Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

För mig är det väsenfrämmande, men det är samtidigt så klart upp till dig så varför skall jag ha en åsikt?

Jag lever som barnfri, och för mig har det valet alltid varit självklart. Har jag mött en man med en annan åsikt har vi fått gå skilda vägar, hur bra vi än passar ihop annars. 

Jag kan bli provocerad ibland av samhällets syn att barn ska vara en självklarhet. På det sättet kan jag förstå att det är en befrielse att få uttrycka rent ut att man inte tycker om barn, eftersom det åtminstone sätter stopp för frågor en gång för alla.

Jag kan framförallt ha svårt att förstå varför barnnormen står så stark utan att någonsin bli ifrågasätt.
Ingen frågor om barn verkligen är det bästa eller självklara för alla. Ingen frågor om det är bra för vår jord att vi skaffar fler barn. Ingen säger till en ofrivilligt barnlös att det kan finnas mer i livet, och att det kanske går att kanalisera den viljan åt att adoptera eller gör något bra för befintliga barn, istället för att just föra sina egna gener vidare. 

Normen är väldigt stark, och varken logik eller altruism kan ändra den. 

Mest av allt är jag rädd för att det leder till att många tveksamma skaffar barn, bara för att alla säger att det är så det ska vara. Det finns nog många, många därute som ångrar sitt moderskap, men aldrig kan våga uttrycka det annat än som anonym på nätet. 

Jag kan stå ut med släktingars och vänners barn en stund men annars är mitt intresse för barn 0. 
Skulle aldrig skaffa barn men det ar många människor svårt att acceptera, brukar få höra "Du hinner ändra dig" eller t.o.m "Du kommer ändra dig."
Tycker det är störande att min åsikt inte tas på allvar. Det är för vissa människor otänktbart att jag och min kille inte vill byta ut ostörda myskvällar mot en unge som gråter för precis allt. 

Intressant inlägg men vet du varför du inte tycker om barn? du jämför med personer som inte tycker om hundar/hästar och dessa skulle jag främst säga att en dålig upplevelse eller en rädsla ligger bakom. Har det hänt något speciellt som gör att du inte tycker om barn? Eller är det mer känslan av att alla "förväntas" skaffa barn som du vänder dig emot.

Jag kan ha lite svårt att förstå dubbelmoralen kring detta.

Många småbarnsföräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för varandra eller för sig själva. De suckar efter myskvällar med partner, och kan ibland säga att de är avundsjuka på att jag kan göra som jag vill med min fritid (myskvällar, utekvällar, spontanresor).

Men om jag då säger att jag är glad och nöjd med mitt val att aldrig skaffa barn är det många som ändå surar till. Då heter det ofta att jag kommer att ångra mig, att jag inte prioriterar rätt, att jag inte förstår mitt eget bästa, eller att jag till och med saknar känslor.

Det känns med andra ord som om det är okej för föräldrar att längta efter myskvällar och spontanresor, men det är inte okej för barnfria att ha myskvällar eller spontanresor. 

Jag kan ha svårt att förklara varför.

Det är nog så enkelt som att jag inte har den spontana moderskänslan kring framförallt spädbarn, och då ser på dem lite mer "nyktert", dvs. som varelser som jag inte kan kommunicera med eller få kontakt med, som faktiskt göra många saker som jag kan finna motbjudande, såsom att kräkas, dregla, kissa och bajsa på sig. Det är så klart inte barnens fel, och jag dömer dem inte för det, men jag finner det motbjudande egenskaper.

Det är ungefär som med djur. Jag är uppvuxen med hundar. När jag träffar en hund (de flesta, inte ouppfostrade) så känner jag glädje. Jag kan relatera till dem, kommunicera med dem, och jag tycker det är mysigt att klappa och gosa med dem.
Men jag vet att personer som inte har de spontana relationen med hundar ser på dem lite mer "nyktert" än vad jag gör. De ser dem som smutsiga i pälsen, luktar illa, en del dreglar, och de finner det motbjudande att plocka upp bajset efter dem. 

Om man saknar känslan för att "connecta" med något som gör att man har vilja se bortom det värsta, och istället spontant älska det bästa, så finns det mycket i vår värld som vi kanske inte gillar, men som andra älskar.
Skillnaden är att när det gäller barn är det inte längre okej. Det mesta annat kan man säga att man har svårt för, att det där är inte min "cup of tea", utan att bli lika hårt dömd som en kvinna blir ifall hon har svårt för barn. 

Det låter ganska skönt. För de flesta är instikten att föröka sig så stark att man inte kan göra annat än att skaffa barn - man skulle må för dåligt utan. Men då tillkommer ju allt ansvar, allt det du ser som "äckligt" med kräk, snor, kiss, bajs, kladd mm, och att aldrig få sova ut, få vara i fred osv. Självklart har man rätt att beklaga sig över att det är jobbigt att vara förälder - för det är det - men man har liksom inte valet att låta bli. Ungefär som att det är jobbigt att fixa mat, men äta måste man. Typ.
Så, som sagt, det låter skönt att inte ha den biologiska klockan som talar om att "nu skall du ägna de närmsta 15-20 åren åt att ta hand om någon annan än dig själv i första hand". Njut av livet, och grattis till att du trivs!

Sorgligt med människor som inte kan unna andra att ha det bra. 
Vadå prioriterar inte rätt? Du och jag prioriterar att må bra och vara lyckliga, det kan väl inte bli mer rätt än så? 
Vårt eget bästa är inte skrik, blöjbyten, dreggel, snoriga näsor, spyor, ännu mera gallskrik för att ungen ramlat utan att ens få ett skrapsår(slutar såklart skrika så fort den fått uppmärksamhet. Smärtan borta på 1 sek) Hade det varit det hade vi längtat efter det.

Sen läste jag någonstans att 1/3 av alla förhållanden spricker under småbarnsåren. Gjorde mig om möjligt ännu mer övertygad att jag valt rätt väg.  

Det är ju jättebra att ni som inte vill ha barn låter bli. Det tycker jag inte ska ifrågasättas.

Men det beror ju på hur diskussionen ser ut. På en fråga om varför du inte vill ha barn är det väl fritt fram att vara ärlig såklart, men varför säga något helt apropå?

Nu vet jag inte om du gör det, men jag har faktiskt varit med om det. En bekant som snabbt förklarade att hon tycker illa om barn när min nyfödda son var med för första gången. Inte så att jag bett om hjälp (eller åsikt). Hon behöver inte vara intresserad av min son (inte den relationen vi har), men varför inte vara tyst?

Jag tycker oftast mer illa om vuxna.