Hans son slår och biter min barn

Nej, då missuppfattar du. Han förhåller sig till dom riktlinjer han får till sig, de verktygen han får från nuvarande stödfunktioner. De är inte klara med utredningen. Anledningen till att jag inte genast säger tack och adjö är att han inte vet vilka verktyg som kommer tillhandahållas och vilken eventuell medicinering som kan hjälpa och hur utfallet av det blir.

Fast detta handlar ju inte om uppförande utan om att det är ett barn med ett troligt neuropsykiatriskt funktionshinder. Inte därmed sagt att det är OK att slåss. Men det är inget man bara kan "uppfostra bort" om det är ett barn med svår ADHD och autism. Det är ju såna här attityder bland folk som gör att det är ännu svårare att vara förälder till dessa barn, och att man väljer att isolera familjen hemma :(

Hej! Jag har arbetat en hel del med barn med olika diagnoser och är väl utbildad inom detta område. Kände mig lite tvungen att gå in i den här diskussionen för jag blir lite beklämd av de svar du får. Här kommer mina två cent i denna fråga.

Först och främst: prata med dina barn om det de har varit med om. Gör det genom att först bekräfta deras upplevelse och känslor. Sedan, när de känner sig väl förstådda och bekräftade, ge dem en förklaring till varför barnet i fråga beter sig såhär. Det är inte något som ska släta över dina barns känslor eller signalera att det de utsätts för är okej, utan att ge dem en känsla av begriplighet. Varför händer det här? Prata med barnen i termer de kan förstå. Det handlar inte om att säga ?han har autism?, för det är inte begripligt för barn, utan mer praktiskt konkret. ?Han har svårt att säga till när han blir arg?, ?han har svårt för förändringar?, eller vad det nu är som är svårt för just detta barn med en eventuell diagnos. Det här kräver ju även att ni faktiskt har gjort en analys av vad som är svårt för barnet i fråga.

För det andra: det låter som att din partner har missförstått psykologen, kanske psykologen varit otydlig. Lågaffektivt bemötande handlar inte om att alltid låta barnet få som det vill, men det finns många missförstånd kring detta. Det verkar som att din partner behöver mer stöd i att hitta ett förhållningssätt som fungerar.

För det tredje: beteendeproblem är inte något statiskt som inte går att förändra. Även om det är svårt kan förhållningssätt göra stor skillnad. Jag hoppas att din partner kan få rätt stöd i att hantera detta så att det blir fungerande på sikt.

För det fjärde vill jag uppmuntra dig att fundera själv över vad som är viktigt i ditt liv. Du har fått många råd om att genast lämna din partner. Jag tror att ni kan hitta sätt att hantera er situation om det är vad ni båda vill. Ni kanske behöver tänka utanför boxen och det kommer säkerligen att vara en mer krävande familjesituation än med ett barn utan svårigheter. Det du behöver göra är att fundera över om du är villig att lägga ner detta extra arbete och eventuellt leva på ett annat sätt än du hade tänkt dig. Det kan varken jag eller någon annan här i tråden svara på åt dig. Det kan bara du komma fram till, genom att fundera ordentligt på vad du värderar och hur du vill prioritera i livet.

För det femte kan jag tillägga att jag har träffat många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar och det jag har lärt mig av dem är att det är både väldigt tufft och väldigt berikande att ha ett barn med diagnos. Det finns alltid två sidor av myntet.

Lycka till med din familj framöver, hur den än kommer att se ut till slut.

Du lider av en statisk syn på situationen.

Ditt argument att det utmärkta och väl formulerade inlägget du kritiserar använder termen "du" i alldeles för hög utsträckning, är nog ett av de mest korkade argument jag sett på FL, faktiskt.

Jag ser till exempel att du använder väldigt mycket ordet "och". Särskilt i början av meningar. Vad säger det om ditt inlägg? Ingenting, givetvis.

Anledningen till att det blir en del "du" i ett sådant inlägg är för att det faktiskt är mamman som är vuxen och som har olika val att göra. Det är givet att barnens bästa finns med i det resonemanget.  Om man skriver ett inlägg till någon använder man givetvis personliga pronomen för att kunna formulera det man vill få fram.

Jag tycker att alla ni som propagerar för att mamman ska lämna mannen bör stilla er. Bryr ni er verkligen om barnens bästa, är det precis det ni ska förmedla, och det går kanske att få till en bra lösning för alla inblandade. Att snabbt skjuta på separera-knappen istället för att resonera lugnt och sansat om de olika alternativ som står till buds är tyvärr alltför vanligt här på FL.

Barnen har faktiskt bara träffat sonen 7 gånger och pappan tycks inte ha hunnit dra nytta av sin handledning och sätta sig in i hur man bemöter honom på bästa sätt än. Men han verkar villig att lyssna och ändra sig. Det är omöjligt att sia om huruvida detta kan bli bra för alla i framtiden eller inte.

Det är ju helt ditt val, och utifrån ditt inlägg verkar det ju luta åt att det blir en separation ändå till sist. Fine.

Med det sagt, så ser jag hos dig en fördomsfull inställning till  barn med funktionshinder av typen NPF när du anser att de ska bemötas på samma sätt som andra barn som har bättre möjligheter till reglering. Jag undrar om du har samma inställning till handikappade barn i rullstol, ex.vis. Menar du att de också ska förväntas klara av andra saker som vanliga barn klarar av, gå i trappor, hänga sin rock på kroken längst upp, o.s.v.  Ska samma regler gälla för dem som för andra? En väldigt märklig inställning i så fall.

Du visar därtill en hel del okunskap om du tror att LAB innebär att man viftar undan dåligt beteende och att man ställer det ena barnets välmående mot det andra. Att du inte vill ta till dig av forskning och empiri kring psykologiska förklaringsmodeller är för mig obegripligt.

Med en sådan rigid inställning kanske det i sig är ett argument till att inte bli tillsammans med en person som har ett mer vetenskapligt och utforskande tänk kring barns uppfostran.

Du är fortfarande statiskt i ditt sätt att resonera och använder en form av svart och vitt-tänkande. Om barnen far illa så lämnar man, och det finns inga alternativ.

Jag har tänkt längre än dig, för jag kan se en möjlighet att man i TS situation lämnar, men också att man stannar men försäkrar sig om att barnen inte tar skada.

Du vet väl att barns hjärnor inte har särskilt stora kognitiva funktioner, man kan inte låta dem ta beslutet att lämna, baserat på enstaka möten och situationer.  Om inte ens vuxna klarar av att tänka dynamiskt och att situationen kan förändra sig vid rätt insatser, kan definitivt inte de barnen föreställa sig hur det kan bli istället.

Naturligtvis ska TS lämna om det visar sig att barnen far illa, efter inledande insatser. Men det här har inte pågått länge.

Nej, jag ger inte samma råd i alla situationer. Jag säger inte heller att det är fel att lämna, jag säger att utifrån den information TS har gett, så finns det möjligheter att på ett för barnen säkert sätt, hitta vägar framåt tillsammans i relationen med vilja och kunskap.

Trist för dig att jag kan meddela dig att jag har tre friska och välmående barn, varav ett behöver särskild anpassning, så jag vet lite kring problemen som uppstår kring den typen av problem. Mitt barn bet också några andra barn på dagis, så situationen är inte helt olik. Jag vet också att vårt barn, sannolikt p.g.a. alla de insatser som vi föräldrar har gjort i form av LAB, anpassningar och tid för återhämtning och mycket kärlek - numer fungerar i vardagen, är inte utagerande på samma sätt som tidigare och fungerar socialt bra till skillnad från tidigare.

Mitt barn som hade dessa problem är ett bevis på att situationen inte är så statisk som du antyder. Med rätt metoder kan man ge barnet tid och låta de kognitiva funktionerna utvecklas.

Jag är inte "proffisionell" (vem nu det är), jag har bara ett konto här på FL.

Jag tar inte detta personligt alls. Jag har inte heller något barn med diagnosticerad NPF. Däremot ett barn som troligen är högkänsligt. Hoppas inte det är ett brott att ha kunskap om LAB och förstå hur man bäst hanterar den här typen av problematik hos barn.

Nej, alla barn i rullstol är inte våldsamma, men de kanske skulle vara det om de inte fick anpassningar.

Du har ett väldigt underligt sätt att resonera. Vad menar du att man ska göra med barn med den här problematiken? Ska man:

1. Låsa in dem någonstans dit solen aldrig når?

2. Skrika åt dem, eller använda våld, vilket medför att de blir ännu mer våldsamma och farliga som vuxna.

3. Använda vetenskapliga metoder (läs LAB) som fungerar i praktiken och som medför att de inte blir våldsamma eller hotfulla längre?

Vilket av ovanstående är det bästa? Jag röstar på alternativ 3.

Förstod inte det du sade om diskriminering. Jag har väl inte sagt något om det?

Om man använder bra metoder på ett barn med avsaknad av impulskontroll, svårt att reglera sina känslor, svårigheter med empati, etc. uppnår man resultat. Ibland behöver man även ta till medicinska åtgärder. Ett sådant barn hamnar på rätt väg ut i vuxenlivet, och lär sig sakta men säkert att hantera/kompensera för sina funktionshinder. Ett barn med samma typ av problem som inte får det här bemötandet, riskerar att hamna i kriminalitet och liknande.

Om föräldrar till sådana barn följer dina råd, kommer alltså dessa barn bli kriminella och våldsverkare som vuxna. Är det verkligen något eftersträvansvärt, tycker du?Om barnet far illa, då ser man till att det inte far illa. Det behöver inte nödvändigtvis vara att man separerar.

Det är väldigt enkelt att se till att ett barn inte drabbas av fysiskt våld från ett annat barn. Om den vuxne följer barnet hela tiden och ingriper vid första tecken på våld, så är den delen avklarad.

Du vet inte om det kommer att ta lång tid innan barnet lär sig att inte använda våld gentemot dessa två barn. Det vet inte jag heller. Vår information om barnets problematik och orsaken till det är noll. Vi har inte ens en diagnos på barnet. Alltså kan jag bara skratta åt dig, som målar upp ett scenario av årslångt våld utifrån okunskap om situationen. Om det visar sig att barnets problem är så stora att de vuxna inte kan svara för barnens säkerhet får väl mamman träffa pappan utan barnen när den situationen ev. uppstår.

Jag tycker du överdriver detta med våld. Det är allvarligt, men inte så allvarligt som du framställer det. Om ditt barn kom hem från skolan och sa att ett annat barn hade slagit honom så att han fått ett litet sår på knät, hade du bytt klass då? Eller krävt av skolan att killen som slog skulle separeras från de andra i klassen? Ett litet konfliktsamtal, så är den saken ur världen. Man ska inte förstora problem i onödan.

Ibland kan enkla åtgärder göra att ett våldsamt beteende hos barn upphör snabbt. Ibland tar det längre tid. Men det du missuppfattat är att ett våldsamt barn inte vill skada andra egentligen. Det finns alltid en orsak till beteendet, och om man åtgärdar den orsaken, kommer barnet inte att använda våld längre. Du gör felet att du pratar om våldsamma barn som om det vore en enda homogen grupp. Så är inte fallet. Våld är endast ett symptom (som går att åtgärda!)

Synd att du har gått på alla fördomar som folk har om NPF-barn. Jag undrar hur du själv har haft det som barn, eftersom du tycks sakna empati för just den gruppen av barn och inte vill att de ska bli hjälpta på rätt sätt.

Efter att ha läst vad du skriver - som jag tolkar är väldigt svart eller vitt. Vad hade du själv gjort om du hade två barn varav ena barnet var utåtagerande?

Du verkar inte förstå att barn lär sig impulskontroll under uppväxten samt förmågan att visa och känna empati. Du kan inte jämföra ett barn med en vuxen människas våld mot en annan människa. Det låter jättefint att du aldrig skulle acceptera det och det är sunt, men du lägger skuld och fokus på fel individ.

Jag tycker inte att våld är okej eller att det ska accepteras. Men det är föräldrarnas ansvar, lägg inte det på ett barn.

Jag förstår inte hur du som förälder kan vara så fördömande som du är och kasta ur dig saker som att du visste att jraccon hade ett barn med npf, det är bara så lågt. Jag hoppas att du i din föräldrarroll blir riktigt riktigt utmanad ngn gång av dina barn så du får stå och skämmas. Ingen kan påverka vilket typ av barn man får och vilka egenskaper och svårigheter barnet får.

Att se ner på barn med en viss svårighet är omänskligt beteende, se ner på föräldrarna istället.

Och NEJ jag har inte ngt barn med npf. Mitt ena barn har en CP-skada så jag möter fördomar hela tiden.

Det är bra förslag och lösningar du kommer med. Det jag reagerade på var att 1234567 la all skuld på barnet. Samt hoppade på jraccon.

Jag kan också läsa och som jag skrev till 1234567 så var jag nyfiken på hur denne skulle lösa det om den hade två barn och dessa problem, eftersom personen verkade ha alla svaren. Så lätt att vara kaxig om man aldrig haft barn med dessa svårigheter.