Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

Jaså..? Konstigt att man har fått höra det ända sedan man var ung, tvivlar starkt på att de tyckte synd om en då. Snarare sig själva för att de skaffade barn så tidigt. Och jag tvivlar på att de säger det i undersökningar för att "vara snälla"..

Jag förstar hur du tänker men jag vet inte om det skulle fungera i praktiken.

Resultatet hade kunnat bli att allt färre väljer att adoptera.

Biologiska föräldrar har möjlighet att via ultraljud ta reda pa väldigt mycket om fostret, bland annat kön och potentiella sjukdomar. Självklart är det inte alltid med 100% säkerhet men det jag menar är att möjligheten fortfarande finns där och de har även möjlighet att göra abort om barnet t.ex. förväntas vara gravt handikappat.
Detta är ett etiskt dilemma i sig självt, men jag menar bara att de faktiskt har möjlighet att välja.

Ingen människa är perfekt och i ärlighetens namn vet vi inte hur manga av de sk "superföräldrar" till friska barn skulle ha gjort ett bra jobb om de hade ett handikappat barn.

Vi vet bara om att vissa människor inte klarar av sin roll som förälder, och i vissa fall kan det handla om sadant som skulle drabba vem som helst i samma situation, men vi hör bara om de som misslyckas pga omständigheter.
Vi vet inte hur vi skulle klarat av en situation förrän vi själva gatt igenom den menar jag.

ett alternativ hade kunnat vara ökat stöd till de adoptivföräldrar som väljer att ta hand som handikappade barn men att tvinga pa nagon en roll tror jag inte skulle fungera och snarare vara avskräckande.

Varför inte adoptera? Obegripligt. Det finns ju massor av barn som behöver ett hem. 

Hej, ts!

Jag är en 49-årig kvinna som i många år (tyvärr) levde med en man som tyvärr inte var "pappamaterial". Om vi lyckats få barn hade jag fått ta allt själv... Skilde mig till sist vid 39 års ålder och efter ett år träffade jag en ny man, med tonårsbarn. Under vår inledande tid tillsammans frågade han om jag ville försöka få ett gemensamt barn men då kände jag att nä, jag har ju ett bra liv ändå. Utan barn. Och nu med s k bonusar. Har nog alltid lyckats fylla mitt liv med dessa saker; ett intressant jobb, en partner, ett fåtal men bra vänner, hund (lever inte längre....), resor etc. Så idag har jag landat i hur mitt liv blev och är nöjd. Tycker det låter jobbigt att ditt äktenskap inte är så bra. Det är ändå en stor del av tillvaron. Och får jag fråga hur mycket äldre din man är..?

Jag skrev att man inte blev "lyckligare" av barn inte lyckligare utan.. Jag har läst det både när jag pluggade psykologi och i olika tidningar. Har även hört det av vänner. Glädjen det ger balanseras av allt besvär det också innebär.

Det var nåt som stod på Aftonbladet för ett tag sedan.