Jag HATAR verkligen att vara gravid

Åh måste vara fruktansvärt att ha det så på jobbet! Det är inte direkt så att man väljer hur man vill se ut när man är gravid. Mina bristningar som kommit upp för varje dag som går är inte att leka med heller. Så får man inte klaga för "kroppen är ju så fantastisk, hur kan du bry dig om något så värdsligt när du producerar ett barn??" Ja jo det är sant, men man kan väl vara ledsen över hur kroppen ser ut för det..

Usch vad jobbigt :( Detta är min första graviditet och jag känner redan att det här gör jag aldrig om.. Att man kan må så här dåligt! Och så säger folk att "graviditet är ingen sjukdom" nä, men vad är det då när man spyr i flera månader..

Så skönt att höra att fler känner likadant!!!

Jo kom som en chock för mig med att man kunde må så dåligt. Mådde ändå hyfsat med sonen fastän jag kräkte från v 12-38.

Jo fick slängt i huvudet av läkaren att graviditet inte är en sjukdom men att illamående. Tänkte tyst för mig själv jo men din jäkla idiot hade jag inte varit gravid hade jag ju inte mått illa

Idiotläkare... Haha nej precis, man skulle kunna säga att graviditet orsakar sjukdomar isåfall.. Jag har också fått idiot-kommentarer av vården. Minns när jag fick lergigan utskrivet första gången och läkaren sa klart och tydligt "du måste höra av dig om det inte är bättre om en vecka". Sagt och gjort ringde jag efter en vecka och talade om att det inte blivit bättre, problemet var att jag fick prata med en tjurig uska istället för en läkaren. Hon sa bara: men har tabletterna hjälpt? Då sa jag att "ja, men bara i ett par timmar på morgonen, resten av dagen spyr jag" då fick jag svaret "ja men då kommer det ju att klinga av!" Slutade med att sambon fick ringa och då fick han prata med någon annan, fick ett nytt besök där då och ny medicin.. Herregud alltså, har gått 27 veckor och det har fortfarande inte "klingat av"... Kärring.

Åh vad jag är LYCKLIG över att jag hittat denna tråd! (Ja, jag skriver faktiskt lycklig, fast det inte direkt kan beskriva mitt normaltillstånd just nu...)

Är gravid för tredje gången och tycker precis så illa om det som jag gjort de två andra gångerna. Paradoxalt nog så ÄLSKAR jag barn och har verkligen längtat efter denna lilla trea länge. (Det här är dessutom min 7.e graviditet, så jag har tyvärr erfarenheter av att det inte alltid går så bra, och ändå är jag inte "glad och tacksam" typ...)

Jag avskyr att bli tung, jag avskyr att bli otymplig, jag avskyr att inte kunna sova, att inte kunna träna som vanligt, att inte kunna ha mina kläder, att inte känna mig fin.

Än mer avskyr jag att alla ska kommentera hur man ser ut, att min bästis kallar mig för "tjockis" (trots att magen är mindre än normalkurvan..), att alla andra är superexcited och ska fråga hela tiden hur allt är och hur man mår och hur långt det är kvar etc etc.

Men mest av allt hatar jag hur grymt deppig jag blir. Att alla känslor av kärlek för min man blir som bortblåsta, att jag irriterar ihjäl mig på honom och alla (utom barnen). Att jag helt tappar lusten till allt annat än att stänga in mig hemma och aldrig gå ut igen. Fasar verkligen för julen och allt socialiserande den kommer innebära. Jag vill inte! Jag orkar inte! Ofta tänker jag att allt bara är ett misstag, att vi inte borde ha barn utan att vi borde skiljas och att hela mitt liv är skit typ. (Och så VET jag att det bara är hormonerna. Men det går inte att sätta sig över det.)

Jaja, "bara" att bita ihop tre månader till. Sen ska det vara över för sista gången. Kommer sakna att ha bebis när hen växer upp, men kommer INTE att sakna att vara gravid...

Säger som Elenic: så skönt att ha hittat denna tråden! Detta är min första gravididitet, i vecka 17 nu, och det är inte alls ett tillstånd av rosa moln, glittrande elefanter och obeskrivlig lycka! Jag ser ut som köttfärs i ansiktet, har fått tillbaka min panikångest, är så trött att jag nästan somnar stående (funderade om man skulle sätta en adresslapp på sig själv ifall man somnar på vagnen, så nån snäll person kan skicka en tillbaka) och vissa dagar är jag tokdeppog och vill bara gråta. Tycker vi alla förtjänar en riktig bragdmedalj för att genomgå detta! Ska på RUL 23/12 och hoppas få se en frisk liten räka därinne så man förstår varför man försatt sig i det här ;)

Jag gillar inte heller att vara på smällen. Mår illa till och från, hatar allt som luktar, vill spöa rökare, stör mig på nästan alla människor och får anstränga mig för att vara trevlig på jobbet mot mina patienter.
Jag blir inåtvänd och deppig, grinar typ en gång om dagen och tycker att min sambo är en idiot!
Dessutom blir jag korkad och förvirrad, ja rent utsagt ett pucko. Jag blir en dålig bilförare och tappar ord, förlägger grejer samt tappar saker hela tiden.

Jag kämpade häcken av mig bokstavligen för att gå ner några av de 24kg som jag gick upp med mina tidigare graviditeter och var på god väg att lyckas när jag blev på smällen igen. Nu är man tjock och go igen.
Min kropp förändrades så mycket efter graviditeterna att jag fick problem med min självkänslan.
Det värsta är ändå att man inte får ta sig ett glas vin eller en öl på fredagskvällen och att allt som är gott att äta och som jag är sugen på är förbjudet.

Men det är en kort tid i livet, detta blir sista gången, en liten sladdis. Jag försöker tänka att det blir kul, får ångest att det ska hända något eftersom jag inte kan njuta men förra graviditeten var rätt bra på slutet i alla fall. Jag låg i sängen och käkade pasta och läste böcker dagarna i ända fram till det att vattnet gick...

Suck idag var jag på specialistmödravården och det positiva är att jag får ett extra ultraljud o det e ju alltid mysigt. Det negativa är att de vill ha mitt blod för att ta reda på hur mina njurar o lever mår. Min kropp tyckte inte det idag så efter blivit en levande Nåldyna så gav sköterskan upp o inget blod kom där. Så ska till VC på fredag o bli en Nåldyna igen... Det e det värsta med att vara gravid nu när jag tänker efter. Alla dessa jäkla provtagningar för givetvis är jag rh negativ oxå= fler prover.

Åh vilken härlig tråd! Jag har BF i dag och är sååå less på att vara gravid!!! Egentligen är det inte alla krämpor, (efter 20 veckor med extrem foglossning har jag glömt hur det känns att vara ogravid) utan alla människor runt omkring. Känner verkligen att min kropp inte är min, utan allmän egendom. Folk ska fråga om ALLT, hur personligt och intimt det än är. Nej jag vill INTE diskutera med sambons farmor huruvida mina bröst har börjat läcka eller ej, speciellt inte under söndagsmiddagen. Och jag behöver INTE har råd av svärmor att min sambo ska "sätta på mig" för att få igång förlossningen. Får ca 3 telefonsamtal och 5 sms om dagen av vänner och familj som undrar om bebisen kommit än. LOVAR att vi inte kommer glömma bort att berätta när den är ute. En del låter nästan anklagande när dom frågar om jag verkligen inte känner NÅGONTING. Och jag har alltså inte ens gått över tiden än.

Sen är jag inte det minsta rädd inför förlossningen, vilket verkar provocera många. "Är du inte nervööööööös?!?! Du kommer spricka, bajsa på dig, tro att du ska dö. Sen kommer amningen och det kommer kännas som att dina bröst trillar av!!!" Får jag höra av samma personer, gång på gång... Samt de vanliga frågorna om hur mycket jag har gått upp i vikt. Och OOOJ vad magen är stooooor nu - varje gång jag träffar någon. Dessutom började folk att fråga om syskon typ halvvägs in i graviditeten. Kan jag iallafall få föda barn nummer ett innan vi planerar det?! (Är 24 år så det är inte direkt bråttom)

Tur att man älskar den lilla i magen så mycket redan, så att det är värt det i slutändan. Och tur att min sambo förstår min frustration.

Lyssnar på er alla och lider med er! Speciellt detta med att kroppen tydligen blir allas egendom när man blir gravid. Förra graviditeten låg jag i foglossnings-smärtor de sista typ fem månaderna och träffade knappt någon förutom de närmast sörjande. Denna gången är det taaaaack och lov inte så men då får jag istället uppleva detta fenomen att helt plötsligt är det helt okej för främlingar att säga vad fan som helst till en bara för att man är gravid. Wtf liksom.

En kärring i en kö in till en restaurang vände sig om och lade handen på magen och kommenterade att här var det minsann barn på gång. (!?!) Jag blev så förbannad så jag slog bort hennes hand från magen i ett svep innan jag hann tänka. Jävla typ,ska jag börja känna efter celluliter på dina lår eller vad??

Och sen är man tjock, "stor-magen", oj,nu är det inte långt kvar osv osv. En bekant tyckte att det var så lustigt att jag hade smulor på magen efter kakan jag åt så hon började skratta. Ja-det är jävligt svårt att sitta vid ett bord normalt och lite fint sådär smula över bordet, för att kunna det så måste jag sitta på stolen som om den vore en mycket fet häst och jag en mycket fet cowboy. Det skulle iaf vara något att le åt.

Bara två månader kvar nu innan min andra och verkligen sista graviditet är över.