Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Jag har aldrig gjort något med hans barn själv, jag har inget intresse av det. Vi klickar inte som personer och vi har absolut inget alls gemensamt. 
Nu som vuxna växlar vi några artighetsfraser, sen har vi inget mer att säga varann.
Hade min man lagt på mig att vi skulle få en bra relation och göra saker tillsammans, så hade det nog blivit en direkt kollision rätt snabbt. Vi gick parallellt med varann, och det var bra nog.

Vill du att de ev ska få en närmre relation så gör saker allihop, tex som du skrev med badet att du och den lille gick upp tidigare och de andra två var kvar.
Finns det något annat där du kan fejka att du tex fryser och får gå ifrån med den lille ett tag?
Du har ett stort ansvar om du vill att deras relation ska bli bättre, för du är den enda länken mellan dem. Utan dig så hade dom nog båda gått åt varsitt håll.
Jag tror inte att det kommer att funka om du tex skickar ut dem själva för att spela fotboll. Jag tror det är mer effektivt om ni gör något allihop och sen du hittar på en anledning till att lämna dem ensamma med aktiviteten en stund. De kanske aldrig kommer att få den nära relation som du önskar att de haft, men den kan ju kanske åtminstone förbättras lite.

När barnen åker till mormor (var det va? ) - kan inte ni åka med?

Hitta på något med äldsta sonen i närheten och låt minstingen vara hos dem :)

Gör en fotobok tillsammans. Det är roligt och engagerande och sammanlänkande.

Det verkar lite fattigt att bara kunna komma på fiske som enda grej att göra. Det finns ju miljarder grejer att ta sig för, och mycket är väl ännu oprövat. Det kan ju finnas hur mycket som helst som de kan komma att uppskatta men som de ännu inte vet om att de gillar. 

Gör en egen film i stället för att se på en. Skriv manus, klä ut er, spela in - väldigt roligt!

Men jag vet inte ens om han vill säga åt sonen. Jag har sagt att det är bättre att han säger till mig så tar jag upp det med sonen. Han håller med om att det ofta blev fel. Han kan ju säga att sonen ska plocka upp sina kläder eller duka bordet, men inte "nu har du slängt dina kläder på golvet igen. När ska du lära dig att plocka upp efter dig .... " Förstår du hur jag menar?

Nej bestämma umgängestid och semester är han inte med på. Det är nog svårt för mig och pappan att komma överens. Men jag tror ändå att om han skulle ha någon speciellt synpunkt på dessa saker av någon anledning skulle vi prata om det. 

Alltså vi kommer tillsammans fram till när vi ska ha semester. Och när jag har semester är sonen alltid här. Ibland till och med att min sambo bestämmer  sin semester först, så får jag anpassa mig.

Vilken uppfostran vill jag gärna  att han är delaktig i och ofta tar jag upp frågor kring det och vill höra hans synpunkt. Ibland får jag jättebra synpunkter. Ibland säger han att han inte bryr sig och att jag får göra som jag vill. 

Jo vi gör ibland saker alla 4. Men jag tycker inte att det hjälper. Och lillen är väldigt pappig så det blir mest att sambon är med honom. Det är därför jag skulle vilja att dom två gjorde något. 

Man kan bowla flera gånger så kan lillen vara med nån annan gång, eller hur? Att du tycker det är trist får du väl sätta dig över? Eller är det bara sambon som har krav på sig att lösa det här?

Jag menar inte heller att en nära relation innebär att man går in och tillrättavisar, men du har tydligt satt en gräns för var din sambos mandat tar slut när det gäller ditt barn, och det kan nog kännas lite fjärmande. När det gäller spilld mjölk på bordet tolkar jag det också att ni har olika regler - din sambo tycker att man torkar upp själv om man är 11, och du torkar upp det ändå för lillen spiller så mycket så det spelar ingen roll. Det är kanske nåt ni vuxna måste sätta er ner och prata om, vilka gemensamma regler gäller för era barn?

Vad menar du för "stora" saker?

Du refererade till "små"saker som att kolla på ett youtubeklipp eller småsnack i största allmänhet. Och jag menar då att "stora" saker är mer aktiviter ni gör tillsammans - som bowling, fiske, äventyrsbad, zoo, laserdome etc. 

Men vi gör ju saker alla 4, men det blir inte att dom pratar mer för det. Utan snarare att vi delar upp oss pga barnens åldersskillnad. Ofta trivs jag bättre att göra saker själv med barnen för då håller dom två ihop och leker tillsammans. Är sambon där blir lillen jättepappig och 11-åringen drar sig undan. 

Ok, men vad ska jag göra?