Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

Jag var i samma situation som du, tillsammans med en man som ångrade sig om barn. Jag sa att jag kommer i så fall skaffa barn på egen hand och det var upp till honom om han ville avsluta relationen eller ej. Det gjorde han (vilket jag ju anade). Jag åkte direkt till Danmark och körde själv. Det funkade inte. Har nu träffat en annan man som vill ha familj, och skaffa barn resan fortsätter med honom. Det finns ju fortfarande risk att vi inte lyckas, men då har jag i alla fall försökt.

Men jesus. Har du någon förmåga att sätta dig in i barnlöshet alls? Har du adopterat själv eller vet du något om processen? Bara undrar. 

Jag är 40 år och jag och min sambo uppfyller i princip inga krav i adoptionsprocessen (inte gifta, för stor ålderskillnad mellan oss, för gammal etc). Vi kanske kan få en handikappad 5-åring, men det är inte det vi drömmer om. Det är väl ändå inte SÅ konstigt att förstå?!

Jag är gravid nu :) Gjorde tre misslyckade IVF och sedan ÄD, som funkade på första försöket.

Totalt 4,5 år från att jag började försöka med första mannen som ångrade sig. 

Din sambo kan inte passivt eller aktivt tvinga dig att avstå barn. Skaffa barn på egen hand! Du behöver inte lämna honom för det. Han kanske lämnar dig, men då är det hans val. Du överlever och du kommer ha ett barn. 

Män har HELA livet att ångra sig, tänk på det. När han är 55 år kanske han tycker han är redo, träffar en yngre tjej och bildar familj. Hur kommer du känna dig då??

Jag pratade mycket med min mamma om detta innan jag ställde "ultimatum" till min dåvarande sambo. Jag visste att jag hade 100% stöd från min familj, och jag var beredd att ta smärtan i att han ev skulle lämna mig (vilket han ju gjorde) och smärtan i att göra det ensam och inte i en kärnfamiljskonstellation. Så jag vågade. Och ångrade mig aldrig! Jag kände mig faktiskt jävligt stark och powerful, som tog mitt öde i egna händer och inte lät en man styra att mitt liv gled iväg i en riktning jag inte önskade.

All power till dig. Kör nu!!!