Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Visst kan planeten det.
Men det behöver ju inte betyda att det är en bra idé att dränera jorden på resurser snabbare än vad den klarar av att återhämta.
Trängsel är inte problemet. Vem har sagt det? Det är mat och vatten och andra resurser som vi behöver för att överleva som är problemet.

Som en person innan skrev tycker de flesta av de som av altruistiska skäl inte skaffar barn om barn. Naturligtvis gör de en uppoffring då. Det är bara att läsa alla de många desperata barnlöshetstrådar här för att se att det kan bli till en djup sorg för den enskilda personen att avstå från ett barn som de längtar efter, men vissa personer klarar av att avstå det med tanke på en bättre framtid för andra. Naturligtvis är det värt credd, även om det sticker i ögonen på andra. Och det som för mig verkar konstigast är att det är de som borde vara mest tacksamma - dvs. de som har barn som kommer att uppleva värre problem än vår generation kring utarmningen - som verkar argast och mest provocerade.

Sen är det naturligtvis upp till var enskild person huruvida de har svårt för egenskaper som är naturliga för barn eller ej. Till skillnad från många andra grupper kan man nämligen tala om specifika egenskaper som hör till barndomen, men som normalt sett inte hör till vuxenvärlden. Så länge de inte skadar barn - och det finns absolut ingen indikation till det what so ever att de gör de - så får det vara upp till dem.

Men det är ju resurserna det hänger på, först och främst.
Vare sig vi vill det eller ej är vi svenskar dyra i drift för planeten. Enligt WWF tillhör vi värstingtoppen, enligt rapporter från i höstas.
En uppfostrad och osjälvisk individ i Sverige äter fortfarande och bär fortfarande kläder. De handlar fortfarande och använder fortfarande olika material.
Bästa sättet för oss att rädda världen är att minska befolkningen på jorden tills vi är ca 10 % av dagens befolkning, enligt dessa undersökningar. Förstår du verkligen inte hur absurt det i så fall är att hävda att vi ska rädda jorden genom att föda fler personer?

Jösses alltså...

Jag har alltid gissat att de som avstår från barn faktiskt är de som tänker både mest och bäst, och därför vet vilka val de gör, samt varför.

Efter att ha läst inläggen här har den teorin blivit till en övertygelse...

Det enda som de som hävdar att altruism i fråga om barnlöshet inte finns har bara lyckats åstadkomma två slutsatser:

"JAG skulle aldrig kunna vara så osjälvisk, och alltså kan ingen annan vara det heller"
"Bästa sättet att hindra överbefolkning är att föda fler barn"

Det är så typiskt!

Du nämner på ett ställe, i slutet av ett långt inlägg, att du väljer bort barn pga överbefolkning.

Många föräldrar klarar inte att höra det, utan går i gång på alla cylindrar. De nöjer sig inte med din inställning, utan ska ifrågasätta det till absurdum, även om de bara blir ännu surare av svaren. Och att det är en argumentation de inte kan vinna, eftersom ingen kan bestrida det faktum att vi ÄR överbefolkade.

Det är precis som barnfrågan i allmänhet, det som "barnfri" snackade om. Att det räcker inte med att säga att man inte har barn. Inte ens att säga att man inte vill ha barn.

Utan föräldrar ska ifrågasätta och Pressa tills personen ifråga säger att hon faktiskt inte vill ha barn. Och då blir föräldrar jättesura och upprörda, fast de själva har provocerat fram ett ärligt svar som de inte kan hantera.

Hur funkar hjärnan hos dessa personer? Är det DESSA gener som kommer att utgöra framtiden?? Isf går nog jorden under snabbare än vad ens föräldrarna tänkt sig

Var bara ett svar på en så sanslöst löjlig punkt.

Jag kommer nog att ha det bra så gammal, med tanke på alla gånger som jag hört att "mina barn kommer ta hand om dig när du blir gammal". Jag kommer ha hundratals personliga uppassare, uppenbarligen, så inte är jag orolig.

Jag tycker att en del saker är rätt intressant med diskussionen, speciellt i samhället (kanske lite mindre här). Men det verkar som om det finns ett par nämnare som är vanligare gemensamma än andra i frågan i att skaffa barn. Förutom analogier, avhandlingar som jag läst och artiklar (som typ denna www.fokus.se/2013/12/ifragasatt-frihet/) så ser jag även i mitt umgänge vilka det är som väljer vad.

Personer som anser sig ha rika liv är mer benägna att inte skaffa barn. Inte sällan är det personer som forskar/doktorerar, är kulturellt intresserad, reser för att upptäcka och inte för att sola, har många djupa intressen etc. Det är även ofta personer som är engagerade i miljö- och samhällsfrågor, och inte minst personer som ser empati och medmänsklighet som något större än bara empati för sin egen avkomma. Exempelvis:

"Han svarar att han bland annat åkt till Afghanistan för att försöka göra skillnad för någon annan än sig själv ? och han tänker ofta att han som barnfri kan verka i sammanhang som kommer andra till del. Han kan utsätta sig för saker som han antagligen inte skulle vilja om han hade ett barn väntande hemma. »Jag ser också en insats som hjälper en grupp utsatta människor som mer meningsfull än att föda upp ett privilegierat barn med hyfsat välordnat liv till min egen avbild«, skriver Fredrik Wass.

? De jag pratat med säger att den största anledningen att skaffa barn är att man kan skapa en avbild av sig själv. De talar om det som en positiv sak att göra. För mig låter det väldigt egocentriskt. Jag är inte alls intresserad av att skapa en person, forma en människa.

Argumentet att det är en god gärning för allmänhetens skull, fungerar om man betraktar det ur ett nationalekonomiskt perspektiv, alltså om man bara ser till det svenska samhället.

? Men inte om vi ser till hela världen. Jorden behöver inte fler människor"

Jag tror att det kanske är därför som de med barn inte anser att de utan har ett liv. De kanske inte hade särskilt djupa liv själva innan de skaffade barn. De kanske enbart kände empati först när de fick barn, och de kanske först då även ägnade sig åt något annat än sig själva. Jag får exempelvis ibland kommentaren att vadå, innan barn var man vara ute och rände och festade, och hur djupt är det?
Själv känner jag bara att vem fasen säger att det är vad barnfria gör? Om det är deras minnen av barnfria liv förstår jag att de upplever sitt liv som innehållslöst. Själv är jag engagerad i många organisationer och många frågor, och vill jag koppla av från det och göra något för min skull blir det ofta konserthuset, teater, museum och annat som ändå känns både kul och givande. Saker som öppnar förståelse och empati. Sådant som gör att jag kan vidga perspektiven från mig själv och eventuell spegelbild av mig själv.

Fast det stämmer inte alls, mina barnlösa vänner har ofta blivit ifrågasatta (utan att ens prata om det själv) varför de inte vill ha barn. 
Det har inte räckt med att de frågat varför, de som frågat har inte varit nöjda med svaret, alla svar har varit ej godkända.

De är, rent ut sagt, för djävligt trötta på detta ifrågasättande, inte för att de basunerar ut sitt beslut, men när de närmade sig 35-40 och fortfarande inte skaffat barn, så började frågorna blir mer och mer intima.

Nu är de över 50 hela gänget, och nu kommer kommentarerna "så ensam du kommer bli".

Fast det håller jag nog inte med om, just när det gäller barn så är det många som har åsikter,
Ifrågasätter du folks val av boende, deras inkomst, bara sådär? Nej, jag misstänker det.
Jag har själv mött detta (inte som fråga) ifrågasättande om barn eller inte barn. Som barnlös (vilket jag var rätt länge) och även som åskådare.
Mitt intryck är att vissa saker har man tydligen rätt att ifrågasätta (OBS inte fråga), det är när folk väljer aktivt att inte skaffa barn, folk som väljer att avstå från alkohol och folk som avstår från animaliska produkter.