Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Nej gud nej. Jag menar just att göra mer "stora" saker, med tex bara sambon och sonen och på så sätt låta dem umgås på ett, för dem, otvunget sätt eftersom du är med. 

Kräva och kräva. Jag utgår från det TS skriver:

Ja jag vet ju att dom mår dåligt men inte hur dåligt. 

Dvs de mår inte bra, då måste ju en förändring till. Sedan hur man lägger upp det spelar mindre roll. Det viktigaste är väl att de mår bra. Och där anser jag att TS brustit i sitt ansvar. Hennes son mår inte bra, då måste något göras.

Att göra som du skriver är en alldeles utmärkt idé, blir ju mindre påtvingande och kan förhoppningsvis leda till en bättre kontakt i framtiden.

Jag håller helt med dig. Kraven skall inte riktas mot sambon eller barnet, utan TS får fundera en vända till hur hon kan förenkla för dem att skapa en bättre relation. 

Det jag sett är att det blivit konflikter när han gör det. 11-åringen tar väldigt illa vid sig och hamnar i försvarsställning. Han vill verkligen göra allt perfekt och är redan nervös och orolig att göra fel. Om han spiller ett par droppar på bordet när bara jag är hemma kan han strunta i det. Lillen kladdar ju alltid, så jag torkar ju ändå bordet när vi dukat av så jag tycker det är helt ok. Men om sambon är hemma torkar sonen upp direkt för han är rädd att få en kommentar eller blick. Det beror inte alls på att sambon skäller på honom utan mer att relationen är spänd. 

Om jag skäller eller tar ett allvarligt samtal eller tjatar på 11-åringen så är vi ju vänner och kramas och skrattar tillsammans en timme senare. Eller i alla fall kramas och pratar ut vid läggdags. Men om dom inte har den relationen att dom kan göra det så tycker jag det är fel att skälla eller klaga på ett barn.

Men jag ska kanske fråga sambon igen om han tycker att det skulle kännas bättre om han kan säga ifrån och uppfostra mer. 

Det tycker jag att du gör bra. Men det är klart att det finns fler sätt. Ett är som jag och andra redan föreslagit, att du och din sambo gör något med bara 11-åringen. Det måste ibland till större saker för att man ska kunna odla sina minnen runt något man gjort, och minnen är ett kitt mellan människor. Alla teambildande aktiviteter är bra. Klättra på klättervägg, samarbeta kring något problem. Till och med skapa ett problem som du inte kan vara med att lösa utan som måste avhjälpas av de två är bra. 

Själv slet jag ner en tapet från köksväggen när jag och min man var nya. Sedan fick jag påpassligt nog väldigt ont i ryggen och blev tvungen att pysslas om och få många chokladbollar av flera av barnen medan min man och min äldsta (och lite försiktiga och blyga dotter som är vansinnigt duktig på att måla) först gjorde en stor väggmålning som alla signerade på bästa grafittivis innan de och min bonusson åkte och valde tapeter som de sedan tapetserade med. Värsta snackisen i alla år. "Kolla tapeten, där under är vår väggmålning! kommer ni ihåg..?"

Nu behöver man ju inte slita ner tapeter, men jag tror för min del att det är bra att hitta på saker där man inte själv sitter på den största kunskapen. Om det sedan är svampplockning, danskurs, lära sig ett språk tillsammans, eller varför inte hitta på ett eget eller något annat kan kvitta. Men det är klart - finns det inte något intresse från den vuxnes sida så kommer det att falla oberoende av vad man än hittar på som är tänkt att foga relationerna samman. 

Du skrev att ansvaret för att göra relationen bättre borde ligga på din sambo och att han borde ta intiativ att göra något tillsammans bara dom två. Bor man med andras barn så är han nog ganska "fed up" redan på bonusen och har därför ingen lust till mer ansvar/umgänge osv. Jag skulle tro att dina krav på det snarare kommer att öka motviljan.
Dessutom blir din son tonåring snart. Då kan det lätt gå från jobbigt till totalt outhärdligt att bo under samma tak som andras barn.
Så jag skulle tipsa om att det bästa du kan "göra" är att vara glad att det funkar och inte pracka på din sambo mer umgänge när det redan är uppenbart att han inte verkar sådär jättecharmad av ditt barn..

Jag ska föreslå det. Men jag vet inte var vi ska få barnvakt ifrån. Vi har som sagt aldrig det. Dessutom gillar inte min sambo laserdome. Bowling känns fel, för det skulle lillen älska att vara med på. Det jag kan komma på är att åka och fiska som båda gillar. Men det tycker jag själv är rätt trist, så känns lite dumt att skaffa barnvakt och jag ska följa med på det. Bio är också bra för där är det svårt att hitta en film som passar båda barnen. Sambon föredrar dock att se filmer hemma. 

Men nära relation betyder inte att man går in och skäller och klagar utan att ge något positivt. Jag satte inga restriktioner innan jag märkte att det blev problem. Men jag ska ta upp det och höra vad han tycker.

Jag är inne på din linje vad gäller regler och tillrättavisningar. Det är klart att det skulle bli oerhört olyckligt om det var allt som din son fick höra från din sambo. Ska han vara med och säga till din son - utan att ha en välfungerande relation till honom - så tycker jag att du ska säkerställa att han för varje sak han säger till om ser till att ha sagt eller säga i alla fall två positiva saker. 

Går det att avdramatisera spänningen genom att prata öppet om hur det känns för dem? Kan du sätta ord på det åt dem?

"Jag tycker att det ser ut som om du blir ängslig över att X ska bli irriterad över att du spillde, är det så? X - blir du irriterad över om Y råkar spilla? Själv spillde jag ganska mycket när jag var 11, armarna levde nästan sitt eget liv. Hur var det för dig, X? Spillde du ofta?"

"Här hemma tycker jag att det är skönt att känna det som att jag kan vara mig själv hela tiden. Hur känner ni? Vågar du vara dig själv? Om inte, hur ska vi göra för att det ska bli så? Hur känner du, Y, hur skulle du vilja att det fungerade här hemma? Om vi skulle kunna förbättra något, vad skulle det vara då? Och du X, håller du med? om inte, vad är ditt förslag?"

Åh, det tycker jag låter helt fel åt andra hållet. Lagom tycker jag skulle vara att bonusdottern kom hem en eller ett par dagar i veckan. Sen kanske vid 17 de övriga, under förutsättning att hon kan gå hem själv. Annars får ju pappan hämta när han slutar.