Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

Ja pojkar i 15-16 års åldern. Självfallet är det inte som att ha egna barn men dom är väldigt ensamma och utsatta.

Konsten är ju att leva som inomstående och inte utomstående.

Jag klarade inte av att få den känslan tyvärr. Men säkert kan det fungera för andra.

Jag har en man

Om man inte orkar eller vill så gör man ju inte det. Här vann längtan över slitenheten. Vad du ska hitta på vet jag inte för jag kan inte tänka mig in i din sits. Skulle du ändra dig finns ju chansen dessutom 5 år till-bara så du vet.  Jag vet att det finns en F.B-grupp för de som valt att inte fortsätta försöka. Kanske kan vara nåt.

Res, shoppa, läs böcker, ta någon kurs, drick gott vin, ät god mat, sov, lär dig något nytt, säg ja iställer för nej, unna dig en vettig vardag så blir det nog bra. Tillåt dig själv att vara spontan, man ska inte slösa med frihet. 

Möjligheterna är oändliga om du bara vill. Barn är ingen som helst garanti för ett bra liv, snarare tvärtom. Barn skriker, skiter, äter och sover inte när du vill sova. Barn kostar en jävla massa pengar som man kan skapa många fina minnen av. Barn är hjälplösa små troll med ett enormt bekräftelsebehov som kräver att bli uppfyllda direkt. Dom bara tar och tar hela tiden. 

Hej. Jag förstår din sorg för jag är själv mitt i samma sorg, min man och jag är ofrivilligt barnlösa. Vi har förvisso inte försökt lika länge som ni, men våra chanser att få biologiska barn är nästintill obefintlig (manlig faktor). Jag vet att ingenting någon säger kan få din sorg att försvinna, jag blir nästan ännu mer ledsen när folk runtomkring försöker trösta med att vi kan göra annat med vårt liv utan barn, även om det säkert är sant. Men då känner jag att ingen förstår vår sorg. Vårt liv kan säkert bli bra ändå, men ingen kan förstå sorgen att inte kunna få det man längtar mest av allt till. Får jag fråga av vilken anledning som ni inte kunnat få barn?

Vilken bra tråd TS! Jag är en bit över 30 och är rädd att jag inte kommer kunna få några barn utifrån att jag har en fertilitetssjukdom. Har ändå inte någon att skaffa barnen med heller för tillfället. Så tankarna på vad man gör av sitt liv ifall man inte får barn är ständigt aktuella. Livet kan kännas otroligt orättvist ibland, men man får göra det bästa av situationen. Res, volontärarbeta i andra länder (eller i Sverige såklart), utveckla dig inom dina hobbies, träna... Bara njut av alla de saker som hade varit svåra att göra ifall du hade haft barn. 

Visst är det så och det är jättefint av er om ni kan tänka er det - jag vilke bara påpeka det jag skrev eftersom vissa har helt andra förväntningar på vad ensamkommande flyktingbarn innebär och tror att de är yngre.

Jag är 32 nu och har inga barn och kan heller inga få. Jag får ibland samma funderingar som du om detta med jul osv. Men sen tänker jag att jag är inte den enda på jorden som är i den situationen utan det kommer att funka. Jag är enda barnet och har inga kusiner här i närheten så jag funderar även på hur ensam jag kommer att bli när jag blir gammal. För som livet är nu saknar jag inget och längtar inte efter någon sambo eller så. Men den dagen då jag inte kan träna som jag gör idag så tappar jag hela mitt liv känns det som. Det gäller att ha något att göra i livet. Skaffa nya intressen som går att utveckla. Annars är det inte direkt lätt att skaffa nya vänner när åren har sprungit på.

Förlåt om jag flummade lite men jag ville bara prata av mig. Om det är någon tröst så är du inte ensam i samma situation. Jag finns här om du funderar över något.