Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Den här klådan en del verkar ha, att lägga sig i andras livsval, är för mig väldigt märklig. Tycker det är så nedlåtande ton från somliga i den här diskussionen. Och ärligt talat, diskutera vem som känner mest kärlek?! För mig är min dotter det absolut mest viktiga i världen, och inte ens min högt älskade man kommer i närheten av den villkorslösa kärlek som jag känner för henne. Men det är ju helt absurt att trycka ner i halsen på andra att de inte kommer att kunna uppleva en sådan kärlek, precis som att vissa känslor är reserverade för vissa människor?! Vad vet vi om det? Kärlek kan ju vara oroligt många olika känslor för olika människor. Det är så löjligt så jag vet inte vad jag ska säga.

Och om man inte gillar barn, så tycker jag inte att man behöver umgås med barn. Vi får dock alla tolerera och acceptera att det existerar människor runt omkring oss som är annorlunda än oss själva.

Jag för min del känner inget sug efter att umgås med människor som rent generellt ogillar människor beroende på ålder, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning, religion osv, och därför undviker jag att göra det. Svårare än så är det inte.

Jag skulle nog undvika det, om jag visste om det. Alltså umgås med på fritiden osv. För jag har ju ett barn, och om en person inte gillar barn så gillar hen ju inte mitt barn heller. Och då har jag svårt att se att jag skulle vilja umgås med den personen. Det betyder inte att det är en dålig person, men jag skulle nog inte känns nåt större intresse för nån som ogillar mitt barn.

Jag är kvinna, 27 år, snart. Har fast förhållande sedan 3 år.

Är inte det minsta sugen på barn. Det känns som en för stor uppoffring av min frihet, sömn och spontanitet. Och på senare år har jag utvecklat lite av en irritation gentemot (ouppfostrade) barn. Finns särskilt ett sådant i släkten som jag inte orkar med. Vet ju att det är föräldrarna som är orsaken och det egentliga problemet men jag står bara inte ut med en kladdig och klåfingrig unge som är toralt respektlös. Dessutom känner jag inte att min sambo är den ultimata papan...

Men huvudsakligen är det det enorma tidskrävande och rutinkrävande ansvaret som jag absout inte vill ta på mig. Jag vill inte sätta någon annan först. Jag har inte ork till det. Min energi räcker knappt till som det är nu.