Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?
Jag är barnfri, och har heller aldrig gillat barn.
Väldigt många förfasas över det, och kanske är den reaktionen extra stark eftersom jag är en kvinna.
Många menade frågor och småleendes blinkningar om den biologiska klockan har stelnat rejält när jag sagt att jag rent ut sagt finner barn motbjudande. Jag är 35 år, och enligt alla konstens regler ska min klocka ha tickat för länge sedan, och jag borde istället ha börjat gå in i ett stadium av depression och skräck över att förbli barnlös. Den reaktionen har blivit ännu starkare nu när jag och min partner börjar titta på hus. Folk har frågat oss rent ut varför vi ska köpa ett hus om vi inte vill skaffa barn.
Nu, vid 35, vågar jag faktiskt vara mer ärlig än vad jag var tidigare. Jag ser inte längre poängen med att hymla om att jag faktiskt inte gillar barn, och att till och med upplever obehag när jag ser spädbarn och småbarn. Jag klappar hellre en hårig spindel än håller i ett spädbarn.
Men jag har förstått att sådan ärlighet icke är önskvärt. Det är okej för andra att säga att de inte gillar hundar eller hästar eller andra levande varelser som många andra människor älskar och inte kan tänka sig ett liv utan. Men när det gäller just barn är det inte längre okej att ha personliga preferenser, utan där ska man tycka lika (eller åtminstone uttrycka lika).
Dessa åsikter är så starka att jag känner att jag endast som anonym här kan uttrycka rakt ut:
Jag tycker inte om barn. Och ju yngre de är, desto starkare blir mina obehagsrysningar.
Nu borde jag kanske inte svara i tråden (jag är inte en kvinna som inte tycker om barn och kan säga hur jag bemöts) men vill ändå erbjuda mina tankar.
Det låter som att du träffar på otroligt oförskämda och otrevliga människor. Det ingår väl i vanligt hyfs att inte hålla på att fråga och pracka på andra sina åsikter. Att fråga en barnlös 35-åring med partner varför hon vill köpa ett hus utan att vilja skaffa barn låter helt gränslöst. Jag skulle ha svårt att svara trevlig och snyggt på den typen av kommentarer. Antagligen skulle jag svara något otrevligt med fula ord, eller sås kulle jag inte kunna låta bli att försöka få personen att inse sin otrevlighet genom att elakt driva med den...
Så, om någon på ett oförskämt och gränslöst sätt ifrågasatt och kommenterat din barnfrihet förstår jag helt om du svarat att du hellre klappar en hårig spindel än ett spädbarn.
Samtidigt är kommunikation ett samspel. Om du skulle stöta på en barndomskompis på stan som glädjestrålande utropar att hon äntligen väntar barn tycker jag att det skulle vara rent oförskämt att svara något annat än: "Vad roligt för dig, grattis!"
Ett orimligt svar skulle vara: "Jag beklagar, det är min värsta mardröm att tänka mig att vara låst till en grinande bajsande kräksmaskin. Kan du göra abort så du slipper?" Och om du svarade i den stilen skulle jag förstå om folk tyckte att det inte vara "okej att ha personliga preferenser" - inte för att de personliga preferenserna är fel utan för att det skulle vara rent oförskämt, otrevligt och elakt att uttrycka sig så om någon annans upplevda lycka.
Men så länge som du inte går runt och opåkallat berättar för föräldrar att du tycker att barn är obehagliga, äckliga och jobbiga tycker jag definitivt inte att det är något fel att inte tycka om eller vilja ha barn.
Gällande jämförelsen med hundar eller hästar ser jag det ungefär likadant. Eller med andra intressen och passioner. Om en ny kollega glädjestrålande berättar att hens häst just lärt sig ett nytt trick finns det ingen anlending för mig att svara att hästar är äckliga, dyra jobbiga, utan jag bekräftar den andras känslor eller säger möjligen att jag aldrig har fastnat för ridning.
Common sense.