Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Det där är ett vanligt, men väldigt okunnigt, argument.

Vi som inte är förtjusta i barn har sällan eller aldrig problem med empati. Tvärtom, jag bryr mig mycket om människor som jag känner och har  utöver det jobbat ideellt för både människor och djur i övrigt med. Är oftast den som står lojalast kvar, vad du än tror. 

Många försöker hitta förklaringar till beteenden som de inte förstår. Oftast försöker de hitta nedsättande förklaringar. Var det inte Goethe som skrev att "människor hånar vad de inte förstår"

Du behöver inte förstå. Men du behöver respektera. Och du bör, liksom alla andra i den här tråden har gjort, kunna hålla en öppen syn utan att hänge dig till ganska låga generaliseringar. 

Det är nog snarare så att världen inte skulle fungera ifall alla skaffade barn. Många ambitiösa och duktiga personer som kan göra nytta i samhället på andra sätt blir "låsta" i en mammaroll ifall de skaffar barn. 

Och väldigt många av världens mest intelligenta och framgångsrika kvinnor har valt bort barn, just för att de har så mycket annat att ge och kan också ge det mycket bättre om de inte är låsta hemma. 

Fel tror jag inte, eftersom det är frekvent förekommande. Det är ungefär som att säga att homosexualitet är fel, eftersom det inte är en majoritet, men det är ändå så pass vanligt att det blir rätt märkligt att avskriva dem som något sjukligt avvikande. 

Hur vet du att jag och andra barnfria inte får uppleva den där bästa känslan i världen? Vi kanske kan uppleva den på annat sätt? Vi kanske har andra som betyder lika mycket för oss som dina barn gör?

Jag som har barn delar inte alls din uppfattning, självklart älskar jag min son, men jag lever inte genom mitt barn och är väldigt säker på att jag hade haft ett lika bra och meningsfullt liv även om jag inte hade haft barn.

Känslan av medlidande är ömsesidig. 

Och hur vet du det? Vad vet du om hur jag känner, att jag aldrig känt någon kärlek som är jämförbar?

Men jag HAR barn och jag upplever inte kärleken till mitt barn något utöver det vanliga. Han är en viktig person för mig och har kommit in i mitt liv i och med att jag är hans mamma, den kärleken jag upplever till min son är självklart unik, men lika stark som den jag upplever till min sambo, men självklart helt olika och baseras på olika saker.

Jag tror inte att du själv upplevt stark barnlängtan. Om du hade det skulle du veta att det är en väldigt stark längtan/drift som tar över hela ens väsen, och att jordens knappa resurser inte stoppar en från att skaffa barn om man känner så. Helt ärligt, känner du själv någon med stark barnlängtan som avstått på grund av jordens resurser?

Sen att det kan vara ett mer övertänkt beslut att inte skaffa barn än att skaffa barn, det håller jag med om. Om man verkligen verkligen vill ha barn, då håller man inte på och grubblar så mycket på för- och nackdelar.

Ja, faktiskt. Har de i mitt umgänge som kanaliserat sin barnlängtan genom att vara fosterföräldrar eller stödfamilj istället. Känner också ett par som just nu går igenom process för en andra adoption, trots att de inte har fertila problem. Och det är vad jag och min partner kommit överens om att göra också, hellre än skaffa biologiska. Just nu kanaliserar han genom att stå sina systerbarn väldigt nära, och han har även varit ledare för ungdomsrörelser.

Allt detta har varit medvetna val av honom, mig och de vänner som jag känner.

Kanske ligger det helt enkelt något i statistiken som säger att högutbildade i storstäder är mer benägna att leta alternativ för biologiska barn. Samhällsfrågor och kunskap om omvärlden är ju självklara ämnen där jag umgås, och där är det långt ifrån självklart att obetänksamt skaffa barn utan att se över andra alternativ.

Ert sätt att tänka är lika främmande för oss som vårt sätt att tänka är för er.

Skillnaden är bara att ni verkar ha begränsade förmågor att förstå att folk kan vara olika och förhålla sig till samma fråga på olika sätt, medan vi är smärtsamt medvetna om att biologiska barn ofta är en omedveten handling skapad av inget annat än ren instinkt hos väldigt många.

Kanske kommer du aldrig att förstå att de människor jag beskriver faktiskt är fler än bara inom min sfär. Tvärtom, det mesta tyder på att det ökar, och om bara någon generation kanske det är ett allmängiltigt sätt att fundera kring barnfrågan.

Påstått och påstått... Att du får mindre tid till annat är ju naturligt. Det finns ju bara 24 timmar per dygn. Det är säkert olika hur olika föräldrar väljer att prioritera, men ser jag till de jag känner som har barn är det väsentligt mindre tid som de har över till annat. Men INGEN barnfri här har skrivit något om att de vet allt om att ha barn. Var har du fått det ifrån?

Men att barn tar tid är väl självklart, om man planerar att vara en närvarande förälder. Det är ett val föräldrar gör, men ett val som många barnfria inte vill göra. De har annat i livet som ger dem eufori, mening och kärlek. Och till skillnad från dig, som inte riktigt visste vad du ville, så vet de flesta barnfri vad de vill, och är trygga i det beslutet.

Därför att beslutet ofta blir ifrågasatt och att jag många gånger fått höra att jag kommer att ångra mig.

Därför försöker jag förekomma genom att säga direkt att jag (och enligt forskning de flesta i min situation) är trygga i beslutet. Ta och googla lite, finns rätt bra info idag om barnfrihet och de som väljer den vägen.

Tyvärr verkar det inte gardera mig mot de som ska ifrågasätta att jag använder ordet "trygg". Suck.... Det finns folk till allt