Varför ska du ha hus om ni inte ska ha barn? Ja jag är seriös med frågan :)
Alla är vi barnlösa innan vi fick barn, vissa längre än andra. Jag ändrade mig plötsligt efter att inte ha velat ha barn men så kanske det inte blir för dig. Jag tycker synd om alla som inte får uppleva det, det är för mig och de flesta föräldrar det mest fantastiska som hänt, men känner man som du ska man givetvis inte skaffa några.
Visa gärna var jag skrivit att "jag lever genom mina barn". Du får det att låta som att man inte kan ha ett eget liv bara för att man upplever kärleken till barnen som något utöver det vanliga.
Jag skiter uppriktigt i om folk skaffar barn eller inte eller om någon/några på fl anser att kärleken till sitt barn inte är det största. Har man inte barn kan man ändå omöjligt veta om den kärleken kan jämföras med någonting annat.
Jag kan känna att mina väninnor med barn ser ner på mitt liv lite, som att mitt liv inte skulle vara meningsfullt eller innehållsrikt bara för att jag inte har barn. Lite nedlåtande helt enkelt. Samtidigt ser jag hur de åldras snabbare, skiljer sig till höger och vänster, kämpar med att få livspusslet gå ihop, har dålig ekonomi, aldrig får sova ordentligt eller få tillräckligt med egentid, hur de intellektuellt förfaller och tappar bort sina intressen. Så ja, jag bemöts väl med en slags klappa-på-huvudet-attityd för att jag inte förstår det positiva med barn, samtidigt som deras liv verkar rent ut sagt mardrömslika.
Känslan av medlidande är ömsesidig.
Det är varken mer eller mindre sjukt/friskt än att tycka illa om exempelvis hundar.
Jag kan exempelvis inte tycka att det känns helt friskt att sjukförklara personer på grund av att de inte har samma preferenser som en själv.
Men kära nån....
Som det redan har skrivits i den här tråden:
Vi dödar inte barn på altare.
Vi sparkar inte dem som fotbollar på stan.
Det är INTE vi som ligger bakom alla oförklarliga fall av plötslig spädbarnsdöd.
Du förstår väl ändå någonstans att vi inte skadar barn? Hur många människor känner du som på riktigt skadar alla människor som de vid något tillfälle i livet kan finna störiga eller jobbiga?
Och vad gäller hundar... din poäng är ganska intressant, ur en annan synpunkt.
Jag har hund. Jag vet att det finns folk som inte tycker om hundar.
Och jag finner det så självklart att det inte ens ska behöva sägas att jag inte tvingar på andra min hund, ifall de inte uttryckligen har sagt att de vill hälsa på henne. Hon får inte springa fram till folk. Hon är en uppfostrad hund, och jag är en seriös matte som ser det som mitt ansvar att ha uppsyn över min hund.
Om alla föräldrar tänkte likadant skulle nog folk som tyckte illa om barn vara betydligt färre.
Om föräldrar uppfostrade sina barn, höll uppsikt över dem, inte lät dem springa omkring bland andra och således springa ned dem eller kladda på dem eller skrika högt precis bredvid dem så skulle toleransen vara betydligt högre från mig och andra.
Om föräldrar inte tvingade på andra sina barn genom att ta med dem även där det är olämpligt/oannonserat eller satte sitt spädbarn armarna på någon som inte är ett dugg intresserad skulle också toleransen vara högre.
Om föräldrar inte bara log lite överslätande eller ibland rent överseende när deras barn stör främlingar på stan eller i affären, utan istället tillrättavisade sina barn skulle nog också toleransen vara högre.
Det är helt sjukt att man ska sitta och behöva förklara sånt här
Jag och min syster diskuterade barn eller icke barn bara för någon vecka sedan.
Hon har egna barn, och har alltid gillat barn,
MEN
Hoin säger numera att hon finner det svårare och svårare att gilla barn. Och hon säger rent ut att det beror på föräldrarna.
På att föräldrar dag inte vill uppfostra sina barn. De tror att de kränker barnet om man säger ordet "nej", eller om man visar vilka gränser som gäller i mänskligt samband.
Och det är rent ut sagt föräldrar som du, som gör att många inte tycker om barn.
I din roll som förälder ingår tillsyn, uppfostran och respekt för medmänniskor. Jag ser hellre att folk inte skaffar barn än inte tar sin roll som förälder på allvar.
Jag vet bara det du berättar.
Och det är att du inte anser att man kan uppfostra barn till att inte störa andra människor, såsom att exempelvis springa runt/till främmande folk eller hoppa på deras tår.
Jag är kvinna, 27 år, snart. Har fast förhållande sedan 3 år.
Är inte det minsta sugen på barn. Det känns som en för stor uppoffring av min frihet, sömn och spontanitet. Och på senare år har jag utvecklat lite av en irritation gentemot (ouppfostrade) barn. Finns särskilt ett sådant i släkten som jag inte orkar med. Vet ju att det är föräldrarna som är orsaken och det egentliga problemet men jag står bara inte ut med en kladdig och klåfingrig unge som är toralt respektlös. Dessutom känner jag inte att min sambo är den ultimata papan...
Men huvudsakligen är det det enorma tidskrävande och rutinkrävande ansvaret som jag absout inte vill ta på mig. Jag vill inte sätta någon annan först. Jag har inte ork till det. Min energi räcker knappt till som det är nu.
Det var inte mig du riktade frågan till, men jag måste bara få undra vad du menar? För min del, som resonerar likadant, är det två saker som spelar roll - för det första att jag inte vill skaffa barn som får leva i den värld som jag tyvärr tror kommer att komma i och med klimathotet (och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel). För det andra är det framtida människor. De är förstås, per definition "andras ungar", men vad har det att göra med något?