Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Den här klådan en del verkar ha, att lägga sig i andras livsval, är för mig väldigt märklig. Tycker det är så nedlåtande ton från somliga i den här diskussionen. Och ärligt talat, diskutera vem som känner mest kärlek?! För mig är min dotter det absolut mest viktiga i världen, och inte ens min högt älskade man kommer i närheten av den villkorslösa kärlek som jag känner för henne. Men det är ju helt absurt att trycka ner i halsen på andra att de inte kommer att kunna uppleva en sådan kärlek, precis som att vissa känslor är reserverade för vissa människor?! Vad vet vi om det? Kärlek kan ju vara oroligt många olika känslor för olika människor. Det är så löjligt så jag vet inte vad jag ska säga.

Och om man inte gillar barn, så tycker jag inte att man behöver umgås med barn. Vi får dock alla tolerera och acceptera att det existerar människor runt omkring oss som är annorlunda än oss själva.

Jag för min del känner inget sug efter att umgås med människor som rent generellt ogillar människor beroende på ålder, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning, religion osv, och därför undviker jag att göra det. Svårare än så är det inte.

Jag vet bara det du berättar.

Och det är att du inte anser att man kan uppfostra barn till att inte störa andra människor, såsom att exempelvis springa runt/till främmande folk eller hoppa på deras tår.

Så du skulle inte kunna tänka dig att umgås med någon som inte gillar barn?

Jag skulle nog undvika det, om jag visste om det. Alltså umgås med på fritiden osv. För jag har ju ett barn, och om en person inte gillar barn så gillar hen ju inte mitt barn heller. Och då har jag svårt att se att jag skulle vilja umgås med den personen. Det betyder inte att det är en dålig person, men jag skulle nog inte känns nåt större intresse för nån som ogillar mitt barn.

Jag önskar det vore som på ert ställe=)

Där jag jobbar har de allra flesta barn, och förutom att det innebär att de anpassar sina arbetstider till dagis (hämta, lämna, ledigheter) och VAB innebär det också att det pratas väldigt mycket barn.

Och i bästa fall stannar frågorna kring det som du beskrev. Men vanliga kommentarer som jag och andra har fått svara på är:

- Det är inte försent, du kan fortfarande ändra dig

- Så kände jag också innan jag träffade min man

- Hade du dålig barndom, eller?

- Du har verkligen missat någonting!

- Är du inte rädd för att bli ensam?

- Barn är meningen med livet

- Vem ska ta hand om dig sen?

- Jag tror att alla innerst inne vill ha barn, det är naturens gång

- Ja, du kanske inte är så tjejig/kvinnlig av dig

- Du kommer aldrig att känna riktig kärlek

- Vad gör du med ditt liv annars då?

Och så vidare.

Samtliga av dessa är nedlåtande på vissa sätt, eftersom de insinuerar att jag saknar en bra man (vilket inte är sant), saknar ett liv, saknar kärlek, saknar en framtid, saknar en mening och saknar kvinnliga egenskaper.

Jag förstår att folk till slut ruttnar svarar att de inte gillar barn, och att de istället beklagar de personer som inte själva känner att de hade något mänskligt/kvinnligt värde innan de alstrade en avkomma (som även de mest primitiva insekter klarar av).

Själv brukar jag, om de frågar, svara att jag och min partner har kommit överens om att inte skaffa barn, eftersom jorden redan är överbefolkad.

Även det brukar väcka en del sura miner hos nyfrälsta föräldrar.

Sen ska det sägas att en del accepterar utan vidare att jag inte vill ha barn också, och vissa säger att de har full förståelse för det, trots att de själva är föräldrar.

Jag är kvinna, 27 år, snart. Har fast förhållande sedan 3 år.

Är inte det minsta sugen på barn. Det känns som en för stor uppoffring av min frihet, sömn och spontanitet. Och på senare år har jag utvecklat lite av en irritation gentemot (ouppfostrade) barn. Finns särskilt ett sådant i släkten som jag inte orkar med. Vet ju att det är föräldrarna som är orsaken och det egentliga problemet men jag står bara inte ut med en kladdig och klåfingrig unge som är toralt respektlös. Dessutom känner jag inte att min sambo är den ultimata papan...

Men huvudsakligen är det det enorma tidskrävande och rutinkrävande ansvaret som jag absout inte vill ta på mig. Jag vill inte sätta någon annan först. Jag har inte ork till det. Min energi räcker knappt till som det är nu.