Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag, och de jag känner som tycker likadant, ser det egentligen som ganska självklart.

Det finns egenskaper hos människor som vi finner motbjudande och svåra att fördra, och dessa är samma för både barn och vuxna. Och dessa egenskaper är väldigt utmärkande hos barn.

Och egentligen är det ju inte så konstigt? Vi spenderar ju en hel del tid med att uppfostra barn till att lära sig bete sig på ett acceptabelt sätt som vuxna, och det gör vi ju eftersom barnsliga egenskaper inte är särskilt sympatiska.

Dels har vi det fysiska. Att snora, dregla, bajsa, kladda med mat, kräkas och kissa på ett allt annat än diskret sätt finner jag motbjudande, oavsett om det är ett barn eller vuxen. Det blir inte automatiskt gulligt för att det handlar om ett barn. Och det spelar ingen roll om det är för att de inte förstår bättre eller ej - jag väntar att umgås med personer tills de förstår bättre än så.

Även mentalt finner jag barn påfrestande. Jag har rent generellt väldigt svårt för högljudda och egocentriska personer, och det gäller även barn. Jag vill kunna umgås lugnt och vettigt, och blir irriterade på skrikiga människor (oavsett om det är en tjurig tvååring eller en full 35-åring med grabbgänget). 

Det är svårt att föra konversationer med barn, jag är inte mycket för att leka, det finns inga gemensamma intressen. 

Jag har mindre än noll gemensamt med barn. Jag kan inte relatera till dem, och upplever därför inte mycket annat än kladdiga och högljudda varelser som verkligen är störiga. 

Och sådana människor umgås jag inte med, vare sig barn eller vuxna.

Jag tycker bättre och bättre om barn ju äldre de blir.

Självklart får barn ta plats och det är fantastiskt med föräldrar som du som lär barnet att visa hänsyn och respekt

Däremot kan jag bli lite irriterad på utvecklingen dom senaste åren att precis allt ska barnanpassas och barn ska fram i alla lägen. Dåligt uppförande och att störa andra slätas över med att barn måste få vara barn osv

Sist vi var på restaurang var det två barn som lekte gömme under borden, for runt, gapade och skrek föräldrarna gjorde inte ett skit utan blev istället jättekränkta när dom blev tillsagda.

Så du skulle inte kunna tänka dig att umgås med någon som inte gillar barn?

En person som jag, som tycker att småbarn generellt är väldigt ointressanta och rätt besvärliga om de är i pluralis är någon som du inte umgås med, även om ditt barn inte är med?

När jag var utan barn, så umgicks jag med flera som hade barn, men utan deras barn. De gjorde vuxensaker ihop med mig. Jag tror det var flera som hade barn, vars barn jag aldrig träffade, för vi umgicks inte på det sättet.

Samma sak när jag hade småbarn, jag hade vänner som jag aldrig tog med mig sonen när jag träffade dom, och andra gick det utmärkt att ta med sig sonen när man umgicks.

Men bara en fråga:

Kan du inte göra det med exempelvis barnets pappa eller andra av barnets närstående?

Jag har som sagt många vänner med barn, och blir rätt ofta förvånad över att de pratar barn med mig så pass frekvent. Visst kan man göra det ibland, när något speciellt har hänt, men ofta handlar det om vardagliga grejer.

Jag pratar ju sällan om mina specialintressen med vänner i allmänhet, eftersom jag vet att det inte intresserar dem, utan sparar det till andra som har samma intresse.

Med mina vänner pratar jag om saker som kan vara intressant för båda, så att kommunikationen blir ömsesidig.

Jag är.intresserad av mina vänner, men inte till absurdum. Jag bryr mig om dem, hjälper om jag kan och delar mycket med dem. Men jag vill inte veta de mest banala aspekter av deras liv.

Jag är inte intresserad av vad de åt till frukost, eller vilka kläder de valde mellan på.morgonen eller vartenda ord de sagt sedan jag sett dem sist.

Och likaledes är jag inte intresserad av alla de banala saker om deras barn heller. Jag vill inte veta allt som barnen har sagt eller gjort, eller vilka leksaker de har, eller favorit tv-program osv.

Väldigt få människor är intresserad av alla detaljer i omgivningens banala vardag, men ändå är det nästsn bara sånt som jag hör föräldrar prata om när det gäller deras barn.

Och för mig blir det typ i samma fack som specialhobbyn eller liknande. Bara de som är insatta kan finna det intressant, och sånt undviker man ju att prata om med andra människor, eftersom det inte är schysst. Det blir bara egenkärt, och i en ömsesidig relation är det för mig självklart att man håller det på en nivå som passar båda.