Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag kan känna att mina väninnor med barn ser ner på mitt liv lite, som att mitt liv inte skulle vara meningsfullt eller innehållsrikt bara för att jag inte har barn. Lite nedlåtande helt enkelt. Samtidigt ser jag hur de åldras snabbare, skiljer sig till höger och vänster, kämpar med att få livspusslet gå ihop, har dålig ekonomi, aldrig får sova ordentligt eller få tillräckligt med egentid, hur de intellektuellt förfaller och tappar bort sina intressen. Så ja, jag bemöts väl med en slags klappa-på-huvudet-attityd för att jag inte förstår det positiva med barn, samtidigt som deras liv verkar rent ut sagt mardrömslika.