Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

Men jesus. Har du någon förmåga att sätta dig in i barnlöshet alls? Har du adopterat själv eller vet du något om processen? Bara undrar. 

Jag är 40 år och jag och min sambo uppfyller i princip inga krav i adoptionsprocessen (inte gifta, för stor ålderskillnad mellan oss, för gammal etc). Vi kanske kan få en handikappad 5-åring, men det är inte det vi drömmer om. Det är väl ändå inte SÅ konstigt att förstå?!

Hej. Jag förstår din sorg för jag är själv mitt i samma sorg, min man och jag är ofrivilligt barnlösa. Vi har förvisso inte försökt lika länge som ni, men våra chanser att få biologiska barn är nästintill obefintlig (manlig faktor). Jag vet att ingenting någon säger kan få din sorg att försvinna, jag blir nästan ännu mer ledsen när folk runtomkring försöker trösta med att vi kan göra annat med vårt liv utan barn, även om det säkert är sant. Men då känner jag att ingen förstår vår sorg. Vårt liv kan säkert bli bra ändå, men ingen kan förstå sorgen att inte kunna få det man längtar mest av allt till. Får jag fråga av vilken anledning som ni inte kunnat få barn?

Du skriver att ni varit barnlösa under massor av år. Efter iallafall 3-4 år borde ni väl funderat över adoption? 

Att inte kunna ta sig an "någon annans barn" är obegripligt. Speciellt för någon som inte vill något hellre än att få barn.

Jag förstår att adoption är besvärligt och kostsamt, men för den som verkligen vill bli förälder så förstår jag inte att man struntar i det. 

Menmen, ibland står man på kajen och båten har gått. Du får väl hitta nåt annat kul.

Skaffa katt eller hund, dom ger mkt!

Jag har två hundar:)

Fast då borde ju ingen skaffa barn, för det kan ju gå snett.

Jag hoppas du har rätt, att det kommer bli bättre. Jag har har funderat på ensamkommande flyktingbarn, dom har ju visserligen egna familjer. Jag är gift men alla år av barnförsök har varit slitigt för förhållandet. Vi lever ihop men kärleken är väl inte vad den varit.

I mitt fall var min man helt emot det. Han säger att han hade haft svårt att ta till sig någon annans barn. Det är så han känner och det respekterar jag.

Sen är det inte så lätt att adoptera som många verkar tro. Det är lång och kostsam process. Antal barn som finns för adoption har dessutom minskat i världen i takt med att välståndet i länder där adoption tidigare varit vanlig ökat, länderna själva vill ta hand som sina barn, m.m. Det är långa köer till adoption och det ställs höga krav på adoptionsföräldrarna, inte minst ekonomiskt. Framför allt om man vill ha ett friskt barn. 

Min kusin och hans fru väntade länge på en liten flicka de skulle adoptera från Sydamerika. Det var som sagt en lång och kostsam process innan de fick besked och kunde åka dit för att hämta hem henne. Lyckan var total. Väl på plats visade det sig att barnhemmet ljugit. Flickan var gravt förståndshandikappad och skulle behöva daglig vård resten av sitt liv. Det var en otrolig chock och sorg som de nog aldrig kommer återhämta sig ifrån. I efterhand har de fått veta att det inte alls är ovanligt. Barnhemmen vet att det är svårt att hitta föräldrar till sjuka/skadade barn och undanhåller därför informationen i förhoppning att föräldrarna inte ska säga nej när de väl är på plats. Efter att ha sett vad min kusin och hans fru gick igenom vet jag inte om jag skulle utsätta mig för den risken, även om min man skulle vilja.