Hans son slår och biter min barn

Jag växte upp med en bror som var oberäknelig, aggressiv och slog oss andra. Han var mitt helsyskon så vi funderade aldrig över alternativ till att vi alla bodde ihop. När han blev tonåring började våldet få sexuellkaraktär och när han blev lite äldre gav han sig på främlingar på stan och blev dömd till rättspsyk. 

Jag var rädd hela min barndom. Utsätt inte dina barn för det.

Mina föräldrar gick till mängder med psykologer och de var verkligen inte slappa i sin uppfostran. Det är helt enkelt fel i huvudet på min bror och det gick inte att träna bort. På rättspsyk upptäckte de att han har en extra x-kromosom. Det är tydligen ofta kopplat till beteendeproblem.

Alla de som fördömer din särbo över att han följer de råd som han fått är obildade inskränkta idioter. Det är inte hans fel att han fått en nitlott, det är en skitsvår situation att ha ett sådant barn och inget jag önskar min värsta fiende. Han är fast med sin son men det är inte du och dina barn. 

Om du vill fortsätta med honom så får du välja mellan att leva vad du kallar ett halvt liv eller förstöra dina barns barndom. Jag vet vad jag hade valt men valet är ditt.

Jag undrar lite över dina moderskänslor när du skriver att du trodde att folk skulle tycka att det var ok att låta det fortgå. Visst behöver pojken hjälp men ditt huvudsakliga ansvar är dina egna barn. Det är ett enormt svek mot dem att fortsätta tvinga dem umgås med ett främmande barn som slår och skrämmer dem. Det är så fundamentalt för mig som mamma att skydda mina egna barn, oavsett orsak. Och du kan inte jämföra det med om ett syskon haft samma problem. Din pojkväns son är en främling för dina barn, det är inte ett syskon. Det är jättekonstigt att du ens resonerar så, men jag tror att du försöker gripa varje halmstrå som berättigar att du kan stanna hos din pojkvän.

Jag tycker du gör fel i din vänta och se strategi. Baserat på vad du skriver här tror jag att du regelbundet kommer att försöka föra ihop barnen för att du så desperat vill ha en familjerelation med den här mannen. Det kommer att bli nya konflikter och du kommer att såra dina barn upprepade gånger.

Nej, då missuppfattar du. Han förhåller sig till dom riktlinjer han får till sig, de verktygen han får från nuvarande stödfunktioner. De är inte klara med utredningen. Anledningen till att jag inte genast säger tack och adjö är att han inte vet vilka verktyg som kommer tillhandahållas och vilken eventuell medicinering som kan hjälpa och hur utfallet av det blir.

Fast detta handlar ju inte om uppförande utan om att det är ett barn med ett troligt neuropsykiatriskt funktionshinder. Inte därmed sagt att det är OK att slåss. Men det är inget man bara kan "uppfostra bort" om det är ett barn med svår ADHD och autism. Det är ju såna här attityder bland folk som gör att det är ännu svårare att vara förälder till dessa barn, och att man väljer att isolera familjen hemma :(

Jag skrev här för att jag hade samma åsikt som många av er har, att jag inte kan låta barnen utsättas för det här. Att det är att sätta barnen i andra hand.

Men jag måste säga att jag på sätt och vis var jag lika förberedd på motsatt reaktion, för något inom mig säger att det är hemskt att lämna en relation på grund av ett barn som i grunden behöver hjälp.

Förskola och skola hanterar barn med liknande problematik och får det att fungera.

Om det här var barnens biologiska bror hade tonen varit helt annorlunda. Då hade vi varit tvungna att lösa det efter bästa förmåga.

Nu är det inte på det viset, jag kan välja.

Jag vet två saker, det ena är att det inte går att kombinera barnen nu och det andra är att det skulle kunna ändra sig på sikt, om rätt hjälp sätts in. Jag behöver inte akut fatta beslut om framtiden. Däremot kan jag inte vänta på en förändring i år. För mig är det viktigt att bli en familj och som någon av er skrev får jag inte det jag vill ha ut av livet genom att ha en relation varannan vecka. Men det beslutet behöver jag inte ta nu.

Tack till er som kommit med värdefulla tips. Idén om att vi kan ha veckor som överlappar varandra hade jag inte tänkt på själv. Det kan vara en lösning en tid.

"För mig är det viktigt att bli en familj och som någon av er skrev får jag inte det jag vill ha ut av livet genom att ha en relation varannan vecka"

DU vill bli en familj med pojkvännen och hans son och DU får inte ut det du vill av livet genom att vara särbos och ses varannan vecka. 

Men dina barn då? De där tre som du valt att sätta till världen. Vad vill de och vad är bäst för dem? Vad får de ut av livet genom att utsättas för din mans son och bli slagna och bitna och känna sig rädda?

Ditt ansvar nummer ett är och förblir att värna om och ta hand om dina barn, ge dem kärlek, trygghet och en fin barndom. Att försöka rationalisera bort det för att dina önskningar och din längtan efter kärlek och ett förhållande med en man är stort, är inte acceptabelt på något sätt. 

Problemen med hans son har han ansvar för och de får han lösa. Dina barns välmående är ditt ansvar och börjar du hitta på ursäkter för att undgå det så är dina prioriteringar helt fel. Egoism och föräldrarskap är ingen bra kombination.