• Anonym (Orkar inte.)

    Han är som helt förändrad efter vi fick barn

    Min sambo och jag fick en dotter i december och efter det har han blivit som förbytt.

    Han är inte alls så kärleksfull som förut, han är rent ut elak väldigt ofta. Det började när vår dotter var 4 veckor, då sa han: "du är inte lika snygg längre, du är fet nu bara" sen klagar han på att jag inte gör tillräckligt i hemmet, eller att jag inte gör allt lika bra som andra tjejer som hans vänner är tillsammans med. Efter detta har det bara fortsatt, konstanta pikar och han nyper mig ofta i huden vid magen som fortfarande inte gått ihop.

    Han dödade även en hamster som jag haft sedan innan vi träffades bara för att den "luktade" som han sa. Han har inte tagit vår dotter en enda natt eller dag heller så jag fått sova. På helger drar han ofta iväg på något han känner för så hjälp finns typ inte.

    Innan vi fick barn var han noga med att berätta hur mkt han älskade mig, att jag var vacker och världens bästa osv. Nu säger han att han älskar mig MEN att jag är fulare... inte så kul att höra! Han gör mig ledsen varje jäkla dag och när jag tar upp det ber han om ursäkt men dagen efter är det som han glömt vad jag sagt. Känner mig så deppig och vill inte ens att han ska komma hem från jobbet längre, blir bara stressad när kl närmar sig 17 och han snart är hemma.

    Vad kan jag göra för att han ska fatta hur sårad jag blir av detta? Jag vill ju inte behöva lämna honom men jag känner ju hur jag börjar åtsidosätta mina behov vaaarje dag för att han ska bli nöjd och jag vill inte ha det så.

  • Svar på tråden Han är som helt förändrad efter vi fick barn
  • Anonym (Orkar inte.)
    Anonym (Sanna) skrev 2017-03-30 11:19:46 följande:

    TS, allt i hans svar på det du tog upp med honom tyder på att han inte alls förstår OCH att det är något allvarligt fel på honom.

    Det faktum att inte ens hans mamma litar på honom innebär tyvärr också att han inte plötsligt blivit som förbytt när ni fick barn. Han har ju varit sådan innan också men du ser det först nu.

    Vad behöver du för att kunna lämna?

    Finns det någon kvinnojour i staden där ni bor? Har du koll på hur det kan bli med bostaden? Äger eller hyr ni?

    Jag tror faktiskt inte du ska meddela honom att du vill separera utan få hjälp att lämna bostaden när han är på jobbet. Han kan bli farlig så se till att inte vara ensam med honom när han får veta att du lämnar honom.


    Jag äger bostaden. Han flyttade in till mig när vi blev sambos så jag kan inte lämna utan det måste vara han isåfall.
  • Anonym (Varit där)

    Spring spring och se inte tillbaka var både polismännens och brottsofferjourens råd när jag var i samma sits som du är nu.

    Jag var fast i en relation i många år och vågade inte lämna, han betedde sig exakt som din sambo och än värre. Han tryckte ner mig så att jag knappt vågade göra någonting, jag tassade bokstavligen på tå för att inte göra honom arg för när hon blev det så for det saker omkring, han smällde mig hårt i skallen, tog mig i armarna och slängde in mig i väggen, tryckte ner mig i sängen och tryckte en kudde över huvudet osv osv. När han blev riktigt upprörd slog han sig själv i huvudet och han hotade med att ta livet av sig. Jag hade två barn med den här mannen när jag till slut tog mod till mig och berättade för min mamma vad hans gjorde och hon sa att hon hade sett att jag inte mått bra på flera år men jag hade ju försökt att låtsas som ingenting. Min livsgnista var bokstavligen borta men så fort jag berättat och jag hade mina föräldrars fulla stöd så började jag att vända tillbaka igen och blev istället förbannad.

    Slutet på våran relativt blev allt annat än odramatisk, han blev fullkomligt vansinnig när jag berättade att jag bestämt mig, att nu var det slut. Detta gjorde jag en kväll hemma i våran bostad (som ägdes av mina föräldrar) och det var inte det mest kloka att göra när jag var själv med min yngsta dotter 4 månader men jag trodde inte att han skulle reagera riktigt så starkt och jag var så fruktansvärt less att jag struntade i vilket just då.

    Han började med att slänga en massa blomkrukor i väggarna och färefter sprang han och hämtade en kofot och började att slita ner taklisterna, slog ner brandlarmen i taket. Jag blev förfärad och sprang in med dottern i sovrummet, la henne i sin säng för att försöka skydda henne, samtidigt gömde jag min mobil i garderoben och stängde dörren. Han hade börjat att skrika om att jag skulle ge honom min telefon men aldrig att jag tänkte göra det så jag spelade dum och sa att ja inte visste var den var. Sen började han gråta, hämtade den största kökskniven han kunde hitta och hotade att döda mig om jag lämnade honom. Kort därpå kom koften fram och han skulle slå in skallen på mig och sen skulle han plötsligt ta livet av sig själv och så höll det på tills jag hörde dottern skrika och jag sa att jag måste titta till henne. Väl därinne inne i sovrummet tog jag fram min telefon ringde mina föräldrar och vågade knappt prata för var så rädd att han skulle höra utan sa bara "Han är helt galen..." och grät, min mamma fattade galoppen direkt och sa bara "Vi kommer" och en kort stund därefter som kändes som en evigheter knackade det på dörren. Jag har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv. Jag vet inte vad ska hade hänt om jag inte fått tag i mina föräldrar, vågar knappt ens tänka på det?

    Jag hade aldrig tvekat om jag var som du, det kan gå mycket illa och den här typen av människor ändrar sig aldrig! Det var drygt 9 år sedan detta hände men jag minns det som igår och jag har nu även fått veta att han behandlat tjejen han hade efter mig lika illa så det var uppenbarligen inte "bara" jag som var en jäkla hora!

    Prata med dina nära och kära, be dom om hjälp med att packa ihop det viktigaste till dig och din dotter och fly. Tro mig, du vill inte behöva uppleva det jag har upplevt, du och din dotter förtjänar så mycket bättre än det här.

    Lycka till med allt nu!

  • AndreaBD
    Anonym (Orkar inte.) skrev 2017-03-30 06:25:59 följande:

    Igår pratade jag med honom, jag berättade hur jag kände och att jag inte anser att hans beteende är okej. Att han får sluta kalla mig hora, lat, ful och tjock osv samt att jag behöver hjälp iaf en natt på helgen med vår dotter... jag berättade även hur det känns när han blir aggressiv, att jag blir rädd för honom. Responsen var inte direkt som jag hade tänkt mig.. jag hade föreställt mig hur JAG skulle reagera om min partner sa detta till mig och jag skulle ju bli jätteledsen för att ha sårat den jag älskar och verkligen aldrig göra om det. Men min sambo blandade in allt i vårt samtal, om jag då tog upp att jag behövde en natts sömn så svarade han med att då måste jag göra mer hemma den dagen, jag frågade om han menade att jag var tvungen att förtjäna en natts sömn men det sa han nej till, att det är självklart att jag ska sova en natt MEN då får vi bestämma vad som ska göras istället. Allt det andra sopade han liksom under mattan, fick liksom inte fram ett ord av honom förutom om detta jag redan skrivit... jag känner mig mer tom nu än innan vi pratade, så himla synd då jag längtade lite till att verkligen prata ut och lösa allt.

    Tack igen alla ni för allt ni skriver, betyder allt!


    Som redan en massa andra sa: Det där är inte friskt, det låter ju som en personlighetsstörning. Antagligen narcisstisk. Det är ingen idé att ha en relation med den mannen, han kan ju inte föra en relation. Jag jobbar själv med ungdomar med alla möjliga psykiska problem. Har haft några med personlighetsstörningar/psykopatiska drag. Det som jag lagt märke till med dem psykopatiska personligheterna är att de alltid försöker förhandla fram något. De måste få till det så att det är till deras fördel. Hur det blir för andra människor är helt ointressant. Eller så är det bara intressant i den mån att man ju måste få erbjuda något för att få den andra personen att gå med på "dealen". Men de ser till att ge så lite som möjligt och ta så mycket som möjligt .
  • Anonym (Orkar inte.)
    Anonym (Hanna) skrev 2017-03-30 12:11:31 följande:

    Jösses vad jag känner igen mina barns pappa i detta. han var helt fantastisk i början, behandlade mig som en prinsessa, pratade om förlovning, giftemål, framtiden osv. Berömde mig inför sin mamma och sina vänner. Men efter förlossningen så förändrades allt, elaka ord, sa en massa skit till sin mor så hon kom upp och var elak. ville jag lämna så hotade han med att ta livet av sig, hoppa från balkongen. När jag lämnade första gången kastade han saker efter mig från balkongen. Han var inte våldsam och han kom med tomma löften så gick tillbaka till honom. När min mamma och styvfar skilde sig så förändrades allt. det var som om en spärr släppte och han tog till våld, Jag var ganska stark då så övermannade honom alltid och "vann" kampen. han fick dock en stukad fot vid ett tillfälle. Allt lugnade ned sig igen och vi var särbos. Han var gullig och rar förutom när han drack. Då vi inte levde ihop så kunde han dricka när vi inte var med vilket gjorde att jag trodde att allt var bra. men några år senare efter nästa förlossning så kom elakheten tillbaka igen, så fort vi flyttade ihop så spårade allt. 1 vecka in i samboförhållandet så fick han för sig att jag var otrogen och försökte knivskära mig. lyckades som tur var försvara mig även denna gång. Men det var också sista gången. där och då bröt jag fullt ut med honom. 

    Jag tror inte på ert förhållande och för mig skriker varningsklockorna. 


    Beklagar det du fått vara med om! Vet inte om det är "vanligt" men jag känner ändå känslan "är det verkligen så farligt?" När jag sitter här.. att alla skriker lämna osv men han har ju inte slagit mig och han säger själv att han hatar kvinnovåld mer än ngt annat..
  • Stårschan
    Anonym (Orkar inte.) skrev 2017-03-30 12:59:58 följande:
    Jag äger bostaden. Han flyttade in till mig när vi blev sambos så jag kan inte lämna utan det måste vara han isåfall.
    Jag var i samma sits (fast utan barn). Du måste ta hjälp av andra så att han lämnar ifrån sig nyckeln innan han hinner göra kopior (eller så byter du lås så fort du har fått ut honom. Se till att andra personer är närvarande när han packar ihop sina saker så att det blir av utan att han ger sig på dig.
  • Stårschan
    Anonym (Orkar inte.) skrev 2017-03-30 13:02:20 följande:
    Beklagar det du fått vara med om! Vet inte om det är "vanligt" men jag känner ändå känslan "är det verkligen så farligt?" När jag sitter här.. att alla skriker lämna osv men han har ju inte slagit mig och han säger själv att han hatar kvinnovåld mer än ngt annat..
    Han mobbar dig, kallar dig hora, säger att du är fet, har ihjäl ditt husdjur och hotar med att ta livet av sig om du går emot hans vilja. Kom ihåg att du startade den här tråden av en anledning. Du vet att det inte är normalt. Vi som ser varningstecknen försöker hjälpa dig att tyda dem så att du ska kunna få hjälp INNAN det är för sent.
  • LFF
    Anonym (Orkar inte.) skrev 2017-03-30 13:02:20 följande:
    Beklagar det du fått vara med om! Vet inte om det är "vanligt" men jag känner ändå känslan "är det verkligen så farligt?" När jag sitter här.. att alla skriker lämna osv men han har ju inte slagit mig och han säger själv att han hatar kvinnovåld mer än ngt annat..
    HAN HAR HAFT IHJÄL DIN HAMSTER!!!! Det är inte normalt! Punkt! Hans mamma vill inte att han ska vara kattvakt för att hon inte litar på honom. Det är inte normalt! De flesta misshandlare säger att de hatar kvinnovåld etc och sen tappar de humöret av någon anledning och vips är det du som är slagpåsen. Har du "tur" så kommer det "bara" att förstöras en massa väggar, dörrar och inredning först... Eller just ja, det har det ju redan.
  • Anonym (Ta hjälp)

    Vänd dig till en kvinnojour och fråga vilken hjälp du kan få.
    Jag tycker inte att du ska konfrontera honom alls. Övertala honom att åka bort på något och töm lägenheten och byt lås medan han är borta. Göm dig medan du säljer den här lägenheten och köper en ny, helst i en annan stad som du inte har någon koppling till.
    Fly! 

  • Anonym (Varit där)
    Anonym (Orkar inte.) skrev 2017-03-30 12:59:58 följande:

    Jag äger bostaden. Han flyttade in till mig när vi blev sambos så jag kan inte lämna utan det måste vara han isåfall.


    Du flyttar ut tillfälligt meddelar honom att det är slut enklast via telefon, säger att han har si och så lång tid på sig att packa ihop sina saker och flytta ut. Var han ska ta vägen är inte ditt problem. När du väl flyttar tillbaka med din dotter låter du någon/några andra gå in först för att kolla läget. Det bästa är även om låset blir bytt innan ni flyttar in så att han inte gjort en kopia av gamla nyckeln och helt plötsligt står där igår.

    Kontakta någon kvinnojour så att det finns dokumenterat någonstans att du sökt hjälp och behövt fly.
  • Anonym (Stella)
    Anonym (Orkar inte.) skrev 2017-03-30 13:02:20 följande:

    Beklagar det du fått vara med om! Vet inte om det är "vanligt" men jag känner ändå känslan "är det verkligen så farligt?" När jag sitter här.. att alla skriker lämna osv men han har ju inte slagit mig och han säger själv att han hatar kvinnovåld mer än ngt annat..


    Men även om han inte slår dig så får han dig att må dåligt. Det är inte bra för dig och det är inte bra för ditt barn.
Svar på tråden Han är som helt förändrad efter vi fick barn