Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Vad är syftet med trådstarten?

Folk med åsikter som de själva anser vara lite udda vill så gärna prata om dem på forum som detta. Varför det?
Du får väl den respekt du förtjänar. Som alla andra. Att skriva på ett forum som heter Familjeliv och inte gilla barn. Vad hade du räknat med?

Jagvtycker ingenting om att du inte vill ha barn. Alls. Det tycker jag är ett rent personligt val som andra inte ska ha synpunkter på.

Däremot tycker jagvatt det är oförskämt att berätta för andra som har barn/bebisar att man tycker att barn/bebisa är otäcka. (Om vi pratar irl nu och inte ett teoreriskt resonemang på nätet). Jag håller inte heller med om att det skulle vara ok att ha den attityden mot hundar. De flesta hundägare som jag känner skulle bli förolämpade om någon sa att de fann hundar motbjudande och hellre klappade en hårig spindel än deras hund.

Man behöver inte alls skaffa egna barn. Inte vara intresserad eller exalterad över andras barn

Men att säja att spädbarn generellt är så motbjudande att du får obehagsrysningar och hellre klappar en hårig spindel, ja det låter konstigt och jag förstår om du får konstiga blickar om du ens antyder sådant. Det sitter väl annars i biologin att ta hand om och skydda ett spädbarn även om det inte är ens eget. Det är samma funktion som gör att vi tycker kattungar o hundvalpar är gulliga, vi är programmerade att beskydda och vårda hjälplösa barn, även om det inte är vårt.

Ok, det funkar inte så för dej och då är det bra att du lever i en tid då man kan välja!

Jag är ointresserad av

hästar och katter men tycker ändå de är vackra, det låter skumt att känna sånt obehag. Min första tanke när jag läste trådstarten var att det är ett skydd, du vet att det är risk för tjat och kommentarer när du inte skaffar barn, och folk brukar kanske säja att du ska ångra dej. Om du då tar i ordentligt, avskyr och ryser, så har du tagit bort de små frågorna som du skulle kunna ställa dej själv och har gjort så att beslutet ser enkelt ut.

Jag fick nyligen reda på ytterligare en barnlös vän som visar sej kämpa med ånger och kris när det nu är försent att bli gravid. Många är förstås nöjda med sina val men med tiden när man träffat tillräckligt många som krisar och deppar ihop när det är försent så är det lite svårt att bara nicka och le när man hör nästa som drar på med sin barnfrihet på ett lite för starkt sätt.

Jag har ingen åsikt om vad som är rätt val men det är bra om valet görs på rätt grunder, inte rädsla gömd i spädbarnsavsky eller idéer om att man blir helt låst hemma och inte är en tillgång om man har barn.

Har inga synpunkter på det alls. Du gör som du vill. Men jag tycker inte att man behöver kalla dem för motbjudande. Så säger man inte om tiol exempel gamla eller funktionsnedsatta heller.

Nu borde jag kanske inte svara i tråden (jag är inte en kvinna som inte tycker om barn och kan säga hur jag bemöts) men vill ändå erbjuda mina tankar.

Det låter som att du träffar på otroligt oförskämda och otrevliga människor. Det ingår väl i vanligt hyfs att inte hålla på att fråga och pracka på andra sina åsikter. Att fråga en barnlös 35-åring med partner varför hon vill köpa ett hus utan att vilja skaffa barn låter helt gränslöst. Jag skulle ha svårt att svara trevlig och snyggt på den typen av kommentarer. Antagligen skulle jag svara något otrevligt med fula ord, eller sås kulle jag inte kunna låta bli att försöka få personen att inse sin otrevlighet genom att elakt driva med den... 
Så, om någon på ett oförskämt och gränslöst sätt ifrågasatt och kommenterat din barnfrihet förstår jag helt om du svarat att du hellre klappar en hårig spindel än ett spädbarn.

Samtidigt är kommunikation ett samspel. Om du skulle stöta på en barndomskompis på stan som glädjestrålande utropar att hon äntligen väntar barn tycker jag att det skulle vara rent oförskämt att svara något annat än: "Vad roligt för dig, grattis!"
Ett orimligt svar skulle vara: "Jag beklagar, det är min värsta mardröm att tänka mig att vara låst till en grinande bajsande kräksmaskin. Kan du göra abort så du slipper?"  Och om du svarade i den stilen skulle jag förstå om folk tyckte att det inte vara "okej att ha personliga preferenser" - inte för att de personliga preferenserna är fel utan för att det skulle vara rent oförskämt, otrevligt och elakt att uttrycka sig så om någon annans upplevda lycka.

Men så länge som du inte går runt och opåkallat berättar för föräldrar att du tycker att barn är obehagliga, äckliga och jobbiga tycker jag definitivt inte att det är något fel att inte tycka om eller vilja ha barn. 

Gällande jämförelsen med hundar eller hästar ser jag det ungefär likadant. Eller med andra intressen och passioner. Om en ny kollega glädjestrålande berättar att hens häst just lärt sig ett nytt trick finns det ingen anlending för mig att svara att hästar är äckliga, dyra jobbiga, utan jag bekräftar den andras känslor eller säger möjligen att jag aldrig har fastnat för ridning. 

Common sense. 

Nu finns det ju en massa andra ämnen på FL.som inte handlar om barn ,så klart även barnfria kan vara här .

Jag tycker att det är intressant att folk kan säga "jag tycker inte om barn". Det är ungefär som att säga "jag tycker inte om 30-åringar" eller 70-åringar. Det är väl individer man gillar eller inte gillar? Inte en åldersgrupp?

Sedan har jag full respekt för att en del inte vill ha barn, det är oftast ett moget och genomtänkt beslut, ibland kanske mer genomtänkt än när andra skaffar barn. 

Om man inte vill bli mamma eller pappa, ska man inte bli det heller. 

Tusen chanser att göra något bra och tusen chanser att göra något dåligt.
Det går jämnt ut.

Sen kan vi inte förneka att överbefolkning är ett problem. Ur ett större perspektiv är det mer destruktivt än konstruktivt att skaffa barn, om vi ska vara realistiska

Jag, och de jag känner som tycker likadant, ser det egentligen som ganska självklart.

Det finns egenskaper hos människor som vi finner motbjudande och svåra att fördra, och dessa är samma för både barn och vuxna. Och dessa egenskaper är väldigt utmärkande hos barn.

Och egentligen är det ju inte så konstigt? Vi spenderar ju en hel del tid med att uppfostra barn till att lära sig bete sig på ett acceptabelt sätt som vuxna, och det gör vi ju eftersom barnsliga egenskaper inte är särskilt sympatiska.

Dels har vi det fysiska. Att snora, dregla, bajsa, kladda med mat, kräkas och kissa på ett allt annat än diskret sätt finner jag motbjudande, oavsett om det är ett barn eller vuxen. Det blir inte automatiskt gulligt för att det handlar om ett barn. Och det spelar ingen roll om det är för att de inte förstår bättre eller ej - jag väntar att umgås med personer tills de förstår bättre än så.

Även mentalt finner jag barn påfrestande. Jag har rent generellt väldigt svårt för högljudda och egocentriska personer, och det gäller även barn. Jag vill kunna umgås lugnt och vettigt, och blir irriterade på skrikiga människor (oavsett om det är en tjurig tvååring eller en full 35-åring med grabbgänget). 
Det är svårt att föra konversationer med barn, jag är inte mycket för att leka, det finns inga gemensamma intressen. 
Jag har mindre än noll gemensamt med barn. Jag kan inte relatera till dem, och upplever därför inte mycket annat än kladdiga och högljudda varelser som verkligen är störiga. 

Och sådana människor umgås jag inte med, vare sig barn eller vuxna.

Jag tycker bättre och bättre om barn ju äldre de blir.

Se kommentar 39