Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?
Nu har jag ett barn själv, men rent generellt så tycker jag barn, som fenomen, är ointressanta och pluralis är det bara jobbiga. Att arbeta i en barnrik miljö hade gett mig nervsammanbrott.
Just det som du tagit upp, man kan inte prata med dom, de är (helt naturligt, det är något som man lär sig med tiden) omedvetna om hur man är mot andra, de bajsar, kissar, rapar, fiser, kladdar, kräks, skriker helt ogenerat inför alla andra.
Dessutom avskyr jag att leka, det är det tristaste som finns. Gillar inte barnpyssel heller för den delen.
Jag har nog sällan mött några konstiga reaktioner, men å andra sidan har jag flera, frivilligt, barnlösa vänner