Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag förstår helt om man inte är intresserad av barn eller att skaffa egna, men att tycka illa om dem låter inte friskt.

Känslan av medlidande är ömsesidig. 

Hej

Jag kan förstå att småbarnsföräldrar kan ta lite illa vid sig när du säger att du inte gillar barn. Det har inte att göra med att du inte vill ha några själv utan att det isf kan kännas obehagligt för dem att ha sina barn i närheten av dig. 

De som har hundar vill väl inte heller att de ska ska springa nära någon som inte tycker om djur. Det blir såklart en obehaglig känsla det är väl helt naturligt.

Om jag skall ge dig lite medvind så kan jag iaf säga att jag inte tycker att det är ett dugg konstigt att du inte vill ha barn trots att du är kvinna. Där tycker jag väl att samhället inte borde vara så dömande.

Det är varken mer eller mindre sjukt/friskt än att tycka illa om exempelvis hundar.

Jag kan exempelvis inte tycka att det känns helt friskt att sjukförklara personer på grund av att de inte har samma preferenser som en själv.

Men kära nån....

Som det redan har skrivits i den här tråden:

Vi dödar inte barn på altare.

Vi sparkar inte dem som fotbollar på stan.

Det är INTE vi som ligger bakom alla oförklarliga fall av plötslig spädbarnsdöd.

Du förstår väl ändå någonstans att vi inte skadar barn? Hur många människor känner du som på riktigt skadar alla människor som de vid något tillfälle i livet kan finna störiga eller jobbiga?

Och vad gäller hundar... din poäng är ganska intressant, ur en annan synpunkt.

Jag har hund. Jag vet att det finns folk som inte tycker om hundar.

Och jag finner det så självklart att det inte ens ska behöva sägas att jag inte tvingar på andra min hund, ifall de inte uttryckligen har sagt att de vill hälsa på henne. Hon får inte springa fram till folk. Hon är en uppfostrad hund, och jag är en seriös matte som ser det som mitt ansvar att ha uppsyn över min hund.

Om alla föräldrar tänkte likadant skulle nog folk som tyckte illa om barn vara betydligt färre.

Om föräldrar uppfostrade sina barn, höll uppsikt över dem, inte lät dem springa omkring bland andra och således springa ned dem eller kladda på dem eller skrika högt precis bredvid dem så skulle toleransen vara betydligt högre från mig och andra.

Om föräldrar inte tvingade på andra sina barn genom att ta med dem även där det är olämpligt/oannonserat eller satte sitt spädbarn armarna på någon som inte är ett dugg intresserad skulle också toleransen vara högre.

Om föräldrar inte bara log lite överslätande eller ibland rent överseende när deras barn stör främlingar på stan eller i affären, utan istället tillrättavisade sina barn skulle nog också toleransen vara högre.

Det är helt sjukt att man ska sitta och behöva förklara sånt här

Jag är barnfri, och har heller aldrig gillat barn. 

Väldigt många förfasas över det, och kanske är den reaktionen extra stark eftersom jag är en kvinna. 

Många menade frågor och småleendes blinkningar om den biologiska klockan har stelnat rejält när jag sagt att jag rent ut sagt finner barn motbjudande. Jag är 35 år, och enligt alla konstens regler ska min klocka ha tickat för länge sedan, och jag borde istället ha börjat gå in i ett stadium av depression och skräck över att förbli barnlös. Den reaktionen har blivit ännu starkare nu när jag och min partner börjar titta på hus. Folk har frågat oss rent ut varför vi ska köpa ett hus om vi inte vill skaffa barn.

Nu, vid 35, vågar jag faktiskt vara mer ärlig än vad jag var tidigare. Jag ser inte längre poängen med att hymla om att jag faktiskt inte gillar barn, och att till och med upplever obehag när jag ser spädbarn och småbarn. Jag klappar hellre en hårig spindel än håller i ett spädbarn. 

Men jag har förstått att sådan ärlighet icke är önskvärt. Det är okej för andra att säga att de inte gillar hundar eller hästar eller andra levande varelser som många andra människor älskar och inte kan tänka sig ett liv utan. Men när det gäller just barn är det inte längre okej att ha personliga preferenser, utan där ska man tycka lika (eller åtminstone uttrycka lika).

Dessa åsikter är så starka att jag känner att jag endast som anonym här kan uttrycka rakt ut:

Jag tycker inte om barn. Och ju yngre de är, desto starkare blir mina obehagsrysningar.