Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag är kvinna, 27 år, snart. Har fast förhållande sedan 3 år.

Är inte det minsta sugen på barn. Det känns som en för stor uppoffring av min frihet, sömn och spontanitet. Och på senare år har jag utvecklat lite av en irritation gentemot (ouppfostrade) barn. Finns särskilt ett sådant i släkten som jag inte orkar med. Vet ju att det är föräldrarna som är orsaken och det egentliga problemet men jag står bara inte ut med en kladdig och klåfingrig unge som är toralt respektlös. Dessutom känner jag inte att min sambo är den ultimata papan...

Men huvudsakligen är det det enorma tidskrävande och rutinkrävande ansvaret som jag absout inte vill ta på mig. Jag vill inte sätta någon annan först. Jag har inte ork till det. Min energi räcker knappt till som det är nu.