvika konflikter med hans (LAB) genom att exempelvis ge hans son det han vill ha, låta hans son välja stol först, låta hans son välja mat etc. Hans son blir således eliten. Sonen ska ha andra regler, hans beteende ska tolereras i mycket högre utsträckning och han ska konstant få specialbehandling.

Jag anser att barn i en familj ska ha samma regler och att ett oönskat beteende ska bemötas på samma sätt.

Jag kommer aldrig acceptera att hans son ska bestämma mer än mina barn, att hans dåliga beteende ska viftas undan och att mina barn ska känna att deras välbefinnande blir lidande till förmån för hans sons välbefinnande.

Jag behandlar alla barn i mitt hem på samma sätt, här har vi samma regler och alls välbefinnande är lika viktigt. Det står jag fast vid för mina barns skull. Oavsett vad alla psykologer i världen anser.

Jag älskar den här mannen och vill inte bryta upp relationen. Det finns ingen anledning att stressa in i ett beslut. Vi kan fortsätta ses utan att barnen träffas.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 20 Jul 01:41

#87

Annita skrev 2019-07-19 21:32:52 följande:

För pojkens skull hoppas väl de flesta att han och pappan ska få rätt och bra stöd. För TS' barns skull hoppas nog de flesta att TS inte utsätter dem för denna situation i fortsättningen. Det är nog även i pojkens intresse i själva verket. Om han beter sig så här mår han nog heller inte bra av allt detta.

Hur tänker du efter svaren du fått TS?

Jag tänker att den framtid jag vill ha och den framtid jag vill ge mina barn inte överensstämmer med den framtid vi kan få med den här mannen och hans son.

Jag tänker att relationen skulle kräva alldeles för mycket av oss.

Jag tänker att det viktigaste för mig är att barnen har det bra. Jag vill inte vara i en relation som riskerar att påverka deras liv negativt. Jag tänker inte primärt på våldet, om våldet kvarstår är det uteslutet att fortsätta, jag tänker på kraven som mannen ställer på oss. Att det är mina barn som ska anpassa sig. Jag har inte fått konkreta exempel på hur han förväntar sig att det ska ske, det jag ser framför mig är att mina barn aktivt ska undvika konflikter med hans (LAB) genom att exempelvis ge hans son det han vill ha, låta hans son välja stol först, låta hans son välja mat etc. Hans son blir således eliten. Sonen ska ha andra regler, hans beteende ska tolereras i mycket högre utsträckning och han ska konstant få specialbehandling.

Jag anser att barn i en familj ska ha samma regler och att ett oönskat beteende ska bemötas på samma sätt.

Jag kommer aldrig acceptera att hans son ska bestämma mer än mina barn, att hans dåliga beteende ska viftas undan och att mina barn ska känna att deras välbefinnande blir lidande till förmån för hans sons välbefinnande.

Jag behandlar alla barn i mitt hem på samma sätt, här har vi samma regler och alls välbefinnande är lika viktigt. Det står jag fast vid för mina barns skull. Oavsett vad alla psykologer i världen anser.

Jag älskar den här mannen och vill inte bryta upp relationen. Det finns ingen anledning att stressa in i ett beslut. Vi kan fortsätta ses utan att barnen träffas.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 20 Jul 02:22

#89

Anonym (Seriöst?) skrev 2019-07-20 01:49:16 följande:

Men seriöst ts, varför vill du göra din barn så här illa?

Om du nu inte är kapabel att ta hand om dina barn o göra det som är bäst för dem, lämna bort dem på heltid. Finns inte deras pappa?

Pojken mår ju inte bra att ni bor där o det tillsammans med ev diagnos, stackars ungar.

Pojken behöver lugn o ro, bli utredd o få hjälp o stöd likaså föräldrarna, dina barn behöver en vuxen o ansvarsfull mamma som tar hand om dem o skyddar dem.

Sätter sina barn främst.

Annat är dåligt. Kär....varför ska dina barn behöva fara illa för att du inte kan stå på egna ben?

O ett halvår? Hur lång tid gick det innan ni flyttade ihop? Eller menade du att ni flyttade ihop efter ett halvår?

Nä, fy på dig ts, detta är allt ett fall för soc.

Vi bor inte tillsammans, vi har prövat att umgås tillsammans med barnen vid 5-7 tillfällen. Trots konstant bevakning har utfall som vi inte kunnat förutse skett. Jag tycker du ska börja med att läsa inlägget jag precis skrev ovanför ditt.

Därefter tycker jag att du ska fundera över hur du påverkar människor när du skriver saker som ?ni är ett fall för socialtjänsten?. Socialtjänsten hade kunnat göra livet bättre för så många barn om det inte var tabubelagt för föräldrar att söka sig dit för stöd.

Hans son slår och biter min barn

INNEHÅLL