Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag kan ha lite svårt att förstå dubbelmoralen kring detta.

Många småbarnsföräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för varandra eller för sig själva. De suckar efter myskvällar med partner, och kan ibland säga att de är avundsjuka på att jag kan göra som jag vill med min fritid (myskvällar, utekvällar, spontanresor).

Men om jag då säger att jag är glad och nöjd med mitt val att aldrig skaffa barn är det många som ändå surar till. Då heter det ofta att jag kommer att ångra mig, att jag inte prioriterar rätt, att jag inte förstår mitt eget bästa, eller att jag till och med saknar känslor.

Det känns med andra ord som om det är okej för föräldrar att längta efter myskvällar och spontanresor, men det är inte okej för barnfria att ha myskvällar eller spontanresor. 

Ja du, kan jag också ha svårt att förstå.

Men jag tycker mig märka att en del av de som klagar på sina småbarnsår vill ändå få höra hur duktiga de är och hur avundsvärda deras liv är med sina barn. Och om man helt ärligt inte delar den synen kan det bli provokativt. 
Många verkar ha ett behov av att antingen inför sig själv eller andra rättfärdiga sina beslut, och bevisa för omvärlden att de ändå är "vinnarna" och har gjort rätt. 

Hade varit så mycket enklare ifall folk kunde förstå att olika saker kan vara rätt för olika människor. Jag tar inte ifrån dem deras babylycka, men önskar att de inte kunde försöka ta ifrån mig den lycka jag känner över att inte ha barn. 

Jag har inte heller vart speciellt förtjust i andras barn utan mest tyckt många vart gapiga och gnälliga varelser. Ville inte ha barn så länge jag levde med min förra sambo men när jag träffade min blivande man föll allt på plats. Allt kändes självklart och jag började längta efter att bilda min egen familj. Är ff inte förtjust i alla ungar, många ÄR jobbiga som fan så man har lust att be de hålla tyst. Men sen jag fick barn så blev toleransen ändå större för andras ungar. Den helt otroliga kärlek jag känner till mina nu tonåringar är större än något annat.

De är det absolut viktigaste i mitt liv. Hade lätt kunnat dö för deras skull. Känslan när man får en go kram av dem går inte beskriva... När man får ett " mamma jag älskar dig så mycket" ...

Men visst är småbarnsåren tuffa många gånger. Absolut. Men det är så värt det. Självklart respekterar jag de som inte vill ha barn. Upp till var och en.

Men det är synd att ni inte får känna bästa känslan i världen.. Och lite synd att det finns de som kämpar och inget hellre vill än att få barn. Men men, ibland är livet inte rättvist.

Ni missar något stort...

Myskvällar? Det var väl du som skrev i en annan tråd att ni inte hade det värst bra? Och myskvällar kan man ha i massor trots barn. Min son har aldrig vart nåt skrikigt barn utan somnar snällt vid 19.30 till ca 6.30. Vi har hela kvällarna på oss.

Jag är också barnfri och så nöjd med det beslutet. Jag vet att många har svårt att förstå hur en kvinna inte kan vilja ha barn. Blev gravid i misstag och kände en sådan panik. Kunde inte se något positivt med det bara negativt att leva ett liv med ett barn. När folk sa vad jag är negativ och se det positiva kunde jag inte se det alls. När jag frågade vad det är sa de du får ju ett barn. Kände bara nej jag vill inte! Som att livet tog slut. Hemskt. Som tur fick jag missfall.

Fast just DÄR har inte en "barnfri" en aning. Det är omöjligt att förstå den kärleken det innebär att vara förälder. Den går inte att jämföra med något. Vad du än tror om saken.

Sen att man är nöjd ändå är ju toppen.

För att du inte har något att jämföra med såklart. Men som sagt. Tro vad du vill :).