Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

I en liknande situation. Är nu 43 år. Vi har försökt i många år och efter flera missfall och operationer har vi nu förstått att det inte blir några barn. Det tog mig lång tid och mycket smärta att acceptera och fullt ut kommer jag nog aldrig göra det, men när jag väl gjorde det blev det på sätt och vis en lättnad. Det hade varit så mycket fokus kring att få barn att jag glömt bort mitt övriga liv.

Jag tänkte precis som du, hur hitta mening i livet utan barn? Men senaste året har jag långsamt börjat göra det och faktiskt har jag t.o.m. börjat se fördelarna med att vara barnfri (förlåt om jag provocerar vissa föräldrar med det uttalandet). Friheten och lugnet är något jag börjat trivas med. Jag har börjat ägna mig åt saker jag inte gjorde tidigare. Går kurser t.ex, i franska och trädgårdsodling. Satt mål att göra en svensk klassiker med allt vad det innebär med lopp och träning. Planerar resor. Har även funderat över att engagera mig i t.ex. röda korset, men inte riktigt kommit dit.

Däremot kommer vi inte bli familjehem eller liknande. Det är inte för oss att ha andras barn i vårt hem mer än på kortvariga besök. Vårt hem och liv är helt enkelt inte barnanpassat. Det var det under lång tid, men när vi insåg att vi inte skulle få barn ändrades det och nu trivs vi bra med det. 

Länge trodde jag att mitt liv skulle bli meningslöst utan barn, men jag har insett att mitt liv har också värde och kan vara minst så meningsfullt. När man varit inställd på barn så länge kan det dock ta lite tid att komma över den tröskeln. 

I mitt fall var min man helt emot det. Han säger att han hade haft svårt att ta till sig någon annans barn. Det är så han känner och det respekterar jag.

Sen är det inte så lätt att adoptera som många verkar tro. Det är lång och kostsam process. Antal barn som finns för adoption har dessutom minskat i världen i takt med att välståndet i länder där adoption tidigare varit vanlig ökat, länderna själva vill ta hand som sina barn, m.m. Det är långa köer till adoption och det ställs höga krav på adoptionsföräldrarna, inte minst ekonomiskt. Framför allt om man vill ha ett friskt barn. 

Min kusin och hans fru väntade länge på en liten flicka de skulle adoptera från Sydamerika. Det var som sagt en lång och kostsam process innan de fick besked och kunde åka dit för att hämta hem henne. Lyckan var total. Väl på plats visade det sig att barnhemmet ljugit. Flickan var gravt förståndshandikappad och skulle behöva daglig vård resten av sitt liv. Det var en otrolig chock och sorg som de nog aldrig kommer återhämta sig ifrån. I efterhand har de fått veta att det inte alls är ovanligt. Barnhemmen vet att det är svårt att hitta föräldrar till sjuka/skadade barn och undanhåller därför informationen i förhoppning att föräldrarna inte ska säga nej när de väl är på plats. Efter att ha sett vad min kusin och hans fru gick igenom vet jag inte om jag skulle utsätta mig för den risken, även om min man skulle vilja.