Han är som helt förändrad efter vi fick barn

Jag är en man på 55 år pappa till en vuxen son.
Någonting säger mig att du kan vara runt 30 år; en vuxen person som har gått in i ditt förhållande med öppna ögon, högst frivilligt och fullt naturligt inte bara är beredd att resa dig och gå då du faktiskt har ett mycket litet barn tillsammans med den man du beskriver.
j
Jag vill understryka detta: Jag blir allvarligt oroad när jag läser vad du skriver. Jag har dock inte för avsikt att lägga skuld på dig eller döma dig för de beslut du tagit, samtidigt oroas jag av att det du just nu gör är att förminska dig själv genom att anpassa dig, hela tiden. Din man styr fullkomligt och han uppvisar massor av ilska i mina ögon, även om jag tror på dina ord att han aldrig har slagit dig.

Det är inte alls ovanligt att män känner sig åtsidosatta tiden efter att barnet är fött. Så kan det vara för att han inte har samma tillgång till sin kvinna på samma sätt för att barnet helt står i fokus och att han kan känna sig mer som det "bud" som skall hämta, handla, lyfta och fixa, utan att riktigt få vara med, samtidigt som hon är nära barnet hela tiden och dessutom bär omkring på maten naturligt tempererad. Här handlar det dock inte bara sund "avundsjuka från din mans sida. Denna man har problem som är större än så; problem som ligger hos honom och inte alls handlar om vare sig dig eller att ni har barn ihop, utan bara om honom.
Jag liksom andra ser bland annat det faktum att han dödade din hamster" som en skarpt ringande varningsklocka. Mitt råd till dig är att som absolut första och största åtgärd, skaffa dig en professionell samtalspartner; alltså någon som inte är familj eller vän. Detta för att du skall få ett öga utifrån, fri från personliga känslor till dig, honom och er. Vänta inte. Gör det nu.

Jag tycker för övrigt att du låter såväl klok som ärlig. Du vet vad dina vänner skall säga och frågar därför inte efter deras mening. Du är verkligen inte den enda som agerar så. Det finns naturligtvis flera saker som hindrar dig från att bara gå. Var dock inte ensam med detta längre. Var rädd om dig ....

Ännu en gång, tack för er respons!

Min hjärna har gått på högvarv sedan jag startade denna tråd och nej, jag vill inte leva såhär. Jag tänker ofta att allt kan bli som jag vill ha det bara jag är extra glad, ger extra kärlek och är positiv men det krävs inte speciellt mycket för att han ska bli irriterad/arg så det slutar med att jag lägger mig med en klump i magen och känner mig otillräcklig och värdelös.

Jag har ett förflutet som gjort att jag innan min sambo mådde riktigt dåligt och var singel i 5 år just för jag inte var redo för ett förhållande, när min sambo sedan kom in i mitt liv så har jag trott att jag var redo och bearbetat allt. Han har flera gånger påpekat att jag är den starkaste människan han känner och att han beundrar mig men när jag känner mig extra nere för sådant som hänt innan så har han ändå inte lyssnat, det är som att han inte bryr sig på riktigt fast han säger att han gör det, han kan t.ex avbryta mitt i min mening och fråga: "skulle vi käka kött idag?" Vilket får mig att känna mig mindre viktig igen. Som sagt, såhär vill jag inte ha det. Men jag tror även att det därför är svårare att lämna, mina anhöriga är sjukt måna om mig och mitt mående och de vet min historia vilket gör att de har varit extra glada för min skull att jag hittat denna fantastiska man och hur berättar jag för dom hur allt ser ut? Min dotter förtjänar allt!!! Jag har hittills tagit henne själv den mesta av tiden för att hon ska känna att varje sekund är hon älskad och önskad! Men ja, jag vill inte längre.... men så jäkla svårt. Säger jag att det är över nästa gång det blir bråk?

Återigen ett nästa gång..

Du svarade i mitt tidigare inlägg att du inte ville ha det så, varför fortsätter du? Han kommer inte att ändra på sig bara sådär. Han vet att du kommer att stanna så fort han gör nått litet som är bra.

Jag vet oxå att det är svårt att lämna, men det är bara att göra det.. Annars är du fast tills du begravs..

Är det en hyres el bostadslgh som är din? Står han med på något papper om lägenheten?

Jag känner igen mig en hel del i det du skriver. För mig tog det 1 år och ett våldtäktsförsök att lyckas kasta ut honom. Nu, 7 år senare har jag fortfarande tillfällen när jag "faller tillbaka " och mår dåligt av vad omgivningen gör för att det påminner om saker som han gjorde.
Så för din egen hälsas skull rekommenderar jag att du gör slut så fort som möjligt. Samtidigt vet jag hur svårt det är. Börja med att berätta för någon du har förtroende för; en vän eller en förälder. Du behöver inte berätta allt på en gång, men berätta något. Sen kan du berätta mer senare och så kan du få någon som stödjer dig i att lämna. Precis som du har gjort här.

Ja, det är skitsvårt att säga att en relation är över. Men nästa gång det blir bråk så kan det vara för sent. Och du MÅSTE prata med dina vänner och din familj om detta. Du är inte ensam!

Var ditt ex någonsin fysisk mot digg innan våldtäktsförsöket? Har du lust att berätta hur allt eskalerade för er och hur ni hade det ibörjan?

Du har så rätt, jag skjuter på det men hoppet är det sista som överger en?! Men det ska inte få fortgå.

Det är en köpes som vi bor i, han är skriven här men inte mer än så.

Min mamma kan jag verkligen inte säga ngt till, hon kommer på besök i morgon så helgen kommer bli lugn hur som helst. Jag ska försöka berättas för min närmaste vän, hon bor även bara några hus bort så hon finns nära om dett skulle vara något

Jag lyssnar just nu på boken "Varför hatar män kvinnor som älskar dem?" och där säger författaren att männen är som två olika personer som inte tycks känna varandra, och det låter som din man är sån. Författaren talar alltså om män som misshandlar psykiskt och fysiskt. Inte "normala" män.

Hoppas du reder ut detta, och att du klarar av att lämna <3

Din mamma kommer ändå att få reda på det förr eller senare. Ta henne åt sidan innan hon åker hem. Eller följ med henne hem.