Han är som helt förändrad efter vi fick barn

Jag kommer använda mig av denna tråd för att skriva av mig lite. Har liksom ingenstans att vända.mig just nu och jag behöver mest ventilera. Igår var han irriterad som vanligt när han kom hem, jag stod i köket och småskrek för sig själv om att jag inte gör något alls, han kastade ett glas i diskhon som höll iaf och en tiger som vår dotter leker med vid köksbordet slängde han in i väggen men enligt honom var han inte arg bara småirriterad. När vår dotter hade somnat pratade jag med han igen, att jag vill inte ha det såhär och att jag hatar när han skriker eller slänger saker, han sa att han förstod och att det inte är okej. Att han inte brukar bli såhär men att det bara har varit mkt på jobbet sista tiden.

Jag kommer använda mig av denna tråd för att skriva av mig lite. Har liksom ingenstans att vända.mig just nu och jag behöver mest ventilera. Igår var han irriterad som vanligt när han kom hem, jag stod i köket och småskrek för sig själv om att jag inte gör något alls, han kastade ett glas i diskhon som höll iaf och en tiger som vår dotter leker med vid köksbordet slängde han in i väggen men enligt honom var han inte arg bara småirriterad. När vår dotter hade somnat pratade jag med han igen, att jag vill inte ha det såhär och att jag hatar när han skriker eller slänger saker, han sa att han förstod och att det inte är okej. Att han inte brukar bli såhär men att det bara har varit mkt på jobbet sista tiden.

Jag har full förståelse för att man inte bara drar hur som helst när man har barn ihop. Men det du beskriver är inte bagateller TS. Du blir utsatt för psykisk misshandel och han verkar ha ett fruktansvärt humör som går ut över både dig och er lilla dotter. 

Under årens lopp har jag haft flera väninnor som varit fast i dåliga förhållanden, och jag har försökt stötta och peppa dem till att lämna. Jag har kommit med konkreta råd hur de ska kunna bryta upp osv. Det jag märkt är att de flesta vill faktiskt inte lämna, utan de vill bara prata av sig och ha någon som tycker synd om dem. 

För mig är det ofattbart hur och framförallt varför man väljer att stanna kvar i en relation som får en att må dåligt. 

Jag kommer använda mig av denna tråd för att skriva av mig lite. Har liksom ingenstans att vända.mig just nu och jag behöver mest ventilera. Igår var han irriterad som vanligt när han kom hem, jag stod i köket och småskrek för sig själv om att jag inte gör något alls, han kastade ett glas i diskhon som höll iaf och en tiger som vår dotter leker med vid köksbordet slängde han in i väggen men enligt honom var han inte arg bara småirriterad. När vår dotter hade somnat pratade jag med han igen, att jag vill inte ha det såhär och att jag hatar när han skriker eller slänger saker, han sa att han förstod och att det inte är okej. Att han inte brukar bli såhär men att det bara har varit mkt på jobbet sista tiden.

Varför ge en massa råd hur man skall lämna om det inte är fysisk misshandel? Det där med psykisk misshandel är inte så lätt att veta, vänner kan förmedla en väldigt endimensionell bild.

Alla relationer kan få en att må dåligt, för mig är det ofattbart om man bara lämnar när det är så.

Du skrämmer mig. Hur i hela friden kan du skriva så här? Klart som fan att hon ska lämna. Psykisk misshandel är minst lika illa som fysisk och detta har även övergått till att bli fysisk.

Jag vet att det är en gammal tråd men jag kunde bara inte låta ditt inlägg stå oemotsagt om någon annan i samma situation som TS hittar tråden.