Ask

Äldre 30 Jul 22:36

426 svar

Jag HATAR verkligen att vara gravid

Som rubriken antyder - vill du läsa en gullegulltråd om hur myyysigt det är med bebis i magen ja då gör du klokast i att scrolla vidare.

Jag väntar mitt andra barn. Är gravid i vecka 11, ungefär, och behöver få spy galla över hur vidrigt jag tycker detta tillstånd är. Min förra graviditet var ett känslomässigt helvete med fullständig panik, ångest, rädsla och oro. Den hjälp jag till slut fick blev jag tvungen att söka privat då jag inte fick mycket till förståelse inom MVC. Blev erbjuden antidepressiva men tackade nej eftersom det var stöd jag ville ha, inte kemikalier som trixar med hjärnan. När barnet föddes blev allt bra. I min enfald trodde och hoppades jag att det inte skulle behöva bli likadant om vi valde att skaffa ett syskon. Och här sitter jag nu.

De första veckorna har precis som förra gången varit ett evigt velande om jag ska göra abort eller inte. Har haft tid inbokad men förmådde inte gå dit. Eftersom jag är så otroligt ambivalent och dessutom medveten om att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk känns det inte rätt att avbryta graviditeten. Men jag mår verkligen skit större delen av dygnet. Jag är så svart och negativ i tankarna att det blir snudd på skrattretande men jag förmår inte tänka positivt. Omöjligt! Jag är förbannad, låg, inåtvänd, trött och retar mig på precis allt i min omgivning. Vill bara fly fältet och bosätta mig på en öde ö för att få vara ifred. Jag har absolut INGA varma känslor för min sambo utan ser bara problem i vårt förhållande och tänker att vi nog borde göra slut. Inte ens för mitt barn känner jag den starka kärlek jag normalt känner och jag är en sur, snäsig, känslomässigt avstängd förälder helt utan tålamod och stubin.

Har upplevt korta, korta ögonblick av harmoni och nån slags förväntan men 90% av min vakna tid går fortfarande åt till att älta om det här verkligen är någon bra idé och om det inte vore bäst ändå, fast jag hela tiden velat ha fler än ett barn, att göra slut på pinan. Det övergår mitt förstånd hur jag ska orka gå igenom detta igen.

Jag orkar inte se ett enda instagramflöde till med "magbilder" i motljus och kommentarer med hjärtan och rader om hur kvinnor saaaaaknar sina "bulor". Behöver stöd och pepp av andra i liknande situation. Hur gör du? Vad gör du för att försöka må lite bättre? Jag fullkomligt avskyr detta hormonella helvete. Därtill grubblar jag ihjäl mig över hur fa-an jag ska orka med ett barn till, en ny spädbarnsperiod med sömnbrist och hur relationen ska kunna stå pall för det.

mindedness

Äldre 14 Dec 21:17

#131

Vet inte hur jag kommer reagera om folk börjar pilla på en som ni berättar om! Än så länge ser man inte riktigt om det är chips eller bebis i magen, men jag märker att folk sneglar lite..

Att ligga i sängen, äta pasta och läsa böcker lät som en riktig dröm nu när jag är så sjukt trött. :)

Mirabell79

Äldre 14 Dec 22:15

#132

Underbar tråd. Jag är gravid med andra barnet. Men det känns som nån utomjording tagit över min kropp och mina känslor!! Hela min tillvaro går ut på att sova.. Och sover jag inte, så är målet att sova :)!

Som jag längtade efter plusset... Jag hade verkligen glömt bort första graviditeten, fast jag led av hyperimesis, låg inlagd med dropp, blev jättedeprimerad och fick ta antidepressiva, fick ångestattacker mm!! Samma sak den här gången, förutom att jag från första början krävde lergigan comp och primperan!! Herregud vad vi kvinnor måste utstå. Har sluppit inläggning iof. Är i v 21 btw..

Jag hatar att behöva gå upp på mornarna och masa mig iväg t jobbet för att kräkas där några gånger..

Jag hatar att vara trött. Aldrig utvilad.

Vill vara mig själv igen! Att min man står ut med mig är ett under... i 15 veckor har jag inte tålt hans lukt. Slutade t.o.m. att dela säng för att slippa kväljningarna. Haha!! Nu är det lite bättre som tur är.

Har konstant dåligt samvete över att jag inte vill leka med min söta treåring.

Och julen, det enda som jag ser fram emot är att åka hem till släkten, och så lite fint om ursäkt och sen gå och lägga mig!! :)

Ask

Äldre 14 Dec 23:16

#133

Elenic skrev 2015-12-14 16:52:33 följande:

Åh vad jag är LYCKLIG över att jag hittat denna tråd! (Ja, jag skriver faktiskt lycklig, fast det inte direkt kan beskriva mitt normaltillstånd just nu...)

Är gravid för tredje gången och tycker precis så illa om det som jag gjort de två andra gångerna. Paradoxalt nog så ÄLSKAR jag barn och har verkligen längtat efter denna lilla trea länge. (Det här är dessutom min 7.e graviditet, så jag har tyvärr erfarenheter av att det inte alltid går så bra, och ändå är jag inte "glad och tacksam" typ...)

Jag avskyr att bli tung, jag avskyr att bli otymplig, jag avskyr att inte kunna sova, att inte kunna träna som vanligt, att inte kunna ha mina kläder, att inte känna mig fin.

Än mer avskyr jag att alla ska kommentera hur man ser ut, att min bästis kallar mig för "tjockis" (trots att magen är mindre än normalkurvan..), att alla andra är superexcited och ska fråga hela tiden hur allt är och hur man mår och hur långt det är kvar etc etc.

Men mest av allt hatar jag hur grymt deppig jag blir. Att alla känslor av kärlek för min man blir som bortblåsta, att jag irriterar ihjäl mig på honom och alla (utom barnen). Att jag helt tappar lusten till allt annat än att stänga in mig hemma och aldrig gå ut igen. Fasar verkligen för julen och allt socialiserande den kommer innebära. Jag vill inte! Jag orkar inte! Ofta tänker jag att allt bara är ett misstag, att vi inte borde ha barn utan att vi borde skiljas och att hela mitt liv är skit typ. (Och så VET jag att det bara är hormonerna. Men det går inte att sätta sig över det.)

Jaja, "bara" att bita ihop tre månader till. Sen ska det vara över för sista gången. Kommer sakna att ha bebis när hen växer upp, men kommer INTE att sakna att vara gravid...

Jag känner exakt som du beskriver det. Är konstant förbannad på min sambo och har ingen lust att ens prata med honom. Drar mig hellre undan och vill vara ifred. Stör mig på precis hela hans uppenbarelse. Har dessutom börjat noja nu igen över hur i hela friden det ska gå att ha två barn och om det ändå inte hade varit mysigare och enklare att nöja sig med ett. Snälla säg nåt betryggande om att tvåbarnschocken inte måste drabba en och att jag inte kommer att bli ett mentalt vrak...?

V 31 nu. Halsbränna, tryck mot revbenen, svårt att andas och känner mig konstant proppmätt. Folkilsk, trött och otymplig. Fy fan.

Elenic

Äldre 15 Dec 16:22

#134

Anonym (Vecka 40) skrev 2015-12-14 20:28:26 följande:

Åh vilken härlig tråd! Jag har BF i dag och är sååå less på att vara gravid!!! Egentligen är det inte alla krämpor, (efter 20 veckor med extrem foglossning har jag glömt hur det känns att vara ogravid) utan alla människor runt omkring. Känner verkligen att min kropp inte är min, utan allmän egendom. Folk ska fråga om ALLT, hur personligt och intimt det än är. Nej jag vill INTE diskutera med sambons farmor huruvida mina bröst har börjat läcka eller ej, speciellt inte under söndagsmiddagen. Och jag behöver INTE har råd av svärmor att min sambo ska "sätta på mig" för att få igång förlossningen. Får ca 3 telefonsamtal och 5 sms om dagen av vänner och familj som undrar om bebisen kommit än. LOVAR att vi inte kommer glömma bort att berätta när den är ute. En del låter nästan anklagande när dom frågar om jag verkligen inte känner NÅGONTING. Och jag har alltså inte ens gått över tiden än.

Sen är jag inte det minsta rädd inför förlossningen, vilket verkar provocera många. "Är du inte nervööööööös?!?! Du kommer spricka, bajsa på dig, tro att du ska dö. Sen kommer amningen och det kommer kännas som att dina bröst trillar av!!!" Får jag höra av samma personer, gång på gång... Samt de vanliga frågorna om hur mycket jag har gått upp i vikt. Och OOOJ vad magen är stooooor nu - varje gång jag träffar någon. Dessutom började folk att fråga om syskon typ halvvägs in i graviditeten. Kan jag iallafall få föda barn nummer ett innan vi planerar det?! (Är 24 år så det är inte direkt bråttom)

Tur att man älskar den lilla i magen så mycket redan, så att det är värt det i slutändan. Och tur att min sambo förstår min frustration.

Ååååååhh lyllos dig och lycka till! Och haha, känner igen det där med folks otålighet. Jag gick 10 dagar över med första och 14 dagar över med andra. När släkt och vänner sådär på +8 ringde och frågade "Ingen bebis än...?" började jag svara "Nejmen, har jag glömt att säga det? Hon kom ju för 14 dagar sen!"...

Anonym (Vecka 40)

Äldre 15 Dec 16:36

#135

Elenic skrev 2015-12-15 16:22:29 följande:

Ååååååhh lyllos dig och lycka till! Och haha, känner igen det där med folks otålighet. Jag gick 10 dagar över med första och 14 dagar över med andra. När släkt och vänner sådär på +8 ringde och frågade "Ingen bebis än...?" började jag svara "Nejmen, har jag glömt att säga det? Hon kom ju för 14 dagar sen!"...

Haha vilket roligt svar! Kanske ska testa med det nästa gång ;) nu är jag på BF+1, men folk har frågat efter bebisen sen vecka 37 typ. TROTS att alla äldre släktingar (vilka är de som tjatar mest) har sagt redan sen start att jag säkert kommer gå över tiden då det är första barnet. Men ändå måste dom alltså fråga minst en gång om dagen om hon inte kommit än...

Elenic

Äldre 15 Dec 18:40

#136

Ask skrev 2015-12-14 23:16:57 följande:

Jag känner exakt som du beskriver det. Är konstant förbannad på min sambo och har ingen lust att ens prata med honom. Drar mig hellre undan och vill vara ifred. Stör mig på precis hela hans uppenbarelse. Har dessutom börjat noja nu igen över hur i hela friden det ska gå att ha två barn och om det ändå inte hade varit mysigare och enklare att nöja sig med ett. Snälla säg nåt betryggande om att tvåbarnschocken inte måste drabba en och att jag inte kommer att bli ett mentalt vrak...?

V 31 nu. Halsbränna, tryck mot revbenen, svårt att andas och känner mig konstant proppmätt. Folkilsk, trött och otymplig. Fy fan.

Alltså, det är ju bland det värsta.. Mannen som jag älskar och hade det jättebra med i juni känns helt plötsligt som människan jag vill undvika att tillbringa tid med. Jag irriterar mig på ALLT han gör: Hur han tuggar, borstar tänderna, pratar till barnen, slänger sig i soffan, låter när han sover, hans röst, hans lukt - ALLT. Det är verkligen hemskt. Jag hoppas VERKLIGEN att det bara är en fas och hormonellt som jag intalar mig, och att allt känns annorlunda sen. Som det ju borde göra, har ju gjort det två gånger förut. ;)

Om tvåbarnschocken: Den är överdriven. Nu vet jag inte hur gammal din etta är men jag tyckte inte alls att det var så galet jobbigt med två istället för en, snarare mysigare. För mig var det värre att i samma veva flytta från stan till hus i förorten, i mörka December dessutom...

Elenic

Äldre 15 Dec 18:45

#137

Ask skrev 2015-07-30 23:46:53 följande:

Hahaha. Förlåt att jag skrattar men jag förstår precis. Min målbild är champagneflaskan jag ska sprätta, en EGEN, för att fira att jag ALDRIG MER kommer att vara gravid efter detta.

Hoppas dock att syskon blir kanon. Är livrädd för tvåbarnschocken en del beskriver. Knäpper fingrarna och ber till högre makter om att den chocken åtminstone kan få bli lindrig.

Åhhhhh vilken bra plan! (Ja, gillar den här tråden så mycket att jag bestämt mig för att läsa allt från början.) Jag SKA ha en flaska champagne (eller ok, en halv kanske, annars lär jag kräkas) för att fira när det här är över. Och en hel j-la brieost dessutom. 3 månader kvar, bara hålla ut...

Elenic

Äldre 15 Dec 19:33

#138

Anonym (Godegudvarbarmhärtig!) skrev 2015-11-27 23:56:29 följande:

Och så var vi tre!<3

Snittet var sjukt läskigt! Grät konstant av rädsla, tills han kom sen grät jag av lycka! Är sjukt trött, inte lätt att sova m 3440g endorfiner i famnen! Men mår annars bra, inte ont och var uppe o gick efter typ 2-3 timmar. (jag kunde röra benen under operationen! :s)

Åh, underbart, grattis! Rapportera gärna om några veckor om det är så att man faktiskt kommer ur denna nattsvarta bubbla. Nån sorts halmstrå av hopp vore rätt skönt att ha att gripa efter... Grattis igen, hoppas du kan njuta nu!

Anonym (Vecka 40)

Äldre 15 Dec 19:40

#139

För att gnälla lite mer angående folk som tjatar om när bebisen kommer. BF+1 i dag och jag la undan telefonen för att slippa alla sms och samtal i dag. Orkar helt enkelt inte ännu en dag där det känns som att jag nästan måste be om ursäkt för att bebisen inte kommit än. Efter att ha ringt mig två gånger, en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen ringer svärmor till min sambo istället (som är på jobbet). Han säger att jag förmodligen inte orkar svara då det är så många som hör av sig varje dag. Hon säger då till honom att hon vill något viktigt, varpå han smsar mig och jag ringer upp henne. "Heeej, jag ville bara kolla om bebisen kommit" Suck. Sen följer de vanliga frågorna, "känner du verkligen INGENTING?!" Samt "tips" om vad jag ska göra för att starta igång allt och om jag inte är nervös inför förlossningen (har inte varit det under hela graviditeten vilket av nån anledning provocerar många). "Jag kollade på ett program om förlossningar i går och tänkte på hur synd det är om dig som måste göra det där."

Blir galen snart! Speciellt när det inte verkar gå att respektera att jag inte orkar svara på varje samtal.

Jag kan verkligen inte, hur mycket jag än önskar det, påverka när bebisen kommer. Sen är julafton också en förbjuden dag, jag får INTE föda på julafton. Kan säga som så att när bebisen vill ut så vill den ut, julafton eller ej.

Elenic

Äldre 15 Dec 19:45

#140

Saker jag irriterar ihjäl mig på just nu:

- Att min make tar varje chans att dricka alkohol som bjuds (när vi är ute och äter, när vi är på fest, när jag gått och lagt mig, när vi dricker glögg nu till jul m.m.) och när han ser mina sura blickar säger "Men liiite duktig är jag väl som inte dricker vin hemma?". (NEJ, det är inte "duktigt". Inte alls.)

- När idioter säger saker som "Men DU är ju inte gravid!" till maken när han meddelar att vi inte kommer på efterfest för att jag är gravid, trött och har foglossning. (NEJ, han har inte bebisen i magen, men han får fanimej göra visa eftergifter också..)

- När min bästa kompis kallar mig för "tjockis". (NEJ, jag är inte tjock. Jag har vanliga kläder i stl.38. Ja, det är större än jag brukar ha, men att säga att jag är tjock är fanimej en skymf mot riktigt överviktiga.)

- När maken lägger huvudet på sned och säger "Kan jag göööra nåt?" när jag tydligt smärtas av foglossningen. (NEJ, du kan inte göra något. Du har garanterat gjort tillräckligt.)

- När makens chef tycker att det är jätteroligt att "skoja om" att skicka maken 12 veckor till Australien. Fast ändå med lite underton om att det vore ju bra. Han är ju ändå hemma tills jag är i vecka 39, 40 sådär. (NEJ, det är inte roligt. Och inte schysst att hinta om att det heller.)

- När maken passar på att beställa in sån mat som jag inte får äta (men vill!) när vi äter ute. (NEJ, det är inte ok då heller.)

Ja, det var väl top of mind. Behöver köra en boxerciseklass eller nåt snart för att bli av med lite ilska. Nej just det, jag har ju foglossning...

Jag HATAR verkligen att vara gravid

INNEHÅLL