Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Barn har ofta väldigt många gemensamma nämnare, ju fler desto yngre dom är, om man jämför med vuxna. Små barn skriker, springer runt, kräver omedelbar uppmärksamhet och bekräftelse. Barn kan inte kontrollera sina känslor. Barn rör sig på ett speciellt sätt, det är yviga och plötsliga rörelser. Barn har svårt för att sitta stilla och har väldigt dåligt tålamod. Barn är inte medvetna om att andra människor i omgivningen kan bli störda av deras känsloutbrott. Barn har inte lärt sig hur man beter sig helt enkelt, av förklarliga skäl.

Jag gillar inte heller barn av de anledningar jag beskrev ovan. Jag har aldrig gillat barn i hela mitt liv. Det är inget jag kan styra över. Det bara är så. Alla har vi något vi inte gillar. Det är inget konstigt med det. 

Om dom beter sig som barn så är svaret ja.

En person som jag, som tycker att småbarn generellt är väldigt ointressanta och rätt besvärliga om de är i pluralis är någon som du inte umgås med, även om ditt barn inte är med?

När jag var utan barn, så umgicks jag med flera som hade barn, men utan deras barn. De gjorde vuxensaker ihop med mig. Jag tror det var flera som hade barn, vars barn jag aldrig träffade, för vi umgicks inte på det sättet.

Samma sak när jag hade småbarn, jag hade vänner som jag aldrig tog med mig sonen när jag träffade dom, och andra gick det utmärkt att ta med sig sonen när man umgicks.