• Anonym (mamma)

    Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

    Relationen mellan min sambo och min son (11 år) är inte den bästa. Det funkar, men inte mycket mer än så. Jag skulle önska att relationen blir bättre. Det har varit så här flera år och jag hoppas varje dag att det ska bli bättre. Ingen säger något men jag tror att båda mår dåligt över det här. 

    För att den ska bli det anser jag att dom aktivt borde göra något för att förbättra relationen. Jag anser även att man inte kan lägga ansvaret för detta på 11 åringen utan att min sambo borde ta initiativ till det. Jag tycker att min sambo borde tänka ut saker dom kan göra tillsammans och nån gång då och då göra något bara dom två. Eller ev tillsammans med yngre syskon. 

    Min sambo anser att det måste komma spontant när dom känner för det. Vilket dom uppenbarligen aldrig gör. 

    Hur hade ni gjort? Vem har rätt?

    Jag förstår naturligtvis att jag inte kan kräva någonting. Jag kräver heller inte att han ska ta någon som helst del i uppfostran. Jag sköter, och har alltid gjort, 100% allt med aktiviteter, hämta, lämna, läxor, klädinköp, läggning, väckning, uppfostran osv för sonen. 

    Dom pratar knappt med varandra och säkert hälften av vad dom säger är typ, plocka upp dina saker, har du låst dörren, hörde du nu vad mamma sa osv. 

  • Svar på tråden Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?
  • Anonym (mamma)
    Anonym (****) skrev 2016-03-02 08:48:03 följande:
    Och denna man tycker du är lämplig att ha som pappa till ditt barn och som bonuspappa till ditt första barn?

    Har du ställt krav på honom då? Eller bara suttit och väntat ?
    Jag har absolut inte ställt några kvar men tagit upp ett antal gånger vad jag tycker. Han är bästa tänkbara pappa till vårt gemensamma och ger 100% uppmärksamhet till honom. 

    Han gör ju saker för sonen. Tvättar han så tvättar han allas kläder. Lagar mat och handlar till alla. Han är väldigt huslig. Om jag ber honom att påminna 11-åringen att ta en macka klockan 4 innan träningen när jag inte är hemma så gör han det. 

    Borde jag kräva något? Vad kan man kräva?
  • Anonym (mamma)
    BioBonus skrev 2016-03-02 09:28:36 följande:
    Jag tror du ska börja från andra hållet - se till att ni kommer i väg alla fyra. Låt dem umgås sida vid sida istället för tu man hand.
    Det tog tid, bra mycket längre än 1.5 år, innan jag och min bonus började trivas så pass bra i varandras sällskap så vi började göra saker bara hon och jag. Det är inte alltid så lätt att umgås med andras barn, inte ens om barnet är ens makes. Jag gillar inte barn rent generellt, förutom mina egna, så det var en lång process innan jag började gilla min bonusdotter och uppskatta hennes sällskap.
    Vi har bott tillsammans 5 år. 

    Vi är ju ibland iväg alla 4. Dock är det så stor åldersskillnad så om vi ska till simhallen eller pulkabacken blir det ofta att vi delar upp oss och då blir det naturligt att jag går med stora (och missar tid med lillen). Men sambon vill ju inte heller missa tid med lillen. 

    Enda gången sambon är med stora är nog när vi är på stranden. Jag fryser mycket snabbare och då tar jag med mig lillen upp ur havet medan de andra kan bada vidare.
  • Pkb

    För att svara på rubriken. Min man som inte är pappa till mina två första barn tar lika stort ansvar för barnen som jag gör. Hämtar och lämnar i skola, sover tillsammans med dom, lagar mat, tvättar håret, tar till frisör, köper mat och godis osv.

    Min bror hade en flickvän som hade en baby på några månader när han kom in i deras liv, efter att de gjort slut så har han flickan regelbundet x antal dagar per månad, flickan är även hos sin biologiska pappa men min bror älskar flickan som sitt eget barn så hon är med på våra släktsemestrar ibland osv. Alla är ju olika men så fungerar det hos oss och det är jag glad för.

  • BioBonus
    Anonym (mamma) skrev 2016-03-02 10:03:12 följande:
    Vi har bott tillsammans 5 år. 

    Vi är ju ibland iväg alla 4. Dock är det så stor åldersskillnad så om vi ska till simhallen eller pulkabacken blir det ofta att vi delar upp oss och då blir det naturligt att jag går med stora (och missar tid med lillen). Men sambon vill ju inte heller missa tid med lillen. 

    Enda gången sambon är med stora är nog när vi är på stranden. Jag fryser mycket snabbare och då tar jag med mig lillen upp ur havet medan de andra kan bada vidare.

    Be någon vara barnvakt och åk alla tre på nåt som passar elvaåringen, som bowling eller laserdome? Då behöver ni inte dela upp er.


    Jag tror dock precis som Brumma att du bitit dig lite i svansen när du så tydligt gått in och gett din sambo restriktioner i hans relation till ditt barn. Man närmar sig inte någon man inte får komma nära.

  • Anonym (mamma)
    Påven Johanna skrev 2016-03-02 09:34:19 följande:
    Äventyrsbad, laser dome, skidåkning, curling, bowling, spela spel, datorspelsturnering - kanske skulle något av detta gillas av 11-åringen? Finns det någon far- eller morförälder som kan passa det lilla barnet så att du och din man tillsammans med 11-åringen kan göra något i den stil jag föreslog här?

    Jag håller med de som säger att det inte går att ställa krav på annat än artighet och hövlighet men själv hade jag inte varit intresserad av att mina barn skulle - under många år - leva tillsammans med en person som bara lyckades uppbåda någon sorts artig och i grunden ointresserad fasad. Jag önskade dem betydligt bättre än så och hade i din situation inte gott vidare med en relation till en människa som misslyckades med att skapa ett eget fungerande och nära band till mina barn. Min man och mina barn och jag och min mans barn har egna välfungerande och kärleksfulla relationer till varandra och det ser jag för min del som ett minimum om man tänker sig att dela varandra vardag under samma tak. Träffas man när hemmaboende barn är i äldre tonåren får man mest troligt en annan relation, men att inte vilja anstränga sig för den ser jag som en väldigt besvärande omständighet som skulle fått mig att välja bort sammanboende. 

    Hur mycket har du hjälpt dem att hitta varandra? 
    Nej barnpassning har vi inte tänkt på. Ibland är barnen hos mina föräldrar, men dom bor långt borta så då åker båda barnen dit och sover över när det är lov. Lillen har aldrig varit borta själv. Sambons föräldrar har aldrig varit barnvakt.

    Jag tycker att jag har försökt hjälpa genom att komma med förslag och även leda in dom på samtal jag vet att båda är intresserade av. Om 11-åringen frågar mig något kan jag säga att det vet jag inte riktigt och sedan upprepa frågan till sambon så att dom två får prata om det. Det funkar ganska bra. 

    Fler tips för att hjälpa dom?
  • Anonym (mamma)
    aleydis skrev 2016-03-02 09:52:03 följande:

    Jag har haft två bonusföräldrar- en på varje håll. En har jag en egen relation med, kan prata med jobbiga saker, umgås gärna med. Det som funkade där var att hen byggde en relation med mig, tog mig på allvar. Kom med synpunkter men gick inte in i stora "uppfostringsfrågor" utan mer var en närvarande vuxen. Den andra bonusföräldern ville uppfostra oss att vi skulle lyda, men ville inte bygga en relation. Hade aldrig tid att sitta med oss på filmkväll etc, utan sågs bara vid maten. Hade dock ett syskon 10 år yngre precis som i er familj där denna förälder verkligen var förälder och aktivt prioriterade myskvällar och familjedagar för barnets skull. jag tror att det kan vara svårt att sätta sig in i vad det innebär att vara förälder innan man fått barn, men nu när din son har ett syskon är det jätteviktigt att bonuspappan Visar att han prioriterar även din son.


    Jag tycker verkligen att det är så man borde börja. Inte börja med att uppfostra utan mer visa intresse och ta sig lite tid. 
    Min son beter sig inte alltid så bra. Han har bra och dåliga sidor och vi jobbar mycket med dom dåliga. Men det känns som om sambon bara ser vad han gör för fel. 
  • Anonym (-)

    I min situation så är det som så att bonusdottern gärna är med överallt och hela tiden.
    Om min son då kommer hem tidigare från skolan en dag och vi hittar på något tillsammans, t ex bakar, spelar spel, målar eller så, så kan jag faktiskt bli lite irriterad när bonusdottern stormar in genom dörren och bara förutsätter att hon ska vara med. - När jag ÄNTLIGEN har lite egentid med mitt barn.
    Jag spenderar mer tid med bonusdottern än med min egen son. Detta då bonusdottern har ett extremt närhetsbehov. Det händer inte att man sitter i varsin ände i TV-soffan med henne, utan hon flyger på en och verkligen trycker sig nära så att man känner sig helt trängd.
    Visst är det mysigt - ibland. Men om min son någon gång gör så (vilket händer), så vill inte jag att hon ska storma på mig just då. Min son gör aldrig så när han ser att hon redan sitter hos mig.
    Nä, hon är verkligen krävande. Jag är ensam med barnen efter klockan 15:00. Sambon är hemma cirka 17:30. Skulle jag föreslå att jag endast tar hem mitt barn efter skolan (typ EN dag under en termin), så skulle han gå i taket.

  • Brumma
    Anonym (mamma) skrev 2016-03-02 09:58:07 följande:

    Jag har absolut inte ställt några kvar men tagit upp ett antal gånger vad jag tycker. Han är bästa tänkbara pappa till vårt gemensamma och ger 100% uppmärksamhet till honom. 

    Han gör ju saker för sonen. Tvättar han så tvättar han allas kläder. Lagar mat och handlar till alla. Han är väldigt huslig. Om jag ber honom att påminna 11-åringen att ta en macka klockan 4 innan träningen när jag inte är hemma så gör han det. 

    Borde jag kräva något? Vad kan man kräva?


    I nuläget kan du inte kräva mer än att han behandlar ditt barn hyggligt.

    Du har redan krävt att han inte säger åt sonen i sitt eget hem. Du kan inte gärna kräva att han ändå skall "ge".

    Som bonusförälder hamnar man ofta i situationer där man skall anpassa sig, ställa upp, "ge" osv. Men man får inte vara med på de viktiga besluten gällande uppfostran, bestämma umgänget id o semestrar osv. Det hade inte jag ställt upp på.

    För att vara en närvarande vuxen person vill jag även få lov att lägga upp allt runt om. Dvs vilken uppfostran vi har, hur umgänget planeras - inga byten med mamman utan att vi först på hemmaplan kommit överens. Likaså med sommarlov och allt annat som berör mig.

    Bjuder du in till att han skall delta i sådant?
  • Anonym (mamma)
    BioBonus skrev 2016-03-02 09:54:12 följande:

    Fast det är kanske så att du får hjälpa till med att se till att det "stora" sakerna händer så att det sen kan hjälpa dem prata om de "små" sakerna. Hjälpa dem att uppleva saker tillsammans så att de får en gemensam plattsform att prata om, gemensamma upplevelser.


    Vi upplever ju saker tillsammans alla 4. Eller du menar att jag ska skicka iväg dom två på semester?
  • Anonym (****)
    Anonym (mamma) skrev 2016-03-02 09:58:07 följande:
    Jag har absolut inte ställt några kvar men tagit upp ett antal gånger vad jag tycker. Han är bästa tänkbara pappa till vårt gemensamma och ger 100% uppmärksamhet till honom. 

    Han gör ju saker för sonen. Tvättar han så tvättar han allas kläder. Lagar mat och handlar till alla. Han är väldigt huslig. Om jag ber honom att påminna 11-åringen att ta en macka klockan 4 innan träningen när jag inte är hemma så gör han det. 

    Borde jag kräva något? Vad kan man kräva?
    Du skriver så här:

    Ja jag vet ju att dom mår dåligt men inte hur dåligt. 

    Då får du ju göra något mer, eller är det ett alternativ att de mår dåligt? Kan ni inte göra saker allihopa tillsammans då? Måste väl finnas något så att de/ni får umgås tillsammans.
Svar på tråden Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?