1234568 skrev 2019-07-21 22:13:36 följande:
Jag visste det, du tar detta personligt. Och du och "proffisionell" är samma person.
Självklart ska personer med olika handikapp få anpassa sitt hem efter behov. Men nu är det ju inte som så att sitta i rullstol gör dig våldsam. Om alla som satt i rullstol var våldsamma, då skulle dom knappast få vistas bland folk. är en stoooor skillnad på att handikapp anpassa världen än att anpassa den efter agressiva personer. Vi anpassar inte världen efter våldsamma personer, utan vi ser till att dom inte kan skada andra. Psykiskt sjuka som är våldsamma så låter vi inte vistas ute i världen.
Sjukt jobbigt att få ett barn med en diagnos som innefattar våld. Men bara för att dennes förälder älskar barnet, så betyder det inte att världen ska anpassas efter det sjuka barnets våldsamhet.
Tyvärr så blir det ju inte bättre att barnet växer och blir starkare. Och att påstå att man diskriminerar någon för att man inte släpper in denne i sitt hem där man har egna barn, det är bara trångsynt.
Ts har en roll, skydda sina barn. Ts pojkväns roll är att ta hand om sitt barn. Ts roll är inte att anpassa efter sin sambos våldsamma son, och låta barnen leva rädda i sitt eget hem.
Föräldrar med vålsamma barn verkar tro att alla andra ska anpassa sig efter dem. Sanningen är att när barnet blir vuxet och om denne ännu är våldsam, då lever han inte fri.
Jag är inte "proffisionell" (vem nu det är), jag har bara ett konto här på FL.
Jag tar inte detta personligt alls. Jag har inte heller något barn med diagnosticerad NPF. Däremot ett barn som troligen är högkänsligt. Hoppas inte det är ett brott att ha kunskap om LAB och förstå hur man bäst hanterar den här typen av problematik hos barn.
Nej, alla barn i rullstol är inte våldsamma, men de kanske skulle vara det om de inte fick anpassningar.
Du har ett väldigt underligt sätt att resonera. Vad menar du att man ska göra med barn med den här problematiken? Ska man:
1. Låsa in dem någonstans dit solen aldrig når?
2. Skrika åt dem, eller använda våld, vilket medför att de blir ännu mer våldsamma och farliga som vuxna.
3. Använda vetenskapliga metoder (läs LAB) som fungerar i praktiken och som medför att de inte blir våldsamma eller hotfulla längre?
Vilket av ovanstående är det bästa? Jag röstar på alternativ 3.
Förstod inte det du sade om diskriminering. Jag har väl inte sagt något om det?
Om man använder bra metoder på ett barn med avsaknad av impulskontroll, svårt att reglera sina känslor, svårigheter med empati, etc. uppnår man resultat. Ibland behöver man även ta till medicinska åtgärder. Ett sådant barn hamnar på rätt väg ut i vuxenlivet, och lär sig sakta men säkert att hantera/kompensera för sina funktionshinder. Ett barn med samma typ av problem som inte får det här bemötandet, riskerar att hamna i kriminalitet och liknande.
Om föräldrar till sådana barn följer dina råd, kommer alltså dessa barn bli kriminella och våldsverkare som vuxna. Är det verkligen något eftersträvansvärt, tycker du?
1234568 skrev 2019-07-21 22:24:43 följande:
Är du seriös?
Om barnet far illa då ja, då lämnar man. Den saken är väldigt svart och vit. Det ska inte finnas något allternativ.
Du kan inte stanna och försäkra dig om att barnen inte far illa. Inte när det är oprovocerade utbrott av våld. Våld som kommer utan förvarning och sätter skräck i barnen. OM barnet skulle bli bättre, så lär det ta lång tid innan det händer, kan hända det aldrig händer. Ska ts egna barn leva i skräck och låsa om sig i sitt eget hem, för att det andra barnet kanske ändrar sig någon dag?
En dag med våld är en dag för länge!
Jag bara visste du hade ett barn med diagnos, ni verkligen tror vi alla andra ska anpassa oss efter er. Och tydligen ska våra egna barn nu också anpassa sig i sitt eget hem, efter era våldsamma krävande barn.
Jag skulle aldrig släppa in en man med ett våldsamt barn i mitt hem, och utsätta mina barn för det. Oavsett hur synd om det kanske är för det andra barnet.
Däremot så skulle jag släppa in ett rullstolsbundet barn utan problem.
Om barnet far illa, då ser man till att det inte far illa. Det behöver inte nödvändigtvis vara att man separerar.
Det är väldigt enkelt att se till att ett barn inte drabbas av fysiskt våld från ett annat barn. Om den vuxne följer barnet hela tiden och ingriper vid första tecken på våld, så är den delen avklarad.
Du vet inte om det kommer att ta lång tid innan barnet lär sig att inte använda våld gentemot dessa två barn. Det vet inte jag heller. Vår information om barnets problematik och orsaken till det är noll. Vi har inte ens en diagnos på barnet. Alltså kan jag bara skratta åt dig, som målar upp ett scenario av årslångt våld utifrån okunskap om situationen. Om det visar sig att barnets problem är så stora att de vuxna inte kan svara för barnens säkerhet får väl mamman träffa pappan utan barnen när den situationen ev. uppstår.
Jag tycker du överdriver detta med våld. Det är allvarligt, men inte så allvarligt som du framställer det. Om ditt barn kom hem från skolan och sa att ett annat barn hade slagit honom så att han fått ett litet sår på knät, hade du bytt klass då? Eller krävt av skolan att killen som slog skulle separeras från de andra i klassen? Ett litet konfliktsamtal, så är den saken ur världen. Man ska inte förstora problem i onödan.
Ibland kan enkla åtgärder göra att ett våldsamt beteende hos barn upphör snabbt. Ibland tar det längre tid. Men det du missuppfattat är att ett våldsamt barn inte vill skada andra egentligen. Det finns alltid en orsak till beteendet, och om man åtgärdar den orsaken, kommer barnet inte att använda våld längre. Du gör felet att du pratar om våldsamma barn som om det vore en enda homogen grupp. Så är inte fallet. Våld är endast ett symptom (som går att åtgärda!)
Synd att du har gått på alla fördomar som folk har om NPF-barn. Jag undrar hur du själv har haft det som barn, eftersom du tycks sakna empati för just den gruppen av barn och inte vill att de ska bli hjälpta på rätt sätt.
