Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Ver du helt säkert att dom mår dåligt av den nuvarande situationen? Innan du försöker ändra på nått kanske du för säkerhets skull, om du inte redan gjort det, ska prata med dom, fremför allt barnet. Barn är ju olika, när jag var 11 var jag inte det minsta intresserad av att hänga med mina föräldrar eller farsans nya. Satt hellre med näsan i en bok på mitt rum eller var i stallet.

Vilken skitstövel han verkar vara. Ignorera ett barn (!) förutom för att gläfsa ut order och bara leka med sitt barn. Har han hört talas om psykisk misshandel? Han har haft 1,5 år på sig att hitta på nåt spontant, han borde väl inse själv att det inte funkar. Fast han verkar mer än lovligt trög. Vilken värdelös förebild för dina barn, hoppas han kommer trivas med att få träffa sitt barn varannan vecka för så här kan ni inte ha det. För ditt äldsta barns skull.

Jag tror inte det går att svara på utifrån bonusföräldrar som grupp. Det är som att fråga om föräldrar brukar leka med dockor med sina barn - svaret är ju "en del gör det, en del inte". Tror man måste se det på individnivå..

Jag tillhör gruppen som alltid gjort saker ensam med mitt bonusbarn. Jag har tex möjlighet att semestra (längre eller bara en helg) på riktugt fina smultronställen här i sverige genom far och morföräldrar. Min bonus har alltid älskat detta, min man är inte lika förtjust :) Så några gånger per år har vi alltid åkt iväg bara vi. När syskonen kom följde även de med.

Men, vi klockade naturligt från början (hon var bara ett år). Hade hon varit äldre när jag träffade hennes pappa hade det förmodligen inte kommit lika naturligt. Hennes mamma har tex träffat en ny man på senare år och där gör antingen hela familjen ngt, eller bara barn o mamma. Mammans nya gör inget med bara sin bonusdotter och ärligt talat verkar det inte heller vara ngt hon önskar. De lever ihop och han "är väl okey" enligt henne. Lagar god mat tex :)

Jag tror hon tyckt det känts konstigt om de, lite forcerat, plötsligt skulle börja umgås själva.

Om intresset finns så ja, men annars känns det inte äkta riktigt.

Vill din son umgås med din partner? Är de nöjda som det är? Är det främst du som anser att detta är ett problem?

Personkemin stämmer inte riktigt? Det är ett barn det handlar om, som vuxen anstränger man sig för att barn ska känna sig välkomnade som sällskap! Inte fan låter man bli att prata med ett barn man BOR tillsammans med bara för att man inte kommer på något att prata om?

Jag tycker att det låter helt sjukt att inte umgås med sina bonusbarn. Inser att jag har haft en väldigt bra extrapappa. Mamma och hennes man träffades när jag var 5 och jag och han har så länge jag kan minnas hittat på saker tillsammans (åkt slalom, skridskor, gått på bio, skjutsat hit och dit, spelat spel, pratat intressen) och umgåtts helt vanligt, han kallar mig sin dotter och refererar ALDRIG till mig som sin frus barn trots att de även har en gemensam dotter (som jag alltid kallar min syster och inte halvsyster eller nåt sånt). Sedan har jag en utmärkt riktig pappa också, så jag har två helt enkelt.

Vi har alltid umgåtts mycket i vår familj och även med varandras barn. Ett axplock: i vardagen har vi pratat, lagat mat tillsammans, spelat spel, läst högt för varandra, lekt (när de var mycket mindre än de är nu), köpt hund och tillsammans gått på diverse kurser, haft filmmaraton i soffan, gjort utflykter, bowlat varje vecka, gått på bio och opera och lekland och utställningar och caféer och restaurang och spa och mässor så vidare i all oändlighet. Vi har skrivit böcker och låtit trycka dem. Vi har haft och har mycket kul!

Vi har rest utomlands massor tillsammans, övningskört med samtliga barn, skjutsat, hämtat, lämnat, nöjesåkt bil, tåg eller buss och sett vart vi hamnat, varit många lata sommarveckor på lantstället, umgåtts med släkten när det passat, och haft tjog av kompisar med oss (alla trevliga) på både resor och vistelser på lantstället. Vi har kramats och skrattat och haft en lång rad gemensamma projekt. Vi har också haft vansinnigt många enskilda projekt som vi stöttat varandra med liv och lust i. Vi känner oss väldigt engagerade i varandra och vi tycker enormt mycket mycket mycket om varandra. 

Och denna man tycker du är lämplig att ha som pappa till ditt barn och som bonuspappa till ditt första barn?

Har du ställt krav på honom då? Eller bara suttit och väntat ?

Vilka krav kan man ställa förutom att bemöta varandra hövligt och respektfullt? Kan man kräva att två individer som inte söker sig till varandra ska umgås på tu man hand. Kan det inte vara bättre att försöka få med bägge individerna i aktiviteter/samtal där det är fler involverade? Att göra saker tillsammans alla fyra mer för att på det sättet ändå skapa en relation som är mindre påtvungen på bara de två? 

11 åringen kan ensam gå till lekparken med lillen. Han kan tycka det är lite kul att få det ansvaret. Eller med en kompis för att sitta och hänga och snacka. Men han följer inte egentligen frivilligt med om vi vuxna går tid med lillen. Han är för stor för de lekplatser som finns här i närheten. Det jag menar är att sonen och bonuspappan skulle göra något som är anpassat för 11-åringen. 

Om relationer mellan barn och vuxna ska bli bra behöver den vuxna alltid ta mer ansvar för relationen.

Ts, du kan inte kräva någonting av din sambo. Men du kan alltid berätta om dina önskemål och hoppas han bryr sig.

Ja jag är ledsen, men ändå det funkar. I övrigt har vi det bra tillsammans. Och jag skulle aldrig i mitt liv offra varannan vecka med yngre barnet för att bo själv med mina barn. Dom dagar jag är utan min 11-åring är fruktansvärda.