Hans son slår och biter min barn

Gud så mycket okunskap och felaktiga föreställningar om uppfostran och annat det var i den här tråden.

Låt oss slå fast vissa saker.
1. Barnet är inte ett monster, utan ett barn med funktionshinder och svårt med impulskontroll. Många barn har det, men med rätt bemötande, anpassningar och hårt arbete kan man faktiskt få vardagen och fungera. De kognitiva funktionerna kan börja fungera bättre när hjärnan har utvecklats mer och man ev. fått medicinskt stöd.

2. Det fungerar inte att möta våld med våld, eller att tillrättavisa såna här barn. Med vanliga barn kan man kanske göra såna saker utan att det blir stora negativa effekter (LAB fungerar bättre även där), men med de här barnen förstör sådant deras självkänsla, konfliktnivån ökar och kärleken mellan förälder och barn ruckas på.

3. Pappan har uppenbarligen missförstått psykologens råd och hela konceptet kring LAB. Våld är i alla sammanhang oacceptabelt. Ett barn som använder våld eller hot om våld behöver man omedelbart stoppa. Den vuxne får gå in och akut stoppa det om det händer, och också stoppa vid misstanke om att det kommer att hända. Våld är aldrig acceptabelt.

4. LAB handlar delvis om att hålla ner konfliktnivån. Det gäller därför att "pick your fights". Därför kan man lämna mindre missförstånd utan åtgärd i syfte att kunna skapa ett lugn för att inte i onödan accelerera en konflikt. Men är det något viktigt kan man visst sätta ned foten och förbjuda, men då ska man inte skrika eller vara konfrontativ. Man ska själv vara väldigt medvetet lugn och prata med ett normalt tonfall. Barn behöver veta vilka gränser som finns, oavsett om du använder LAB eller ej.

5. LAB är det bästa sättet att bemöta dessa barn. Genom att använda LAB kommer konfliktnivån minska, men det löser givetvis inte alla problem. Och i alla situationer behöver de vuxna ansvara för att inget barn kommer till skada, varken psykiskt eller fysiskt.

Jag är inte så säker på att TS behöver lämna mannen. Så fort ett problem dyker upp ropas det om att man separera här på FL. Att lämna sin partner tycks vara lösningen på alla problem. Min inställning är att problem är till för att lösas. Om partnerns kvalitéer är väldigt dåliga, ja, då kanske separation är en bra idé. I sällsynta fall kanske man behöver separera för att omständigheterna kring en relation är omöjliga. Men för det mesta kan man nog lösa problemen om man vill och är beredd att spotta i nävarna och sätta igång.

När det gäller ditt problem TS, tänker jag att du först och främst behöver diskutera igenom situationen med din partner. Du behöver övertyga honom om att man i LAB får och ska sätta gränser, och framförallt akut stoppa våld och liknande för att säkra så att ingen kommer till skada. Om han är vettig kommer han att lyssna och inse detta.

Jag tror visst att du kan låta barnen träffa hans son igen, efter att du har försäkrat dig om att pappan och du är överens om att se till att barnen inte blir utsatta för våld igen. Berätta för dina barn att ni gjort fel, och att de ska komma till dig så fort de blir rädda, och att det inte är okej att han slår dem eller biter dem. Förbered både dina barn och pappans barn på mötet. Se till att barnen får göra något roligt som de alla tycker om, att alla är mätta och låt inte mötet bli alldeles för långt.

Accelererar situationen och leder till våld, gå in och fysiskt hindra det, och vid behov avbryt och åk hem.

Pröva i så fall något annat. Håll hela tiden fokus på att alla ska känna sig säkra, att barnen är förberedda på vad som ska hända och att de har ätit och är mätta, etc. Försök skapa lite positiva stunder för att kompensera mot det som gått så illa tidigare.

Får ni det att fungera bra, öka tiden tillsammans och samarbeta när konflikterna dyker upp. Läs på mer om LAB, gå med i facebook-grupperna som handlar om LAB. Går det relativt bra kanske ni efter ett tag kan flytta ihop på prov och testa hur det går. Låt barnen vara med i det beslutet.

Funkar det inte bra eller om barnen inte vill, fundera över andra lösningar. Lägenheter/hus bredvid varandra. Andra typer av särbo-relationer. Vänta tills relationen mellan barnen har byggts upp genom korta positiva och roliga möten.

Om det är värt allt jobb och ansträngningar bestämmer bara du. Och eftersom du och mannen hela tiden lägger fokus på att barnen ska må bra, riskerar du inte deras hälsa eller mående.

Jag tycker det är synd att ge upp en lovande relation bara för att ni har ett problem - som man faktiskt kan lösa på flera olika sätt även om det krävs arbete och insatser från er båda.

Du tycks inte veta mycket om vad barn med NPF-problem kräver eller hur de kognitiva funktionerna i hjärnan utvecklas.

Självklart behöver alla i barnets närhet anpassa sig (förskola, skola, andra barn, andra vuxna). Ungefär som att alla i en handikappads närhet behöver anpassa sig, exempelvis flytta sig när rullstolen kommer, eller hjälpa till att få den handikappade uppför trappor, eller inte ockupera handikapptoaletten, etc. Ett NPF-barn har ett funktionshinder som man behöver anpassa sig till precis som man behöver anpassa sig (fast på andra sätt) till ett barn som sitter i rullstol.

Varför anpassning? Jo, utan det är det omöjligt att få till en fungerande vardag för barnet. Barnets självkänsla förstörs och de ständiga konflikterna göra att barnet inte har tid att utvecklas kognitivt eller reglera sig. Det blir en farlig spiral av bråk och konflikter.

Alla gynnas av att man anpassar sig till en person med detta handikapp i och med att konfliktnivån då minskar.

Dock innebär anpassning inte samma sak som att man tillåter våld eller psykiskt våld eller att man inte sätter gränser för ett barn. Anpassning kan handla om att man t.ex. anpassar tiden barnen får leka med varandra (så att inte barnet med NPF blir alltför trött). Det kan också innebära att om barnet med NPF vill ha godis, så ger man det godis för att inte i onödan skapa en onödig konflikt.

Det du säger nu håller jag helt med om. TS barn behöver känna sig trygga och inte vara rädda.

Ja, det var säkert ordet anpassning som triggade mitt svar. Man behöver införa anpassningar för ett NPF-barn, men inte vilka anpassningar som helst. Jag hoppas att TS kan få pappan att förstå att LAB inte innebär att man låter barnet bruka våld och att han/de börjar införa rätt form av anpassningar och använder LAB på det sätt som man ska.

Det var ett av mina alternativ om du läste. Att om det inte fungerar efter ett antal försök, vänta och se tiden an.

Jag ser dock också möjligheten att försöka igen under mer uppstyrda ordnade former under relativt korta perioder med syfte att försöka skapa mer positiva upplevelser för barnen som kompensation för de negativa.

Folk blir hysteriska i den här tråden för att barnen utsätts för våld. Ja, det är allvarligt, men man undrar ju då hur vissa tänker när de förordar våld som respons. Skulle det våldet vara bättre våld än det våld som ett impulsivt barn ger?

Det är ett litet barn vi pratar om. Om pappan får bättre information om vad LAB går ut på, kommer han antagligen lätt fysiskt kunna förhindra att barnen blir utsatt för våld. Problemet var att han inte insåg att han behövde göra det. Om han inser det, och i övrigt börjar tillämpa strategiska metoder med sitt barn, tycker jag att de ska försöka igen. Varför vänta när de kan försöka på nytt under trygga former för barnen och med bättre verktyg.

Det låter som om du skulle behöva lite smisk på rumpan själv.

Varje gång någon är otrevlig mot dig på jobbet, ska du slå vederbörande på käften. Det löser säkert väldigt många problem.

Ditt förslag var det sämsta av alla jag läst. Våld skapar problem, inte löser dem. Barn som har olika funktionshinder av olika slag får väldigt ofta dålig självkänsla p.g.a. att de får så lite kärlek i och med deras dåliga impulskontroll och benägenhet att skapa/hamna i konflikter. Då behöver man kompensera med mer kärlek, inte mindre.

Men om man vill att barnet ska bli en ny Breivik eller Anton Lundin, eller varför inte begå självmord eller syssla med droger, då är ditt förslag utmärkt.

Det speciella med barn är att trots deras eventuella funktionshinder och andra problem så har de en hjärna i utveckling och kan faktiskt träna upp sina kognitiva funktioner och få en mer fungerande vardag. En förutsättning för det är att de omges av kloka och insiktsfulla vuxna som tar till sig forskning och beprövade metoder, som t.ex. LAB. Ibland behövs också medicinska åtgärder givetvis.

Du lider av en statisk syn på situationen.

Ditt argument att det utmärkta och väl formulerade inlägget du kritiserar använder termen "du" i alldeles för hög utsträckning, är nog ett av de mest korkade argument jag sett på FL, faktiskt.

Jag ser till exempel att du använder väldigt mycket ordet "och". Särskilt i början av meningar. Vad säger det om ditt inlägg? Ingenting, givetvis.

Anledningen till att det blir en del "du" i ett sådant inlägg är för att det faktiskt är mamman som är vuxen och som har olika val att göra. Det är givet att barnens bästa finns med i det resonemanget.  Om man skriver ett inlägg till någon använder man givetvis personliga pronomen för att kunna formulera det man vill få fram.

Jag tycker att alla ni som propagerar för att mamman ska lämna mannen bör stilla er. Bryr ni er verkligen om barnens bästa, är det precis det ni ska förmedla, och det går kanske att få till en bra lösning för alla inblandade. Att snabbt skjuta på separera-knappen istället för att resonera lugnt och sansat om de olika alternativ som står till buds är tyvärr alltför vanligt här på FL.

Barnen har faktiskt bara träffat sonen 7 gånger och pappan tycks inte ha hunnit dra nytta av sin handledning och sätta sig in i hur man bemöter honom på bästa sätt än. Men han verkar villig att lyssna och ändra sig. Det är omöjligt att sia om huruvida detta kan bli bra för alla i framtiden eller inte.

Det är ju helt ditt val, och utifrån ditt inlägg verkar det ju luta åt att det blir en separation ändå till sist. Fine.

Med det sagt, så ser jag hos dig en fördomsfull inställning till  barn med funktionshinder av typen NPF när du anser att de ska bemötas på samma sätt som andra barn som har bättre möjligheter till reglering. Jag undrar om du har samma inställning till handikappade barn i rullstol, ex.vis. Menar du att de också ska förväntas klara av andra saker som vanliga barn klarar av, gå i trappor, hänga sin rock på kroken längst upp, o.s.v.  Ska samma regler gälla för dem som för andra? En väldigt märklig inställning i så fall.

Du visar därtill en hel del okunskap om du tror att LAB innebär att man viftar undan dåligt beteende och att man ställer det ena barnets välmående mot det andra. Att du inte vill ta till dig av forskning och empiri kring psykologiska förklaringsmodeller är för mig obegripligt.

Med en sådan rigid inställning kanske det i sig är ett argument till att inte bli tillsammans med en person som har ett mer vetenskapligt och utforskande tänk kring barns uppfostran.

Du är fortfarande statiskt i ditt sätt att resonera och använder en form av svart och vitt-tänkande. Om barnen far illa så lämnar man, och det finns inga alternativ.

Jag har tänkt längre än dig, för jag kan se en möjlighet att man i TS situation lämnar, men också att man stannar men försäkrar sig om att barnen inte tar skada.

Du vet väl att barns hjärnor inte har särskilt stora kognitiva funktioner, man kan inte låta dem ta beslutet att lämna, baserat på enstaka möten och situationer.  Om inte ens vuxna klarar av att tänka dynamiskt och att situationen kan förändra sig vid rätt insatser, kan definitivt inte de barnen föreställa sig hur det kan bli istället.

Naturligtvis ska TS lämna om det visar sig att barnen far illa, efter inledande insatser. Men det här har inte pågått länge.

Nej, jag ger inte samma råd i alla situationer. Jag säger inte heller att det är fel att lämna, jag säger att utifrån den information TS har gett, så finns det möjligheter att på ett för barnen säkert sätt, hitta vägar framåt tillsammans i relationen med vilja och kunskap.

Trist för dig att jag kan meddela dig att jag har tre friska och välmående barn, varav ett behöver särskild anpassning, så jag vet lite kring problemen som uppstår kring den typen av problem. Mitt barn bet också några andra barn på dagis, så situationen är inte helt olik. Jag vet också att vårt barn, sannolikt p.g.a. alla de insatser som vi föräldrar har gjort i form av LAB, anpassningar och tid för återhämtning och mycket kärlek - numer fungerar i vardagen, är inte utagerande på samma sätt som tidigare och fungerar socialt bra till skillnad från tidigare.

Mitt barn som hade dessa problem är ett bevis på att situationen inte är så statisk som du antyder. Med rätt metoder kan man ge barnet tid och låta de kognitiva funktionerna utvecklas.

Du har så fel som man kan ha.

Det är barnen som inte får kärlek, värme och omsorg som begår självmord, hamnar i prostitution, blir kriminella, etc.

När man har ett högkänsligt barn, eller barn med NPF är det extra viktigt att man ger utrymme för positiva känslor och kärlek. Att ständigt skrika och gränssätta gör att man inte lyckas förmedla sin kärlek till barnet. LAB går ut på att enbart ta de nödvändiga konflikterna, samt att se till att ställa krav som barnet klarar av. Det gör att barnet får känna att det lyckas och skapar en positiv spiral i stället för den negativa.

Tråkigt att du inte har bättre insikt i hur barns behov ter sig. Ditt inlägg låter som ekon från en svunnen tid när man slog barn, och trodde att de mådde bra av det.

Det är intressant att du tar upp den aspekten.

Faktum är att det det handikappade barnet kan ju på samma sätt också bli frustrerad av att inte nå upp till de orimliga krav som ställs, och därmed också utsätta sin omgivning för hot och våld.

Det är inte så att barn med NPF är onda och vill andra människor illa och därför tillgriper våld. Barnets funktionshinder gör att det inte klarar av att hantera situationen, och då tar det sig våldsamma uttryck. En lösning är då att man ändrar kraven, undviker situationer där kraven på barnet blir för höga (du går inte till klätterplank med ett barn i rullstol) och andra strategier som fungerar för att bryta det impulsstyrda beteendet. Helt enkelt använder LAB.

Åh, jag trodde det rörde sig om ett normalt barn. Att bli frustrerad är ju ytterst normalt och vanligt, både hos barn och vuxna. Att använda hot och våld när man är frustrerad är mycket normalt hos nästan alla mindre barn. Med stigande ålder kommer det normala barnet att hitta andra strategier att hantera sin frustration. De kognitiva funktionerna i hjärnan utvecklas ju lite i taget, så barn klarar generellt sätt inte frustration lika bra som vuxna.

Sen är det ändå inte så lätt att hantera frustration. Det finns ju som bekant många vuxna som både hotar och använder våld när de blir arga. Så att små barn gör det är ju inte förvånande. Viktigt dock att försöka få igång en utveckling där de lär sig att reglera sig.

Det är ett barn vi pratar om. Barn är inte några monster, som du tycks tro. Det är helt galet att lägga ansvaret på barnet som sannolikt har ett funktionshinder. Barnet kan lika lite hantera sin frustration annorlunda, som en rullstolsbunden kan resa sig upp och springa.

Det är helt och hållet de vuxnas ansvar, föräldrarna, dagispersonal, etc. att se till att det här barnet får en fungerande vardag. Jag har i den här tråden berättat om hur det går till.  Du tycks inte kunna ta till dig av den informationen. Tråkigt för dig. Hoppas att du får ett annat synsätt om du, eller någon släkting till dig, får ett barn med liknande svårigheter. De med brist på inlevelseförmåga kanske behöver uppleva situationen själv för att kunna förstå.

Jag undrar om någon har anpassat sig till dig, någon gång? Kanske förstod du inte ett mattetal i skolan, och du behövde en individuell, anpassad förklaring som ingen annan fick. Eller också så kanske du gick över gatan, och en bil var tvungen att anpassa sig och stanna så du kunde gå över vägen. Det är naturligt och viktigt att anpassa sig till dem som behöver det.

Det är också viktigt att anpassa sig till ett barn med NPF-problem. Om man inte får en bra utveckling riskerar barnet att fara illa, ta självmord, eller bli kriminell, el. på andra sätt leva ett destruktivt liv.

Kanske du behöver extra anpassning från mig just nu. Jag har ju t.ex. redan sagt flera gånger att mamman ska säkra sina barn från att utsättas för våld. Men ändå har du tydligen inte förstått det. Det är lugnt att du inte riktigt är som andra och förstår saker den första gången man säger det till dig. Ingen fara. Jag anpassar mig, och säger det en extra gång till dig. TS barn ska inte behöva utsättas för våld, oavsett om hon väljer att stanna i relationen eller inte.

Förstod du bättre denna gång?

Jag är inte "proffisionell" (vem nu det är), jag har bara ett konto här på FL.

Jag tar inte detta personligt alls. Jag har inte heller något barn med diagnosticerad NPF. Däremot ett barn som troligen är högkänsligt. Hoppas inte det är ett brott att ha kunskap om LAB och förstå hur man bäst hanterar den här typen av problematik hos barn.

Nej, alla barn i rullstol är inte våldsamma, men de kanske skulle vara det om de inte fick anpassningar.

Du har ett väldigt underligt sätt att resonera. Vad menar du att man ska göra med barn med den här problematiken? Ska man:

1. Låsa in dem någonstans dit solen aldrig når?
2. Skrika åt dem, eller använda våld, vilket medför att de blir ännu mer våldsamma och farliga som vuxna.
3. Använda vetenskapliga metoder (läs LAB) som fungerar i praktiken och som medför att de inte blir våldsamma eller hotfulla längre?

Vilket av ovanstående är det bästa? Jag röstar på alternativ 3.

Förstod inte det du sade om diskriminering. Jag har väl inte sagt något om det?

Om man använder bra metoder på ett barn med avsaknad av impulskontroll, svårt att reglera sina känslor, svårigheter med empati, etc. uppnår man resultat. Ibland behöver man även ta till medicinska åtgärder. Ett sådant barn hamnar på rätt väg ut i vuxenlivet, och lär sig sakta men säkert att hantera/kompensera för sina funktionshinder. Ett barn med samma typ av problem som inte får det här bemötandet, riskerar att hamna i kriminalitet och liknande.

Om föräldrar till sådana barn följer dina råd, kommer alltså dessa barn bli kriminella och våldsverkare som vuxna. Är det verkligen något eftersträvansvärt, tycker du?Om barnet far illa, då ser man till att det inte far illa. Det behöver inte nödvändigtvis vara att man separerar.

Det är väldigt enkelt att se till att ett barn inte drabbas av fysiskt våld från ett annat barn. Om den vuxne följer barnet hela tiden och ingriper vid första tecken på våld, så är den delen avklarad.

Du vet inte om det kommer att ta lång tid innan barnet lär sig att inte använda våld gentemot dessa två barn. Det vet inte jag heller. Vår information om barnets problematik och orsaken till det är noll. Vi har inte ens en diagnos på barnet. Alltså kan jag bara skratta åt dig, som målar upp ett scenario av årslångt våld utifrån okunskap om situationen. Om det visar sig att barnets problem är så stora att de vuxna inte kan svara för barnens säkerhet får väl mamman träffa pappan utan barnen när den situationen ev. uppstår.

Jag tycker du överdriver detta med våld. Det är allvarligt, men inte så allvarligt som du framställer det. Om ditt barn kom hem från skolan och sa att ett annat barn hade slagit honom så att han fått ett litet sår på knät, hade du bytt klass då? Eller krävt av skolan att killen som slog skulle separeras från de andra i klassen? Ett litet konfliktsamtal, så är den saken ur världen. Man ska inte förstora problem i onödan.

Ibland kan enkla åtgärder göra att ett våldsamt beteende hos barn upphör snabbt. Ibland tar det längre tid. Men det du missuppfattat är att ett våldsamt barn inte vill skada andra egentligen. Det finns alltid en orsak till beteendet, och om man åtgärdar den orsaken, kommer barnet inte att använda våld längre. Du gör felet att du pratar om våldsamma barn som om det vore en enda homogen grupp. Så är inte fallet. Våld är endast ett symptom (som går att åtgärda!)

Synd att du har gått på alla fördomar som folk har om NPF-barn. Jag undrar hur du själv har haft det som barn, eftersom du tycks sakna empati för just den gruppen av barn och inte vill att de ska bli hjälpta på rätt sätt.