Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

Jag ser det precis tvärtom. Tycker att man är "tom" om ens liv ska gå ut på att skaffa barn. 

Jag är 32 år och väljer bort barn.

Har hittat en fantastisk man som är min bästa vän, och tanken på att få spendera mitt liv tillsammans med honom. Jobba, träna och ha vardagen ihop för alltid, det gör mig så lycklig. 

Vänner är inte viktiga.

Allt kan ses ur perspektiv, Något som är den enas sorg är den andres lycka. 

I en liknande situation. Är nu 43 år. Vi har försökt i många år och efter flera missfall och operationer har vi nu förstått att det inte blir några barn. Det tog mig lång tid och mycket smärta att acceptera och fullt ut kommer jag nog aldrig göra det, men när jag väl gjorde det blev det på sätt och vis en lättnad. Det hade varit så mycket fokus kring att få barn att jag glömt bort mitt övriga liv.

Jag tänkte precis som du, hur hitta mening i livet utan barn? Men senaste året har jag långsamt börjat göra det och faktiskt har jag t.o.m. börjat se fördelarna med att vara barnfri (förlåt om jag provocerar vissa föräldrar med det uttalandet). Friheten och lugnet är något jag börjat trivas med. Jag har börjat ägna mig åt saker jag inte gjorde tidigare. Går kurser t.ex, i franska och trädgårdsodling. Satt mål att göra en svensk klassiker med allt vad det innebär med lopp och träning. Planerar resor. Har även funderat över att engagera mig i t.ex. röda korset, men inte riktigt kommit dit.

Däremot kommer vi inte bli familjehem eller liknande. Det är inte för oss att ha andras barn i vårt hem mer än på kortvariga besök. Vårt hem och liv är helt enkelt inte barnanpassat. Det var det under lång tid, men när vi insåg att vi inte skulle få barn ändrades det och nu trivs vi bra med det. 

Länge trodde jag att mitt liv skulle bli meningslöst utan barn, men jag har insett att mitt liv har också värde och kan vara minst så meningsfullt. När man varit inställd på barn så länge kan det dock ta lite tid att komma över den tröskeln. 

Nu tycker du kanske att jag är väldigt påflugen, men har ni även provat ÄD/ED? och åd menar jag inte bara en gång utan flera. Jag är 47 och väntar första barnet via ED efter 10 år.  Vi hade aldrig gett upp för livet för oss måste ha en mening och för oss är den meningen barn. Andra kan kanske hitta andra meningar och är ÄD uteslutet för dig hoppas jag du gör det.

Du verkar vara en fin och empatisk person och jag håller med flera som tipsat om att bli stödperson eller familjehem. Undersök vad det skulle innebära och överväg det noga om det verkar intressant. Det finns så många barn som lever utsatta i trasiga familjesituationer och behöver en trygg famn och plats. Även ensamkommande flyktingbarn förstås. Se bara noga till att du vet vad det handlar om, vilka rättigheter du har och inte har. Tror att om du bestämmer dig för det kan du bli en enorm resurs och genom det skapa otroligt givande och viktiga relationer. 

Hade jag inte egna barn skulle jag valt den här vägen och jag tror inte det valet är ett dugg sämre än en kärnfamilj, bara annorlunda. I mitt fall hoppas jag kunna stötta något barn längre fram i livet, när det passar bättre tidsmässigt. De här barnen behöver ju just tid och värme -något du verkar ha i massor. 

Bra! Resa är ju fantastiskt skoj och att träffa människor från olika platser. Gemensamma resor och även andra gemensamma projekt för er närmare i er relation.

Du har två hundar som du älskar! Det tar väl också upp sin tid och ansträngning kan jag tänka mig?

Skapar du? Målar, skriver, spelar teater eller instrument? Prova! Det är oerhört helande. Jag har sörjt att jag inte kunat ägna mig åt konsten. Jag blev ensamstående mamma. Inte alls vad jag tänkt. Jag älskar mina barn över allt annat men jag har varit bitter över att jag inte kunnat ägna mig åt detta.

Det känns att läsa dina inlägg. Jag tänker att du är en fantastiskt varm människa som ser meningen med livet i andra människor. Förstår du själv hur värdefull en sådan människa är i världen så som den världen ut idag? Oerhört värdefull. Önskar dig allt gott.

Tack båda för era svar! Tyvärr har jag inga direkta hobbys förutom hundar och träning. Det hade nog känts lättare om jag haft fler vänner. Jag har tänkt på det ni skrivit idag och ringt och hört mig för om ensamkommande barn. Jag måste först landa och se lite ljusare på framtiden så jag kan ta mig an det stark, om det blir så. Ni känns väldigt starka båda två och ensamstående mamma kan inte vara lätt! Lycka till med allt!

Du kan emulera känslan av familj genom att skaffa en man som har barn och familj. Inte helt samma men behöver inte bli långt ifrån lite beroende på kvalitén på familjen och vilken närhet människorna är kapabla till.