Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Du har inte tänkt på att kanske mitt liv utan barn är så väldigt mycket bättre än hur du hade det innan barnen kom?

Naturligtvis ska du uppfostra dina barn till att INTE störa andra, ifall inte andra har bett om kontakt.

Det är en mycket viktig del i att lära barn en social tillvaro.

I livet finns både möjligheter och begränsningar i vad man får/bör göra och inte göra. Begränsningarna finns för att vi ska kunna leva i sociala grupper utan att någon eller några gör det outhärdligt för alla andra.

Och du har även missat någon väldigt fundamental:

Att lära sig att bli social och bygga mänskliga kontakter är INTE samma sak som att vara burdus, framfusig, ta plats på andras bekostnad eller helt enkelt ha noll respekt för andras integritet.
Dessa personer blir sällan omtyckta, och just nu lär du dina barn att bete sig på ett sätt som gör att folk inte tycker om dem.

Det är istället att visa samförstånd, respekt, känna in och förstå andra människor som man umgås med. Dessa personer blir ofta omtyckta, och du gör dina barn en tjänst om du uppfostrar dem på det sättet istället.

Det är just sättet som du uppfostrar dina barn som gör att många vuxna inte gillar barn.

Aha, det är därför föräldrar förskjuter sina barn (även av etniskt svenskar) när de inte lever upp till familjens normer.

Nu drog jag ytterligheter, det vet jag. Men om det var en naturlag, så skulle inte detta ske eller hur?

Det finns massor med trådar om folk som blir konstigt bemötta för att de inte vill ha barn. Som blir anklagade för att vara egoistiska, empatilösa etc. Jag undrar alltid: vad umgås ni i för kretsar egentligen? Jag har aldrig varit med om något liknande. Antingen har folk barn eller så har dom det inte, inget är något konstigt. På mitt jobb är över hälften av kvinnorna över 40 år och barnlösa. Har Aldrig hört några konstiga kommentarer om det. Att det ens ska behöva komma så långt att man ska tycka sig behöva berätta att man inte tycker om barn, det kan jag verkligen inte förstå. 
- Har du barn?
- Nej, jag har inga barn.
- Varför inte? (redan plump och okänslig fråga, men förekommer säkert)
- Jag har aldrig känt någon önskan att ha barn.

Räcker det inte så? Nöjer sig inte folk? Fattar som sagt inte vad det är för människor. Eller kan det  i vissa fall vara så att folk pratar om sin barnfrihet på ett sätt som provocerar andra?

Din arbetsplats låter rätt härlig=)

Jag försöker inte provocera med min barnfrihet, och på kommentarer från andra barnfria här verkar det som om de enbart säger att de inte tycker om barn när de blir pressade. Ingen verkar öppna ett samtal med det, i alla fall.

Jag hoppas att vi kan nå ett tolerantare samhälle framöver. Kanske i takt med att barnfrihet blir mer synligt (via bland annat böcker och debatter just nu), och kanske också i takt med att andra sidan av myntet gällande barnalstrande (att ångra barnen, inte kunna älska, bli deprimerad) också börjar uppmärksammas mer och mer offentligt.

Att oliktänkande respekteras åt båda hållen är ett steg på vägen. Barnfria behöver inte provocera med sin syn på barn, och de som har barn behöver inte pressa barnfria, eller låta sina barn springa fram och störa främlingar.

Jag tycker att det är väldigt modigt av dig att vara öppen med just den här frågan. Det anses ju by default att alla ska tycka om barn. Jag är strax under 30 och har inte tyckt om barn. Inget intresse liksom. De skriker, är kladdiga och springer överallt. Och det värsta är att det alltid tros att man kan hantera barn. Jag har ingen aning om vad jag ska säga eller vad jag ska göra med andra barn.

I mitt fall, något som nästan kan ses som ännu värre, är att jag alltid har velat ha egna barn. Och för snart ett halvår sedan fick jag mitt första barn. Enligt mig är hen den mest fantastiska varelse som finns. Just för att hen är en del av mig. Men jag tycker fortfarande inte om andras barn.

I föräldragrupper måste man "gulla" med bebisarna där, och ja... i mitt fall känns det så framklämt, men just för att jag har barn själv så jonbar jag på det.

Jättekrångligt och något jag måste ändra på, just för framtida dagis, kalas, skolor osv. Men svårt.

Nej, det behöver inte vara det minsta fel. Jag tycker det är märkligt att tro att känslan för barn är något som har fått bestämma över reproduktionen under människans historia. Det räcker ju med sexlust och att sen ta hand om barnen när de väl kommer, vilket jag är övertygad om att de flesta som inte tycker om barn skulle göra. Jag tror att de flesta frivilligt barnlösa skulle älska sina barn - det betyder inte att det är rätt beslut att skaffa barn för någon som inte vill. Det känns också viktigt att skilja på "inte tycka om barn" och "inte vilja ha barn". De kan förstås sammanfalla, men jag tror inte att det särskilt ofta är samma mekanismer bakom.

Själv är jag frivilligt barnlös men sitter gärna barnvakt ibland och "tycker om" barn. Det är för övrigt märkligt att någon som säger att den tycker om barn aldrig blir ifrågasatt eller anklagad för att dra alla över en kam, när det är precis lika generaliserande att påstå sig tycka om barn som att inte tycka om dem...

Jag är väldigt skeptisk till människor som känner avsky för barn (och för djur). 

Jag vet bara det du berättar.
Och det är att du inte anser att man kan uppfostra barn till att inte störa andra människor, såsom att exempelvis springa runt/till främmande folk eller hoppa på deras tår.

Jag önskar det vore som på ert ställe=)

Där jag jobbar har de allra flesta barn, och förutom att det innebär att de anpassar sina arbetstider till dagis (hämta, lämna, ledigheter) och VAB innebär det också att det pratas väldigt mycket barn.

Och i bästa fall stannar frågorna kring det som du beskrev. Men vanliga kommentarer som jag och andra har fått svara på är:

- Det är inte försent, du kan fortfarande ändra dig
- Så kände jag också innan jag träffade min man
- Hade du dålig barndom, eller?
- Du har verkligen missat någonting!
- Är du inte rädd för att bli ensam?
- Barn är meningen med livet
- Vem ska ta hand om dig sen?
- Jag tror att alla innerst inne vill ha barn, det är naturens gång
- Ja, du kanske inte är så tjejig/kvinnlig av dig
- Du kommer aldrig att känna riktig kärlek
- Vad gör du med ditt liv annars då?

Och så vidare.
Samtliga av dessa är nedlåtande på vissa sätt, eftersom de insinuerar att jag saknar en bra man (vilket inte är sant), saknar ett liv, saknar kärlek, saknar en framtid, saknar en mening och saknar kvinnliga egenskaper.
Jag förstår att folk till slut ruttnar svarar att de inte gillar barn, och att de istället beklagar de personer som inte själva känner att de hade något mänskligt/kvinnligt värde innan de alstrade en avkomma (som även de mest primitiva insekter klarar av).
Själv brukar jag, om de frågar, svara att jag och min partner har kommit överens om att inte skaffa barn, eftersom jorden redan är överbefolkad.
Även det brukar väcka en del sura miner hos nyfrälsta föräldrar.

Sen ska det sägas att en del accepterar utan vidare att jag inte vill ha barn också, och vissa säger att de har full förståelse för det, trots att de själva är föräldrar.