Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

Hej!

Här är en som inte tänkte skaffa barn först. Trivdes så himla bra själv. Man, djur och mkt vänner. Dock ville min man ha barn och de har jag eg vetat hela tiden. Sakta växte intresset fram hos mig. Vi fick en grabb och livet är på ngt sätt fulländat. Jag kan förstå de som vill ha barn men som inte kan få. De är nog svårt att fylla upp de lilla extra tomrummet.

Men jag hoppas ni kan känna att ni kan hitta ngt som ger er glädje i livet.

Själv hade jag inte satsat på flyktingbarn men jag skulle kunna tänka mig hjälpa djur i nöd el va jourhem el ngt sånt. Har arbetskamrater som jobbar med de och det verkar väldigt spännande och dom gör mkt för de barnen. Men i första hand djur då jag bor som jag gör.

Hoppas du hittar ngt meningsfullt i livet!

Varför inte adoptera? Obegripligt. Det finns ju massor av barn som behöver ett hem. 

Lev livet och njut av varje dag.

I mitt fall var min man helt emot det. Han säger att han hade haft svårt att ta till sig någon annans barn. Det är så han känner och det respekterar jag.

Sen är det inte så lätt att adoptera som många verkar tro. Det är lång och kostsam process. Antal barn som finns för adoption har dessutom minskat i världen i takt med att välståndet i länder där adoption tidigare varit vanlig ökat, länderna själva vill ta hand som sina barn, m.m. Det är långa köer till adoption och det ställs höga krav på adoptionsföräldrarna, inte minst ekonomiskt. Framför allt om man vill ha ett friskt barn. 

Min kusin och hans fru väntade länge på en liten flicka de skulle adoptera från Sydamerika. Det var som sagt en lång och kostsam process innan de fick besked och kunde åka dit för att hämta hem henne. Lyckan var total. Väl på plats visade det sig att barnhemmet ljugit. Flickan var gravt förståndshandikappad och skulle behöva daglig vård resten av sitt liv. Det var en otrolig chock och sorg som de nog aldrig kommer återhämta sig ifrån. I efterhand har de fått veta att det inte alls är ovanligt. Barnhemmen vet att det är svårt att hitta föräldrar till sjuka/skadade barn och undanhåller därför informationen i förhoppning att föräldrarna inte ska säga nej när de väl är på plats. Efter att ha sett vad min kusin och hans fru gick igenom vet jag inte om jag skulle utsätta mig för den risken, även om min man skulle vilja.

Jag vet hur du har det TS. Ni är inte ensamma. Det går inte att förstå om man inte är i samma situation själv. Tips och råd och kommentarer om adoption och tänka positivt och fokusera på annat som resor och att förverkliga sig själv osv hjälper inte alltid den som är kroniskt ofrivilligt barnlös. Det tar tid att lära sig leva med kronisk ofrivillig barnlöshet, det är en stor sorg och att leva utan barn medför ett utanförskap som förvärrar situationen. Jag undrar om människor som drabbas av annan sorts sorg får tips om att tänka positivt och fokusera på positiva saker? Eller "tillåter" omgivningen att de sörjer och att det tar tid att lära sig leva med sorgen och saknaden? Om man ramlar och slår sig och bryter benet så förstår omgivningen att det tar tid att läka. Då är det ingen som säger:"Tänka positivt så kan du springa maraton med det brutna benet." Men vid känslomässiga trauman då får man höra att man ska fokusera på annat och tänka positivt så blir det bra......... Jovisst kan sånt hjälpa men först måste man få sörja och få känna alla jobbiga känslor och senare kan man lära sig att leva med det. Det tar tid att lära sig leva med det och man måste få sörja först.

Jag följer två bloggar Andra sidan tröskeln och Hönsamaja. Utan dessa hade jag känt mig mycket mer ensam. TS ni är inte ensamma. Kramar

Adoption, agera familjehem etc?

Vi är för gamla. Det är inte bara att adoptera för att det finns föräldralösa barn. Massor av regler och svårt att få.

Jag respekterar att du avslutat din kamp efter egna barn (här inkluderar jag även adopterade) och instämmer i uppfattningen att adoptionsprocesser inte är att leka med. Åldersreglerna är dock att du som blivande adopivförälder inte får vara mer än ett visst antal år äldre än barnet du ska adoptera. Du kommer alltså inte ifråga för ett riktigt litet barn. Däremot finns bättre möjligheter att bli förälder till ett barn som kanske är fem år och uppåt. För äldre barn, syskonpar och barn med särskilda behov kan väntetiderna bli kortare pga mindre efterfrågan. Vill påpeka detta inte för att få dig TS att påbörja adoptionsprocess nu när du börjat gå vidare i livet, men för andra som gett upp adoptionsplaner pga ålder men ännu inte är beredda att släppa sin dröm om ett liv med barn.

Du skriver att ni varit barnlösa under massor av år. Efter iallafall 3-4 år borde ni väl funderat över adoption? 

Att inte kunna ta sig an "någon annans barn" är obegripligt. Speciellt för någon som inte vill något hellre än att få barn.

Jag förstår att adoption är besvärligt och kostsamt, men för den som verkligen vill bli förälder så förstår jag inte att man struntar i det. 

Menmen, ibland står man på kajen och båten har gått. Du får väl hitta nåt annat kul.

Men jesus. Har du någon förmåga att sätta dig in i barnlöshet alls? Har du adopterat själv eller vet du något om processen? Bara undrar. 

Jag är 40 år och jag och min sambo uppfyller i princip inga krav i adoptionsprocessen (inte gifta, för stor ålderskillnad mellan oss, för gammal etc). Vi kanske kan få en handikappad 5-åring, men det är inte det vi drömmer om. Det är väl ändå inte SÅ konstigt att förstå?!