Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

Det skulle bli de handikappade barnen det skulle bli synd om, med ditt system. De skulle alltid få känna en ovilja och en besvikelse från sina föräldrar.

Jag kan tala om att det till och med är mycket vanligt att även biologiska föräldrar överutnyttjar personliga assistenter och korttidshem till sina barn, för att de inte orkar. Det förekommer även att barn som föds med DS (till så unga mammor att de inte erbjudits fosterdiagnostik) lämnas till fosterhem. Antingen direkt efter förlossningen eller efter en tid. Trots att det biologiska bandet finns där i det fallet - inte ens DET räcker alla gånger!

Kom du inte på något bättre att skriva? Du vet ingenting om min människosyn.

Att du försvarar någon som dissar ett femårigt, handikappat barn säger mer än nog om din människosyn. Kan du sluta bjäfsa nu och sabba ts tråd?

Du har så låg nivå på dina kommentarer så detta blir mitt sista inlägg till mig oavsett vilka elakheter du skriver. Jag försvarade hennes känsla och det hade främst med ålder att göra, svårare att få samma band till en femåring. Den största anknytningen sker till två års ålder. Men du verkar ha hakat upp dig på ordet handikappat. . . Som sagt mitt sista inlägg till någon som dömer ut människor till höger och vänster samtidigt som du anser att du har bättre människosyn. . .

Vid 45 så har väl många vuxna barn?

Jag förstår att det är en stor sorg att inte få barn om man verkligen vill det.

Umgås med vänner och deras barn. Eller andra vänner vars barn blivit stora och "livet" börjar på nytt....

Få inte en chock om det visar sig att de kan vara extremt bortskämda och krävande. Väldigt medvetna om sina "rättigheter". Det pågår nämligen ett jättesvindleri där många "ensamkommande" inte har ngt flyktingskäl utan blir hitskickade av sina familjer, ofta mot sin vilja, enbart för att utnyttja svenska asylsystemet..

Jag förstar hur du tänker men jag vet inte om det skulle fungera i praktiken.

Resultatet hade kunnat bli att allt färre väljer att adoptera.

Biologiska föräldrar har möjlighet att via ultraljud ta reda pa väldigt mycket om fostret, bland annat kön och potentiella sjukdomar. Självklart är det inte alltid med 100% säkerhet men det jag menar är att möjligheten fortfarande finns där och de har även möjlighet att göra abort om barnet t.ex. förväntas vara gravt handikappat.
Detta är ett etiskt dilemma i sig självt, men jag menar bara att de faktiskt har möjlighet att välja.

Ingen människa är perfekt och i ärlighetens namn vet vi inte hur manga av de sk "superföräldrar" till friska barn skulle ha gjort ett bra jobb om de hade ett handikappat barn.

Vi vet bara om att vissa människor inte klarar av sin roll som förälder, och i vissa fall kan det handla om sadant som skulle drabba vem som helst i samma situation, men vi hör bara om de som misslyckas pga omständigheter.
Vi vet inte hur vi skulle klarat av en situation förrän vi själva gatt igenom den menar jag.

ett alternativ hade kunnat vara ökat stöd till de adoptivföräldrar som väljer att ta hand som handikappade barn men att tvinga pa nagon en roll tror jag inte skulle fungera och snarare vara avskräckande.

Hur har det gått? Har ni försökt med barn... IVF? 
Vi är kvar i samma situation som förut. Och utifrån sett kanske det är lätt att förstå precis vad jag borde göra. Lämna honom... Men det är inte så lätt. 

Det är inte så enkelt att adoptera när reglerna är som de är. Min man är för gammal för att adoptera. Och det är många par som väntar för länge för att börja processen. Åren går och man hoppas att man ska bli gravid. Antingen funkar det inte och en resa med IVF med allt vad det innebär är också en sorg i sig... Tanken för adoption kommer kanske långt senare när tiden är förbi för att kunna ansöka.

Jag är gravid nu :) Gjorde tre misslyckade IVF och sedan ÄD, som funkade på första försöket.

Totalt 4,5 år från att jag började försöka med första mannen som ångrade sig. 

Din sambo kan inte passivt eller aktivt tvinga dig att avstå barn. Skaffa barn på egen hand! Du behöver inte lämna honom för det. Han kanske lämnar dig, men då är det hans val. Du överlever och du kommer ha ett barn. 

Män har HELA livet att ångra sig, tänk på det. När han är 55 år kanske han tycker han är redo, träffar en yngre tjej och bildar familj. Hur kommer du känna dig då??

Jag pratade mycket med min mamma om detta innan jag ställde "ultimatum" till min dåvarande sambo. Jag visste att jag hade 100% stöd från min familj, och jag var beredd att ta smärtan i att han ev skulle lämna mig (vilket han ju gjorde) och smärtan i att göra det ensam och inte i en kärnfamiljskonstellation. Så jag vågade. Och ångrade mig aldrig! Jag kände mig faktiskt jävligt stark och powerful, som tog mitt öde i egna händer och inte lät en man styra att mitt liv gled iväg i en riktning jag inte önskade.

All power till dig. Kör nu!!!