Hans son slår och biter min barn

Om det är adhd så låter det som en väldigt grav form, jag betedde mig aldrig så när jag var liten (har själv adhd).

Min lösning på det ditt problem är ju lite okonventionellt men hade garanterat fungerat. 

Ett barn som misshandlat mina barn i mitt hem hade fått en väldigt massiv utskällning vilket hade innefattat att jag höll fast barnets armar och med ilskan sprutande ut ur ögonen informerat honom att "Du skadar inte mina barn! Du får bli arg men du skadar inte mina barn!" Hade barnet slagit mig så hade jag även då hållit fast fast barnet, i underarmarna, och sagt riktigt argt att "Du får bli arg men du skadar inte MIG" det är väldigt lätt att hålla fast ett utåtagerande barn i underarmarna så att de inte får ont eller blir skadade så till vida barnet inte gör utfall mot dig. Gör barnet utfall mot dig så gör de däremot sig själva illa (utan att skadas givetvis). 

Lägger sig barnet och skriker på golvet i en affär så lägger jag mig bredvid och sprattlar och skriker om hur stygga alla är som inte låter mig få choklad och hur alla bråkar med mig och hur orättvist allt är. så dramatiskt och så löjligt som jag bara kan åstadkomma. Otroligt effektivt, då ser barnet, nt eller inte, hur fjantigt och pinsamt det är och gör aldrig om det.

Jag förstår att du och många andra som läser här tycker att det låter hårt och kanske till och med elakt men det är det inte. Jag har tre vänner med adhd barn och alla de barnen tycker jag är det bästa som finns. De älskar att komma hem och leka hos oss och då mer för att de vill umgås med mig än mina barn. 

Skynda på utredning! Var besvärlig och insistera väldigt bestämt. Ta det till någon form av högre instans om de sätter sig på tvären. 

Struktur, rutiner, fasta regler (gärna i bildstödsform eller genom egna bilder men definitivt nedskriven så att ni kan ta fram den när situationen uppstår.

Ja, skämmas för sina åsikter

Jag håller inte med dig om att 1234568 lägger skulden på barnet, utan på ts som utsätter sina barn för hans son.

Tvivlar på att något görs åt det. Jobbar i förskolan och vi har haft barn i grupper som seriöst misshandlat de andra barnen och oss vuxna varje dag, hela dagen. (Drog i håret, stryptag, högg med gaffel, kasta stora stenar osv) Ingen som bryr sig.

Att ha två barn varav ett har en diagnos som innebär ett problem i hemmet, det är en helt annan sak. Eftersom man inte kan separera barnen så måste man ju försöka hitta andra lösningar. Dock så hamnar barnet utan diagnos ofta i skymundan, och får backa för det andra barnets diagnos. Forskning säger också att barnet utan diagnos får mindre tid med föräldrarna än andra. Så det är ju ingen ideal situation, men man har ju inte alltid ett val i den sitsen.

Däremot så har ts ett val. Och att sätta barn i den situationen för att man själv vill ha ett liv med sin särbo, det är ju inte ok på något sätt. En sak när livet ger människan en situation man inte rår på, en annan sak när man har ett val.

För den delen har jag aldrig skrivit det är barnets fel. Det är folk med barn som har diagnoser som läser vad dom vill läsa. Men jag har inte skrivit det någonstans. Att skriva att ts har ansvar för att inte sätta sina egna barn i en våldsam sitiaton, det är inte det samma som att skriva det är ts påjkväns barns fel.

Nä där bryr sig ingen, har själv jobbat med ett barn som rev hela skolsalen. Men nu är barnen misshandlade i hemmet. Viss skillnad. I skola / förskola får alla gå och verksamheten ska anpassas så den passar alla. Ens hem ska inte behövas anpassas efter en som slår med en förälder som inte förstått vad lab innebär. Tråkigt att ni inte får rätt stöd för era oroliga barn på jobbet.

Hur har det gått TS?

Hur har det gått TS?

Barnet har ju blivit så sönder curlad att de löper amok. En stark hand behövs . Pappan är ytterst olämplig

Du är skyldig att skydda dina barn. Ta kontack med soc pojken behöver komma ill ett hem där folk vet hur man tar tag i problem . Pappan ska inte ha nån form av vårdnard 

Nu vet inte jag om du har läst vad TS har skrivit.
Men det är psykologen som har gett pappan rådet att hantera situationen på det sätt han gör.
Så om han fortsätter lita blint på de råden så tycker jag att TS antingen ska lämna honom eller att de ses på sina barnfria veckor.
TS barn ska inte behöva utsättas för hans barn på det sättet.
Däremot tycker jag inte att pappan ska behöva förlora vårdnaden.
Men han kan inte kräva att TS och hennes barn ska anpassa sig efter hans barn och förvänta sig att de ska stanna kvar.
Där får både han och TS tänka om.

Jag ser att tråden är gammal så jag hoppas att TS har tänkt om och antingen lämnat eller bara sett till att de ses utan barn.

Problemet verkar vara att TS inte vill leva som särbo. Här får hon kanske tänka om. Särboskap eller lämna relationen. I dagsläget bör barnen inte träffas alls. Nej, man bör inte testa fler gånger och se hur det går, som någon idiot antydde tidigare i tråden. Inte om barnen är rädda och blir slagna. Det ska räcka med EN gång. Alla barn bråkar ibland, men det finns gränser. Nej, pojken är inget monster, han behöver hjälp. Men TS barn ska inte behöva utsättas för detta. I framtiden kanske de kan träffas igen om han lugnar ner sig. Men det är tveksamt om de någonsin kan bo ihop, med tanke på hur grav problematik han verkar ha. Det beror förstås på hur gammal han är, men det är detta TS har att förhålla sig till. Hon måste tänka på sina egna barn i första hand, men jag tror inte att det skulle vara bra för den andra pojken heller, att leva ihop. Jag tror att det skulle bli en alldeles för stor omställning för honom.

Och nej, enda alternativet är inte att lämna. De kan träffas utan barnen. Men TS vill inte vara särbo. Vad finns det då för alternativ? De har redan låtit barnen träffats 6-7 gånger enligt TS. Det har inte fungerat. En ansvarsfull förälder hade avbrutit efter 1 eller högst 2 gånger, om våld var inblandat och barnen blev rädda. Det gjorde inte TS. Jag begriper det inte. Hennes barn ska inte behöva vädja till henne att slippa träffa det våldsamma barnet igen! Däremot kan jag köpa att barn med särskilda behov ibland får specialbehandling, samt att inte samma krav ställs på dem. Vi har lärt våra barn att alla inte alltid kan få samma. Vi har också förklarat varför. Men detta är INTE samma sak som att barn utan svårigheter alltid ska behöva stå tillbaka, eller tåla vad som helst.