Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

Ingen vill ha någon på köpet men ibland får man det inte precis som man vill. Även överkompenserade skilsmässobarn bör lära sig detta. För mig är det helt otänkbart att ställa så enorma krav på sin omgivning. Man får som separerad förälder acceptera att man separerat och därigenom valt åt barnen att de ska hoppa mellan sina föräldrar. Väljer man att ta in en ny partner i bilden (vilket de flesta av naturliga skäl gör) är det väl föga osannolikt att man tror att den relationen ska bli bättre för barnet än den relation man separerade ifrån? Kompensationstänket bör ju upphöra snarast, tänker jag. Ingen ska känna som att den är en belastning men skilsmässobarnen (liksom alla andra, såväl barn som vuxna) får finna sig i att de inte är första prioritet i exakt alla lägen. Såväl barn som vuxna är människor. Att förvänta sig att den nya partnern ska förstå att man inte är den enda för sin partner känns som ett konstigt sätt att tänka. Och om så är, varför inte lära barnet att den inte är den enda i världen för föräldern?

Den alldeles överhängande skillnaden är att barn är i beroendeställning till sina föräldrar och egentligen alla vuxna. Barn har ytterst små möjligheter att påverka sin situation vare sig det handlar om föräldrar eller föräldrars partners som brister i sitt vuxenskap. 

Partner till en förälder däremot har alla möjligheter i världen att påverka sin situation, så även föräldern. Det finns inget som säger att en förälder behöver ha en ny partner som inte kan hantera att föräldren är just förälder. Och ingen kan heller tvinga någon att vara tillsammans med en förälder och sedan bete sig så att barnet får ta konsekvenserna av att "vara på köpet". 

Det är inte ett kompensationstänk, tvärtom tror jag att de flesta skilsmässobarn inte får någon som helst kompensation för att de har föräldrar som separerat och sedan inte kan vara mogna nog att välja partners som accepterar barnen.

Det handlar inte heller om att alltid vara prioritet, det handlar om att som vuxen ta ansvar för de barn man satt till världen och att som partner ta ansvar för att det finns barn i relationen och att de är människor med samma rätt till respekt och egenvärde som vuxna. 

Och jag är kräksjuk på vuxna individer som inte förstår att relationen mellan föräldrar-barn bör vara starkare än den mellan två vuxna individer annars är det osunt. Fattar man inte det ska man hålla sig ifrån människor med barn. 

Och jag är kräksjuk på vuxna individer som inte förstår att relationen mellan föräldrar-barn bör vara starkare än den mellan två vuxna individer annars är det osunt. Fattar man inte det ska man hålla sig ifrån människor med barn. 

Och jag är kräksjuk på vuxna individer som inte förstår att relationen mellan föräldrar-barn bör vara starkare än den mellan två vuxna individer annars är det osunt. Fattar man inte det ska man hålla sig ifrån människor med barn. 

Håller inte med dig alls. Min son är på väg att lämna boet (kommer göra det i höst), min sambo och jag har planer på att leva många år tillsammans.
Jag har väldigt starka band till min sambo, även band till min son, men allt eftersom han blir äldre, så blir banden helt annorlunda och faktiskt inte så starka längre, navelsträngen kommer klippas av totalt inom kort och vi är inte alls lika viktiga längre.
När han en gång hittar sin livskamrat, så förutsätter jag att de banden han bygger med henne är betydligt starkare än de banden han har till sina föräldrar.
Jag tycker det är osunt att man inte kan se skillnad på en vuxenrelation med en förälder-barn-relation.

Varför välja? Jo för att barnen kan inte välja och styra sitt eget liv utan är utlämnade till oss vuxna. Vilka ska de lita på om vi inte är där och prioriterar dem? 
Ifall min partner inte accepterar att mina barn går först och min partner sen, då ska vi inte ha varandra och om min partner inte prioriterar sina barn före mig, då är han ingenting att ha för mig. Barn kan inte välja. Det kan vuxna. Att inte prioritera barnen först är inte sunt anser jag. Barn är värnlösa. Innebär inte att de alltid har rätt men deras behov är först, våra sedan. 

Men det är nåt helt annat. Vuxna barn är vuxna barn. Men små barn som fortfarande har sina föräldrar närvarande där ska barnen gå före allt annat.