Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Man behöver inte alls skaffa egna barn. Inte vara intresserad eller exalterad över andras barn

Men att säja att spädbarn generellt är så motbjudande att du får obehagsrysningar och hellre klappar en hårig spindel, ja det låter konstigt och jag förstår om du får konstiga blickar om du ens antyder sådant. Det sitter väl annars i biologin att ta hand om och skydda ett spädbarn även om det inte är ens eget. Det är samma funktion som gör att vi tycker kattungar o hundvalpar är gulliga, vi är programmerade att beskydda och vårda hjälplösa barn, även om det inte är vårt.

Ok, det funkar inte så för dej och då är det bra att du lever i en tid då man kan välja!

Jag är ointresserad av

hästar och katter men tycker ändå de är vackra, det låter skumt att känna sånt obehag. Min första tanke när jag läste trådstarten var att det är ett skydd, du vet att det är risk för tjat och kommentarer när du inte skaffar barn, och folk brukar kanske säja att du ska ångra dej. Om du då tar i ordentligt, avskyr och ryser, så har du tagit bort de små frågorna som du skulle kunna ställa dej själv och har gjort så att beslutet ser enkelt ut.

Jag fick nyligen reda på ytterligare en barnlös vän som visar sej kämpa med ånger och kris när det nu är försent att bli gravid. Många är förstås nöjda med sina val men med tiden när man träffat tillräckligt många som krisar och deppar ihop när det är försent så är det lite svårt att bara nicka och le när man hör nästa som drar på med sin barnfrihet på ett lite för starkt sätt.

Jag har ingen åsikt om vad som är rätt val men det är bra om valet görs på rätt grunder, inte rädsla gömd i spädbarnsavsky eller idéer om att man blir helt låst hemma och inte är en tillgång om man har barn.

Jag tycker att det är intressant att folk kan säga "jag tycker inte om barn". Det är ungefär som att säga "jag tycker inte om 30-åringar" eller 70-åringar. Det är väl individer man gillar eller inte gillar? Inte en åldersgrupp?

Sedan har jag full respekt för att en del inte vill ha barn, det är oftast ett moget och genomtänkt beslut, ibland kanske mer genomtänkt än när andra skaffar barn. 

Om man inte vill bli mamma eller pappa, ska man inte bli det heller. 

Jag, och de jag känner som tycker likadant, ser det egentligen som ganska självklart.

Det finns egenskaper hos människor som vi finner motbjudande och svåra att fördra, och dessa är samma för både barn och vuxna. Och dessa egenskaper är väldigt utmärkande hos barn.

Och egentligen är det ju inte så konstigt? Vi spenderar ju en hel del tid med att uppfostra barn till att lära sig bete sig på ett acceptabelt sätt som vuxna, och det gör vi ju eftersom barnsliga egenskaper inte är särskilt sympatiska.

Dels har vi det fysiska. Att snora, dregla, bajsa, kladda med mat, kräkas och kissa på ett allt annat än diskret sätt finner jag motbjudande, oavsett om det är ett barn eller vuxen. Det blir inte automatiskt gulligt för att det handlar om ett barn. Och det spelar ingen roll om det är för att de inte förstår bättre eller ej - jag väntar att umgås med personer tills de förstår bättre än så.

Även mentalt finner jag barn påfrestande. Jag har rent generellt väldigt svårt för högljudda och egocentriska personer, och det gäller även barn. Jag vill kunna umgås lugnt och vettigt, och blir irriterade på skrikiga människor (oavsett om det är en tjurig tvååring eller en full 35-åring med grabbgänget). 

Det är svårt att föra konversationer med barn, jag är inte mycket för att leka, det finns inga gemensamma intressen. 

Jag har mindre än noll gemensamt med barn. Jag kan inte relatera till dem, och upplever därför inte mycket annat än kladdiga och högljudda varelser som verkligen är störiga. 

Och sådana människor umgås jag inte med, vare sig barn eller vuxna.

Jag tycker bättre och bättre om barn ju äldre de blir.

Man behöver inte alls skaffa egna barn. Inte vara intresserad eller exalterad över andras barn

Men att säja att spädbarn generellt är så motbjudande att du får obehagsrysningar och hellre klappar en hårig spindel, ja det låter konstigt och jag förstår om du får konstiga blickar om du ens antyder sådant. Det sitter väl annars i biologin att ta hand om och skydda ett spädbarn även om det inte är ens eget. Det är samma funktion som gör att vi tycker kattungar o hundvalpar är gulliga, vi är programmerade att beskydda och vårda hjälplösa barn, även om det inte är vårt.

Ok, det funkar inte så för dej och då är det bra att du lever i en tid då man kan välja!

Jag är ointresserad av

hästar och katter men tycker ändå de är vackra, det låter skumt att känna sånt obehag. Min första tanke när jag läste trådstarten var att det är ett skydd, du vet att det är risk för tjat och kommentarer när du inte skaffar barn, och folk brukar kanske säja att du ska ångra dej. Om du då tar i ordentligt, avskyr och ryser, så har du tagit bort de små frågorna som du skulle kunna ställa dej själv och har gjort så att beslutet ser enkelt ut.

Jag fick nyligen reda på ytterligare en barnlös vän som visar sej kämpa med ånger och kris när det nu är försent att bli gravid. Många är förstås nöjda med sina val men med tiden när man träffat tillräckligt många som krisar och deppar ihop när det är försent så är det lite svårt att bara nicka och le när man hör nästa som drar på med sin barnfrihet på ett lite för starkt sätt.

Jag har ingen åsikt om vad som är rätt val men det är bra om valet görs på rätt grunder, inte rädsla gömd i spädbarnsavsky eller idéer om att man blir helt låst hemma och inte är en tillgång om man har barn.

Det är ju en väldig skillnad på att inte vilja har barn och på att inte tycka om barn.
Att inte tycka om barn generellt är sjukt. Det är som att inte gilla män eller kvinnor. Eller att inte gilla gamla. Barn är människor i en viss fas i livet. Kan du själv se en fas i livet då du inte förtjänade att bli omtyckt på grund av din ålder?

Människor som inte tycker om barn har känslomässiga problem och borde ta sig en funderare på hur de ser på andra människor egentligen. Dom förtjänar varken respekt eller ett gott bemötande.