Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Man behöver inte alls skaffa egna barn. Inte vara intresserad eller exalterad över andras barn

Men att säja att spädbarn generellt är så motbjudande att du får obehagsrysningar och hellre klappar en hårig spindel, ja det låter konstigt och jag förstår om du får konstiga blickar om du ens antyder sådant. Det sitter väl annars i biologin att ta hand om och skydda ett spädbarn även om det inte är ens eget. Det är samma funktion som gör att vi tycker kattungar o hundvalpar är gulliga, vi är programmerade att beskydda och vårda hjälplösa barn, även om det inte är vårt.

Ok, det funkar inte så för dej och då är det bra att du lever i en tid då man kan välja!

Jag är ointresserad av

hästar och katter men tycker ändå de är vackra, det låter skumt att känna sånt obehag. Min första tanke när jag läste trådstarten var att det är ett skydd, du vet att det är risk för tjat och kommentarer när du inte skaffar barn, och folk brukar kanske säja att du ska ångra dej. Om du då tar i ordentligt, avskyr och ryser, så har du tagit bort de små frågorna som du skulle kunna ställa dej själv och har gjort så att beslutet ser enkelt ut.

Jag fick nyligen reda på ytterligare en barnlös vän som visar sej kämpa med ånger och kris när det nu är försent att bli gravid. Många är förstås nöjda med sina val men med tiden när man träffat tillräckligt många som krisar och deppar ihop när det är försent så är det lite svårt att bara nicka och le när man hör nästa som drar på med sin barnfrihet på ett lite för starkt sätt.

Jag har ingen åsikt om vad som är rätt val men det är bra om valet görs på rätt grunder, inte rädsla gömd i spädbarnsavsky eller idéer om att man blir helt låst hemma och inte är en tillgång om man har barn.