Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Varför gjorde du inte abort om du nu inte ville ha det barnet? Var det för sent eller hann du inte innan du fick missfall?

Du får ju välja hur du vill leva ditt liv och det har inget med någon att göra. Det kommer alltid att finnas oförstående.

Jag har bara en fråga. Hur kommer det sig du finner barn så motbjudande och blir illa till mods att du hellre tar i en hårig spindel än i ett barn? Har du någon/några särskilda erfarenheter som bidragit?

För att det inte var enkelt att välja abort när jag hade mitt barn i magen, hade sett det lilla hjärtat på ultra. Jag fick också moderskänslor för det men hade samtidigt ångest över att jag egentligen inte ville ha det livet, att vara mamma. Jag valde att behålla det för det var ändå ett liv, mitt barn. Men livet som barnfri är det livet jag vill ha. Så när jag fick missfall var jag lättad. Då behövde inte jag avsluta ett liv utan det försvann av sig självt. Men jag skulle ha behållit det. Min man känner samma sak, att han vill ha det livet vi har tillsammans bara han och jag.

Tycker att det finns goda anledningar att säga att man ur en generell synpunkt inte gillar barn.
Det är svårt att säga att man inte gillar blåögda generellt, eller folk med brunt hår.

Men vad gäller barn går de ju igenom olika utvecklingsstadium rent neurologiskt, och det finns ju bevisligen kognitiva skillnader mellan barn och vuxna som påverkar saker såsom bl.a. beteendet.

Och om det är stadium och beteende som en hel del människor har svårt för - ja, so be it. Så länge de inte går runt och dränker andras ungar finns det ingen anledning att bli upprörd över det.  

Men det gäller också en del funktionshindrade och äldre människor. Tycker du illa om dem med?

Men är det inte minst lika känslokallt och empatistört att bara kunna älska ett barn som är en förlängning av en själv?

I en värld av miljöhot och överbefolkning är det konstigt att inte fler väljer att adoptera eller bli fosterfamiljer snarare än att skaffa egna barn. 
Med tanke på hur många här som ser det som självklart att man som människa (och framförallt kvinna) SKA älska alla barn kan det för mig låta som dubbelmoral att inte fler väljer att ta hand om de barn som redan finns hellre än att ha biologiska.

Jag har i så fall större respekt för de som väljer bort barn helt, för det är ett öppet och ärligt beslut som saknar dubbelmoral.

Sen är detta naturligtvis riktat till de som skuldbelägger och ondgör sig över att vissa människor inte gillar barn, eftersom det är de som sticker ut hakan.
Respekterar man andra och skaffar egna barn är det naturligtvis en annan sak. 

Folk är i allmänhet trevliga, men också ärligt talat ganska ointresserade av andras liv, så att var och varannan människa skulle bli upprörd över att du inte vill ha barn handlar garanterat om hur du uttrycker dig.

Och om man går efter hur du skriver här så är det inte svårt att förstå att folk blir provocerade. Du har inte tänkt tanken att det kanske faktiskt är du som skapar situationerna du beskriver?

Om dom beter sig som barn så är svaret ja.

Fast just DÄR har inte en "barnfri" en aning. Det är omöjligt att förstå den kärleken det innebär att vara förälder. Den går inte att jämföra med något. Vad du än tror om saken.

Sen att man är nöjd ändå är ju toppen.

Hej

Jag kan förstå att småbarnsföräldrar kan ta lite illa vid sig när du säger att du inte gillar barn. Det har inte att göra med att du inte vill ha några själv utan att det isf kan kännas obehagligt för dem att ha sina barn i närheten av dig. 

De som har hundar vill väl inte heller att de ska ska springa nära någon som inte tycker om djur. Det blir såklart en obehaglig känsla det är väl helt naturligt.

Om jag skall ge dig lite medvind så kan jag iaf säga att jag inte tycker att det är ett dugg konstigt att du inte vill ha barn trots att du är kvinna. Där tycker jag väl att samhället inte borde vara så dömande.